erviluca #mammatillfyrakillar

Alla behöver få höra till. Vi är flockdjur, vi människor. Vi måste få höra till och känna oss delaktiga, i något. Dom som inte känner att dom hör till, mår dåligt. Många får till och med sjukdomar av Ensamhet. Att vara utanför gör ont. Att vara ensam tillsammans med andra är smärtsamt.

Att ha vänner, och höra till en familj, är livsavgörande för dom flesta.

Ändå finns all denna ensamhet. Överallt. Runtomkring oss. Jag tror det finns mer ensamhet i Sverige än i många andra länder. I många länder är familj och släkt så viktig så att det är en dödssynd att lämna någon utanför.

Vi tror att vi är så duktiga på att låta ”alla vara med”, men det är vi inte. Vi är mest upptagna över att själva få höra till. Det är så viktigt för oss, att vi till och med kan knuffa ut någon, för att få tillhöra själva.

Att vara en elev i skolan, mitt ibland alla andra, och känna sej ensam, är fruktansvärt smärtsamt. Ett sätt att hantera det är att ”spela tuff” och låtsas att man inte bryr sej. Ett annat sätt är att helt enkelt skolka. Då slipper man vara ensam tillsammans. Att se andra höra ihop när man själv är ensam gör så ont.

Att erkänna sin ensamhet är svårt. Det är som att säga att man inte duger – man är inte utvald av någon. Många ensamma tror att det är något fel på dom själva, och istället för att säga ”Jag är ensam och har inga vänner”, så rycker den ensamme på axlarna åt det: ”Äh, jag bryr mej inte!” Ingen vill erkänna att den försökt, och blivit bortvald. Ingen vill säga att den inte duger. För vem vill ha en ”icke utvald” – en ensam typ, utan vänner – i sitt liv?

”Men det är väl bara att skaffa vänner!” säger alla hurtigt. ”Det är bara att gå fram till någon och börja prata!” Nej, den ensamme tycker inte att det är ”bara att….”. För när/om man inte lyckas få kontakt, och skaffa en vän, gör det ännu mer ont, och man sjunker djupare, och känner sej ännu sämre – ännu mer oduglig.

Den ensamme behöver hjälp. Någon som tar tag i henom och drar med sej henom, utan frågor. ”Häng med! Kom!” Igen och igen.

……………………………………………………………………………………………………………………………..

Ungdomar, som inte vill höra till/höra ihop med sin familj, söker sej utanför familjen för att få höra ihop. Det kan bli ett bra gäng och bra kompisar tonåringen hittar, men hen kan också välja dom andra som valt bort sin familj, som tonåringen söker sej till, och känner igen sej i. Dom som oftast väljer bort sin familj – och då framförallt sina föräldrar – är barn som har föräldrar som super, drogar, slåss, bråkar, inte är hemma (på grund av viktiga jobb) etc.

I en viss ålder väljer nästan alla ungdomar/tonåringar att söka sej utåt, och kompisarna är livsviktiga (om dom har några), men med ”rätt uppväxt” väljer dom ofta bra kompisar att utvecklas vidare med.

Barn/ungdomar som har en bra familj, som funkar, med föräldrar som bryr sej, lyssnar och engagerar sej i sina barn/tonåringar söker sej oftast inte till grupper som inte är bra för dom. Dom har fått en självkänsla från uppväxten och den självkänslan säger när dom ska säga ”nej” och när dom ska säga ”ja”. Dom vet också att dom är värda att ha en kompis, eller fler.

……………………………………………………………………………………………………………………………………

Att höra till och vara med andra som man trivs med, och känner sej viktig med, är livsavgörande för att må bra och orka leva vidare.

För både barn och vuxna.

Så säger dom – dom där fyrkantiga vuxna, som har noll förmåga att lyssna, eller sätta sej in i hur ungdomar eller barn känner och tänker. Det konstiga är ju att alla – och då menar jag A L L A – har vi ju varit barn och ungdomar! Och ändå har sååååå många glömt hur det kändes och hur det var, för oj, vad tråkigt vuxet många prata med barn/ungdomar. Sådär lite ”uppfostrande” hela tiden. Man behöver faktiskt inte uppfostra bara för att någon är lite yngre. Man kan lyssna nyfiket ändå. Man kan vara respektfull ändå. Man kan ha en kommunikation där båda pratar och lyssnar ändå.

Men fifan vad många vuxna är dåliga på att lyssna.

När HÄNDER det? När kliver man över från att vara ungdom till att vara Vuxen? Sådär vuxen så att man suckar och säger: ”Sådär gjorde aldrig JAAAAG när jag var ung!” eller ”Jag tackade ALLTID för maten när jag var ung” eller ”JAAAAG läste ALLA läxor varje kväll när jag var ung!” eller ”Jag städade hela huset en gång i veckan från att jag var 11 år!”….

Eller: NÄR lär man sig ljuga så effektivt?

När vuxna säger:

– ”Vi har ju pratat om det här!”etc, så är det oftast INTE så. ”VI” har inte pratat. Vad som försigått detta är att den vuxne har överöst den unge med en harang av ”vuxen-ord” som den unge knappt orkat lyssna på eftersom utgångspunkten är att ”denvuxneharrätt-och-denungeharfel” (vilket innebär att den vuxne INTE lyssnar på den unge). Och så har samtalet avslutats med att den vuxne sagt: ”Då är vi överens om detta då”, medan den unge lufsat iväg tänkade ”In your dreams!”.

Typ.

– ”Vi var ju överens om att du skulle komma hem klockan nio!” betyder att den vuxne har sagt att den unge MÅSTE komma hem SENAST nio, punkt slut. ”Slutdiskuterat!” (utan diskussion). Och sen när den unge kommer hem klockan halv tio, så vrålar den vuxne ovanstående mening. Den unge säger då ofta ”Näe, det var DU som saaaa…..”, men det lyssnar inte den vuxne på.

Att komma överens betyder nämligen i verkligheten att den ena säger ”klockan nio” och den andra säger ”klockan tio” och sedan ska man diskutera för och nackdelar med båda delarna och till slut KOMMA ÖVERENS om ett mellanting! DET är att vara överens.

”Jag har pratat med henne”, säger en vuxen ibland, och detta betyder att den vuxne ofta har informerat den unge om sina åsikter, ställt en massa frågor som ungdomen svarat ”ja” och ”nej” på, och om dom svarat ”fel” så har den vuxne kommit med en ny lång harang, vilket gjort att ungdomen ändrat ”ja” till ”nej” (för att få slut på monologen) och sedan säger den vuxne till andra vuxna ”Jag har pratat med henne”. Och jag säger ”Nej, det har du inte. Du har hållit en monolog med henne”.

Lär dej lyssna, människa! Och ta dina barn/ungdomar på allvar. Jag säger INTE att man ska göra som dom säger (eller inte sätta gränser) – jag säger BARA att man ska lyssna på dom ”på riktigt” och inte hela tiden komma med sina uppfostrande föreläsningar om hur viktig skolan är (det vet dom redan), att du var superduperbäst när du var ung (det tror dom inte på) och att dom måste ”sköta sej” och tacka och bocka och niga vid rätt tillfällen (”ja, ja, ja….vi veeeet!”).

Ha ett äkta samtal istället, där du ”blottar” dej, berättar om hur du tänkte och tyckte och vad du gjorde och upplevde som ung (var inte så rädd att dom också ska supa sej fulla bara för att du gjorde det!) och hur du tänker och tycker nu (på riktigt, fast givetvis måste man tänka på att inte berätta om sitt privatliv på ett sätt som dom inte är mogna för!), så ska du få se vilken härlig stund du kan få med ditt barn.

Och när ni kommer överens om ute-tiden; var beredd att kompromissa – på riktigt!

Lycka till!

För drygt 30 år sedan blev jag mamma för första gången. Att bli förälder är inte bara att bli mamma eller pappa till ett nytt liv, det är också att i mångt och mycket öppna ögonen för En Ny Värld och se på allt på ett sätt man aldrig gjort förut. Det är att bli lite mer vuxen och att ta väldigt mycket mer ansvar. Det är att vakta sitt älskade barn mot all ondska och att ge sitt barn all kärlek man kan. Samt att sätta gränser. Rätt gränser, på rätt sätt vid rätt tillfällen.

Dom som tror att barnet bara ska flyta in i det liv som redan pågår, har inte upplevt dom omtumlande och starka känslorna som barn väcker: Man är beredd att flytta på berg och gå genom eld, för sitt barn. Detta är Förändring. Att få barn är att förändras. I grunden. Och ändå inte.

Men det var inte det jag skulle skriva om. Jag tänkte skriva om 80-talets tankar kring tjejer och killar. Att tjejer ska Ta Plats har det ju skrivits och pratats om länge. Hela min uppväxt kantades av sådant prat, men förändring tar tid, och mina föräldrars generation var inte speciellt jämlik, men revolutionen kom när dom var vuxna och det pratades om det (som sagt skrivet var) när jag växte upp. Hela tiden och överallt.

Jag växte upp med att tjejer plötsligt skulle få ha byxor med gylf (blixtlåset satt till vänster i byxan innan dess, för tjejer) och att vi inte skulle ha bh. Jag hann aldrig skaffa bh innan man inte skulle ha någon, så jag köpte min första bh Väldigt Sent. Mina tuttar fick svänga fritt i många år innan dess. Jag var med om topless under 70-talets slutskede och början av 80-talet; Alla gick topless på stränderna. I Sverige. Den som inte gick topless blev nästan utstirrad.

Och då, på den tiden (80-talet), var det väldigt viktigt att småflickor fick ta plats. Pojkar hade redan fått ta plats i alla år bakåt, så nu var det tjejernas tur. Det gick så långt ibland, tyckte jag (som mamma till en kille), att killarna stoppades mest hela tiden medan tjejerna ohämmat fick ”bete sej”. Iallafall dom som vågade. Det blev orättvist åt andra hållet. Men så är det ju alltid med förändring – först svänger pendeln över åt andra hållet, innan den hamnar i mitten och i ”lagom:et”.

Tjejerna FICK ”plöja” sej fram. Dom lyssnades på och TOG PLATS. Föräldrar log och tyckte det var charmigt med en dotter som knuffade undan andra, var stöddiga, högljudda och tog plats. Hela tiden pratades och skrevs det om att man minsann låtit killarna ta plats så länge så nu var det tjejernas tur. I och för sej väldigt bra, men den generationens killar behövde väl också få höras och synas (?) kunde jag tycka. Kan man inte låta både tjejer och killar ta plats, liksom?

Nu är dessa 80-talstjejer vuxna, och  dom är vana att ta plats – att ta för sej. Dom vågar armbåga sej fram, prata högt och fort, dom tror på sej själva och kliver över dom som ligger, om dom behöver. Dom ska fram. Vi, som inte lärt oss ta plats på det sättet, och alla killar som inte fick komma fram på det sättet, ligger i lä. Vi kliver åt sidan och tittar förundrat på dessa 30-åriga kvinnor som plöjer sej fram, i ord och med armbågar.

Jag vet inte om det bara är i Stockholmsområdet kvinnor i denna ålder pratar så fort, eller om det är överallt (?) och om det alltid varit så med kvinnor i den åldern – och det är bara jag som blivit gammal – men fifaan vad fort det går! Det gäller att hänga med, och OM man hinner säga två ord medan kulsprutemunnen vilar, så blir det ”blfrrrrrrrrrrrrihrit” ungefär, eftersom hjärnan är full av alla ord som just sas och man försöker sortera dom i huvudet (”vad var det hon sa egentligen?”), och svara något klokt tillbaka.

Dessa kvinnor har inte tid att stanna upp och lyssna färdigt på någon som inte är lika snabb, och inte har lika vassa armbågar, så dom plöjer vidare innan man hunnit formulera något vettigt ord alls. Dom ska ju Vidare i Världen, klättra högre upp, och bli chefer, och kanske ta hand om sina småbarn lite grann, träna på gym, gå på yoga och äta kalorifattiga sallader som innehåller rätt mängd av allt nyttigt, dricka smothies och jogga/träna inför Stockholm maraton, och så ska dom älska lite med sina sambos när dom ändå fyller på med hälsa (för det är nyttigt att ha sex) och sedan far dom vidare i sina Toyotor till nästa Viktiga Sammanträde, som dom avverkar i rasande fart, för inget onödigt sägs och inga onödiga raster tas. Allt är effektivt och snabbt. Om dom behöver ta det lungt en stund, åker dom bara till ett SPA och kör lite yoga eller mindfullness, och blir masserade. Därefter har dom vilat färdigt.

Lyckligtvis har dom gift sej, eller blivit sambo med, väldigt jämställda män, som gör minst hälften av allt i hemmet och samarbetet fungerar perfekt. Och är det så att han gnisslar så kan han ”hälsa hem”, vilket han vet, så även hemmet styrs med järnhand.

Jag är imponerad och blown away och jag undrar om det är bara jag som blivit gammal eller om det faktiskt är så att kvinnor av idag är superdupereffektiva och gör allt i jumbojetfart – effektivt och intensivt? Inget lämnas åt slumpen och inga tjaffsiga känslor platsar i effektiviteten.

Någon som känner igen det här?

När jag började skriva på min blogg artonhundranittiotvå, så var min näst äldsta son, Storing, ungefär 10 år. Äldste sonen hade redan ”flyttat hemifrån”, fast det var ju vi som flyttade ifrån honom (*dåligt samvete*)….och så var det Mellan, som var 9 år och Minsting som var 6 år.

Nu är Storing 20 år och har åkt iväg http://paandrasidanjordenn.blogspot.se/ . Ja, han har startat en egen blogg och befinner sej På Andra Sidan Jorden, dvs i Peking.

Att  ha sitt barn på andra sidan jorden är mycket spännande. Det är NÄSTAN som att vara där själv – fast väldigt mycket bara nästan, men det är ju liksom mina gener som är i Peking! Fatta vad stort!

Och så berättar han i sin blogg vad som händer, fast det säkert händer tvåhundratusenfemtiosju saker till varje dag, som han inte hinner eller kan skriva, men att få följa med på en liten del, är helt underbart!

Tänk, att för bara några år sedan fanns inte internet, och då hade han fått skriva BREV för att berätta vad som hände, och hade han gjort det? Nja…kanske – kanske inte. För är man Ute I Världen så vill man ju Uppleva, och inte sitta och skriva brev! Men att lägga ut en blogg då och då är ju en annan grej, och så får man förmedla för faan och hans moster och hela världen hur det är för en svensk i Peking, eller Beijing, som dom säger over there.

Storing skrev till mig att en lärare (han pluggar kinesiska) blivit lite sur på honom, trodde han (det är inte lätt med nya kulturer, kroppsspråk och hela baletten…), så han hade ”som straff” fått 50 kinesiska tecken att lära sej på en vecka! Shit bah! Om det går i den takten lär han vara kinesisk-talande när han kommer hem igen om nästan 1 år.

Hayaaaaa!

………………………………

Vad heter tunnel på kinesiska?

Trååång svart gåååång!

………………………………

Ding dong!

Jag har hittat ett nytt spår – en ny stig i en ny liten skog. Fast stigen är lite konstig och inte så tydlig. Så jag hamnar lite tokigt. Lite hit och dit, kan man säga. Men skogen är alldeles för liten för att jag skulle kunna virra runt i flera timmar. Det känns tryggt. Jag virrar bara runt lite lagom, kan man säga.

Det konstiga är att när jag är nästan säker på att jag snart ska se ”det gula huset” glimta mellan träden, så har någon istället lagt dit ett rött hus, och när jag är nästintill stensäker på att jag snart ska se staketet runt gungorna ovanför den lilla kullen, är staketet borta och inga gungor.

Varje gång jag är ute och går sker detta. Någon flyttar på hela världen.

När jag vänder mej om har någon flyttat på ängen som låg där ”nyss”, eller så har det röda huset med staket blivit ett gult hus utan staket.

Det är MYCKET förvirrande.

Ibland, när jag har gått i någon  skog, och hittat en ”ny” stig och tänkt att jag borde kunna gå den stigen eftersom jag gått dom andra stigarna 100 gånger och borde kunna brake:a lite ny mark, liksom, så tänker jag att ”om jag går den här stigen åt det här hållet, så borde jag komma fram vid…elljusspåret” (tex)…..och så går jag och går….och så kommer jag fram på ett så konstigt ställe, att jag måste stå still och vända på hela hjärnan tre varv för att försöka begripa hur jag kunde hamna där när jag gick åt andra hållet.

Liksom.

Det är OCKSÅ mycket förvirrande.

Life is strange.

Jag är minst. Alltid minst. Jag tycker mest om den som står närmast – hen som bär på kärlekstecken. För övrigt tycker jag nog att jag är ganska viktigt, men inte lika viktig som viktigpetter i mitten eller hens kompis. För jag kan hålla mej lite utanför här på kanten. Jag kan styra lite över min närmaste, och det är kul. Om jag böjer mej måste hen följa med. Hen bara är sådan, och det kan jag retas med.

Ibland hänger jag med kompisarna som jag står längst ifrån på rock-konsert. Då diggar vi till max!

Wohoooo!

Vem är jag?

Lillfingret!

…tycks allt vara Livsfarligt!

Huvva!

När jag tipsar hundägare om att ha halsband på hunden med en liten bricka på, där det står hundens namn och ägarens telefonnummer….”Nej nej nej! Livsfarligt!”:

1) Hunden kan fastna med halsbandet i Något, och dööööö.

2) Om någon hundnappar hunden så VET den namnet på hunden från början och då….DA DA DA DAAAAAA! (Man kan sälja hunden och så kan man kalla hunden vid dens namn och alla tror att man är ägaren och bla bla bla).

3) Man ska inte ha hundar lösa över huvud taget så därför rymmer dom inte och då behöver man inte ha ett halsband med namnbricka. Det är nämligen FARLIGT (med tio alternativ) att ha hunden lös – både för den och för människor och andra hundar. Och för allt annat.

Pust!

Och hundar är numera FARLIGA, för allt och alla. Hundar får inte träffa varandra nuförtiden för då kan dom hugga tänderna i varandra, ELLER bli smittade av alla farliga smittor som våra hundar har (NOT!).

Allt kring hundar har liksom blivit Svårt och Farligt.

Vad dom ska äta är det också olika farlighetsgrader på. Man ska helst ge dom torrfoder och bara ett märke och det ska innehålla ”bla bla bla” grejer för annars händer jättefarliga saker (med hunden). Jag, som ger mina hundar OLIKA hundmatsorter med OLIKA innehåll varje gång, och DESSUTOM blandar deras hundmat med VANLIG människo-mat, borde förmodligen anmälas till allehanda Djurskyddsföreningar mm.

Att mina hundar mår jättebra, och har gjort alla dom år jag haft hundar, spelar mindre roll, och att ”alla andras” hundar lider av allehanda allergier, har ont i magen, kräks och har diareer stup i kvarten har inte med saken att göra.

Ibland dricker Fiona ur vattenpölar, utan att jag stoppar henne. DA DA DA DAAAAAA! Jag borde fängslas och tillbringa resten av mitt liv i en håla under Världens Högsta Berg.

Att Fiona har en Stålmannenmage och mår bra, spelar ingen roll. Att hon faktiskt tål allt. Till och med hästbajs och harbajs! Och hon har aldrig diareer.

OCH om hon fick – för Dom Andra –  skulle hon få nosa på ALLA hundar. ALLA! ”Erviluca: Gå raka vägen till Fängelse – UTAN att passera GÅ.”

Men det får hon inte. För i Sverige är Hundar satta i Varsin Karantän – var och en för sej – och man umgås bara med Andra Hundar som har Friskhetsintyg, samt så ska man ha känt Hundens Familj i evigheters evighet. Amen.

Lära känna nya?? TOK! Det går ju inte. Det. Är. Farligt.

Eller så är det inte så i hela Sverige, utan bara i Åkersberga.

Jag har ju inte varit i Hela Sverige med mina hundar.

Fifaan vad jag blir trött på alla REGLER som finns omkring allt som har med hundar att göra nuförtiden. Och fifaan vad trött jag är på alla tjuriga kärringar (och ibland gubbar, men faktiskt oftast KÄRRINGAR) – både hundägare och icke hundägare.

Fifaan!

Jag är av normal-längd, tycker jag, och en utav medelpunkterna i gänget. Jag är den som visar kärlek på olika sätt – jag bär kärleksbevis på mej. Jag är liten och nätt och håller alltid ihop med dom andra. Mej lämnar man aldrig ensam och jag lämnar heller aldrig dom andra. Jag tycker om att vara nära mina närmaste och vill egentligen aldrig lämna dom. Om dom böjer sej, följer jag med. Om dom står upp så är jag också med. Jag är kärlek, och tycker om närhet.

När dom andra rockar, gömmer jag mej. Jag gillar inte rock.

Vem är jag?

Ringfingret

Jag tänker mej att emigrera. Jag vet dock inte vart, så jag Googlar världskartan. ”Hm, nu ska vi se här….jag vill ha ett land, eller en ö, där man helst pratar engelska….så att jag kan kommunicera med mina grannar, om jag har några, för jag kanske bosätter mig i en liten hydda….långt bort från alla ära och redlighet.

Det får inte vara ett för modernt land, för då är det nog väldigt dyrt och då krävs samma saker av mig där som det gör här, och det måste vara billigt. ALLT måste vara billigt. Och så vill jag inte bli ansedd som ”den vita kvinnan” som ingen respekterar, bara för att jag är kvinna.” Det måste vara ”någorlunda jämlikt”, eller så kan jag kanske få stå utanför ”den lagen” för att jag kommer från Norden, och är svensk medborgare. Typ. Pust. Det är lite jobbigt att leta efter ett bra land. Det är liksom svårt när man bara tittar på kartan. Det är….för rörigt och för mycket.

Jag börjar titta på små öar och tänker att jag kanske hittar någon liten ”söt ö” som är lite lagom ”öde”. Näe, även det är knepigt.

Efter ett tag, när land-letandet blir för svårt, tänker jag att jag istället kanske ska kolla var det finns jobb. Jag vill jobba på ett barnhem, eller starta ett barnhem, eller något liknande. Jag vill hjälpa människorna som bor där, för de är fattiga. Framförallt vill jag hjälpa barnen. Kanske jag ska bosätta mig i Thailand, men pratar de engelska där? Barnen alltså? Jag måste ju kunna prata med barnen, för om jag flyttar dit hinner ju barnen på barnhemmet bli vuxna innan jag lärt mig deras språk! De thailändska barnen alltså….så det kan nog inte bli Thailand då.

Jag letar jobb. Hittar kanske…näe! Man ska skriva vilken lön man önskar när man söker jobb, på jobbsökardofsm. Inte faan vet jag! Jag vet inte vad som är ”normalt” att tjäna i deras land. Vilket land? Tja, typ….något asiatiskt land (där jag anmäler mig på någon slags jobbsökarlista)….Jag slår till med 300 euro (eller skrev jag 3000?) i månaden. Är det för mycket eller för lite´, eller vad? Just nu kan jag tänka mig att jobba för mat och husrum, bara jag får jobba i ett annat land, och hjälpa till med något viktigt.

Jag känner i själ och hjärta att jag är ”felplacerad”. Jag gör inte det som jag kan göra. Jag har mer kunskaper och kan mer än jag får utöva. Slöseri med människa, liksom.Jag borde kunna göra mer – hjälpa mer! Och jag mår så bra själv också när jag gör bra och nyttiga saker.

Näe, jag vill inte ägna mina kvällar åt att baka bullar för caféer som gynnar fattiga barn i Chile, eller var det kan vara. Det är inte min grej. I så fall vill jag åka till Chile och hjälpa dem där! Jag vill inte leva i mörkret i Sverige och jobba hela dagarna, stressa hem och laga mat och städa och gå ut med hundarna och sen vara dödstrött för att sen börja om nästa dag….Jag vill LEVA! Fast hur lever man? På Riktigt.

Men saken är den att jag är så otroligt naiv och blåögd, och hoppar på tåg som jag inte vet destinationen på. Nästan. När ”alla andra” planerar, tänker, funderar, organiserar, planerar igen, tänker, funderar, skriver listor, tar reda på viktiga saker, ekonomiserar, hälsar på, låter åren gå och planerar ännu mer, och sen kanske de HYR ett pyttelitet hus, tillsammans med tre släktingar, i 10 år innan de bestämmer sig för att KANSKE våga köpa ett litet hus alldeles intill det hus de hyrt i 10 år….men bara kanske, och så är de jättenervösa och oroliga för att det inte ska vara ”rätt läge”, både i praktiken och ekonomiskt och hela fadderullan. Medan jag är en sån som känner att jag vill något och sen genomför jag det – ibland innan jag ens hunnit tänka tanken helt ut.

Jag säger inte att det ena sättet är bättre än det andra. Jo, förresten, det säger jag: Att vara genomtänkt och planerande och organiserad ÄR bättre, men grejen är att jag är inte sån, och kommer inte att bli sån….

…..men kanske jag kan FÅ en ”sån” att hålla i handen…..

…..men INNAN han dyker upp, kommer jag att fortsätta vilja komma Vidare till  Någonstans  (som jag inte vet var det ligger).

Vissa dagar.

Jag är längst av alla. Jag är medelpunkten, och är alltid tillsammans med dom andra. Mina bästa vänner håller jag alltid nära mej. När jag duckar, duckar dom andra. Nja, inte den där enstöringen i hörnet, förstås, men dom andra. Jag kan bli riktigt arg – då säger jag åt dom andra att ducka och så står jag upp själv och fräser, eller skriker:

FU…..!!

Jag skiter i vad dom andra tycker då, men för det mesta måste ”enstöringen i hörnet” hjälpa mej hålla ner dom andra, så att dom inte är i vägen när jag blir förbannad.

Vem är jag?

Långfingret!