Jag är den som kan visa vägen. Tydligt. Jag kan gräva ur småsaker ur små hål och pilla på saker. Jag är alltid tillsammans med dom andra, men samarbetar bäst med en.

Jag hänger med på rock-konserter och kan visa att allt är okey. Jag tycker om tystnad också, så därför visar jag tydligt när jag vill att det ska vara tyst.

Ibland kan jag bli lite irriterad och arg och då visar jag också det tydligt.

Jag är viktigt, och utan mej skulle dom andra ha det svårt.

Vem är jag?

Pekfingret!

Jag hör inte ihop, som dom andra, men jag är ändå en del av alla. Jag är lite utanför, och när det är kallt blir det kallare för mej, än för dom andra. Dom andra värmer varandra, men jag sitter alltid lite utanför.

Det enda sättet jag kan vara med dom andra, är om jag själv tar det klivet in. 

Jag är en utav dom viktigaste ändå, trots att jag alltid står lite utanför.

Jag kan vara med alla, och alla kan vara med mej. Men det är jag som bestämmer när.

Jag hänger ibland med på rock-konserter…..

….. och jag hjälper till att visa att allt är okey.

Utan mej skulle dom andra ha det svårt.

Vem är jag?

Tummen!

Fler och fler diagnoser blir det. Och därefter ska dom behandlas med KBT. Eller möjligen medicin, beroende på vad det är för diagnos.

Det är skrämmande. Var och varannat barn får diagnoser, och nu börjar vuxna diagnosticeras också.  Stämpel i pannan: ”ADHD” eller ”Självskadebeteende” eller ”Självhatebeteende” eller ”Viljaskadaandrabeteende” eller vad man nu kan få för diagnos.

Men jag får en känsla av att man diagnosticerar fler och fler beteenden. För att sedan behandla dem med KBT. Det är dagens allena saliggörande metod, precis som vi haft en massa andra metoder som varit ”bäst” bakåt i tiden. Tror inte du, som jag, att vi om 50 år skrattar åt alla diagnoser och att allt skulle behandlas med KBT. ”Titta inte bakåt” eller ”Älta inte” och ”Gör annorlunda”. Eller ”Gör om – gör rätt”.

Jag, som är utbildad familjeterapeut, tror ju inte riktigt på vare sej det ena eller det andra. Jag tror på ”gott och blandat”. Och jag tror absolut att man ibland måste ”backa bandet” och kolla vad det var som gjorde att man ”fastnade” i sorgen, eller vad det var som gjorde att man till slut fick ångest. Jag tror inte på ”ältande”, men jag tror på att minnas, prata om det, reda ut det och vad som hände, förstå det och därefter gå vidare.

Jag tror inte på ”Stäng dörren, lås den och gå därifrån”. Det funkar säkert på vissa beteenden och vissa människor, men absolut inte på alla.

Ofta är det så att när människor ska ”trösta” någon som är ledsen, så känner den ledsne att den inte riktigt ”får/kan” gråta färdigt, eftersom den som vill trösta, vill få den som gråter att må bra igen, och den som gråter vill då ”hjälpa till” att göra sej själv glad igen, och kämpar då emot gråten (som ofta behövs). Om du förstår? Att trösta (”såååja, sååååja”) kan alltså vara motverkande. Ibland kan det faktiskt vara bättre att ”otrösta”, dvs säga saker som: ”Ja, usch och fy vad du borde vara ledsen. Gråååt du! Om någon gjort så mot mej hade jag också gråtit – mängder! Fyfaan vad hen var dum!” eller ”Vad ont det där måste göra”…. osv. För då får man sörja färdigt.

Gepasa?

Nåja.

Jag ville bara framföra min högst frustrerade åsikt om alla diagnoser som sätts på allt och alla.

OM man tex haft en mamma som varit oerhört självkritiskt och tyckt att hon själv varit så fuuuul och uttryckt det år ut och år in – är det inte konstigt då om dottern också blir väldigt självkritisk? Jag menar, det gamla uttrycket: ”Barn gör inte som man säger – dom gör som man gör”, stämmer ju. Barn gör som föräldrarna gör. Dom tar efter. Härmar. Gör likadant. Dessutom; Om man har en mamma som säger att hon är så missnöjd med sej själv för att hon tycker att hon är så fuuuul, och i nästa mening säger att man, som dotter, är så liiik henne – hur blir det?

Ja, jag såg ett sådant exempel på TV i morse – och blev irriterad över att både mamman och dotter fick någon diagnos som hade med självkritik att göra. Jag tänkte att ”Ja, det här beteendet har väl antagligen gått i generationer och det går att bryta genom att prata om det, se att det gått i generationer, förstå det och därefter ändra det.” Och visst kan man göra det med KBT. Men risken med KBT kan vara att ”all skit” ligger kvar och skaver inuti även i framtiden. Så för att få ur sej skiten, tycker jag att man först ska ösa ur sej den. Och sen förstå varför och därefter ”rätta till” och ”göra om och göra rätt”.

Men det är ju bara jag.

Och om 50 år kommer jag att flina och säga ”Vad var det jag saaaaa!”.

Om jag lever då.

Annars kommer jag att flina från Andra Sidan.

Här har vi inte haft några krig på 200 år. Här har vi lugn och ro, och vi bråkar knappt med varandra. Vi lever i värsta freden, alla har mat för dagen (nästan alla iallafall) och dom flesta har tak över huvudet än så länge. Ja, jag vet att det finns många hemlösa, men nu skriver jag om landet i stort.

Vi har det rätt bra.

Ända skapar vi ”Livsfaror” omkring oss hela tiden. Farlighetsgrejer, som inte ÄR farliga. Vi ser faror ”överallt”. Allt som är Annorlunda och Nytt är Farligt. Många maträtter är Farliga. Många ingredienser är Farliga. Att träna på olika fel sätt är farligt. Att inte träna är farligt. Att dricka alkohol är farligt. Att skjuta med raketer på nyår är farligt (iallafall för hundarna). Att leva är farligt.

Och ändå bor vi i ett av dom mest OFARLIGA länderna i hela världen!

Jisses!

Kanske behöver människor faror. För annars blir vi uttråkade och deprimerade.

Vi måste reta oss på att grannens gräs inte blivit klippt, eller på att grannen inte skottat bort snön från sin uppfart ordentligt, eller att grannen släpper sin hund lös på sin tomt, eller att grannens katt ligger på min veranda ibland, eller att grannen kommer och frågar om man vill ha en kopp kaffe fast man bestämt sej för att inte umgås med grannarna, eller att grannarnas barn dunkar i väggen/golvet/elementen varje morgon klockan sju, eller på att vissa på gymmet inte torkar av träningsredskapen efter sej, eller att vissa människor kissar i duschen på badhuset (eller t o m i badvattnet!?)…..Det finns mycket att reta sej på, och bli arg på, om man tänker efter…

…eller när någon lägger ut en bild på Facebook på en kille som alla skriver är en TJUV och då ska människor både hänga och slakta och döda den jäveln ”fittan” (skrev faktiskt någon), fast människor också upprör sej över hur folk i andra länder reagerar när någon betett sej illa på något sätt.

För vi i Sverige är ju så himla bra och HUMANA. Och kloka. Och bra. Och vettiga.

Men det är som om att vissa inte har annat att göra än att reta sej på, och uppröra sej över, yttepytte saker.

Men sen tänker jag att någon måste väl göra det också – bry sej om dom små sakerna alltså.

Och jag borde sluta reta mej på det.

Snacka om att kasta sten i glashus.

Men jag tycker faktiskt att man får göra det ibland.

Speciellt på lördagar. 😉

Two gone – two to go.

Idag åkte han. Till Kina. Min andre son, Storing. Otroligt och fantastiskt. Han föddes ju ”igår”, typ. I världens värsta förlossning. Fifaan!

Min lilla stora Storing har blivit så stor att han ger sej ut Alldeles Fälv i Stora Världen – nästan så långt bort som han bara kan komma. Han är modig, självständig och stark. Som jag. Han ger sig iväg utan att fråga vad ”alla andra” tycker, och han ber inte någon följa med. Han är som jag. Han vågar. Och går sin egen väg.

Jag är stolt.

Och jag hoppas att allt kommer att ”gå vägen” och att han kommer att lära sej Masssor!

Han ska läsa kinesiska, men det är inte det jag menar med att ”lära sej” – jag  menar lära sej om Livet, om Människor, om Sociala samspel och mänskliga regler – om Världen.

Han ska bo på ett elevhem i Peking och plugga kinesiska, och man kan följa honom via hans blogg:

http://www.paandrasidanjordenn.blogspot.se/

Det är sååååååååååå spännande!

Fatta hur spännande det är att ha haft denna unika människa i sin mage, fött honom och därefter fått följa honom från första andetaget, genom hela uppväxten, skoltiden och tills nu då ger sej iväg ut i Livet- modig och stark.

Fram med popcornen: Här ska upplevas!

Observera att Fiona skrattar på bilden!

Idag fick jag uppleva det där, när det klickar med någon, sådär ”utifrån”. Jag minns när jag läste om Emil i ”Emil i Lönneberga” och när han träffade den där killen som det ”klickade” med, och hur Astrid Lindgren beskrev det såsom att ”…sådär som det känns när man träffar någon av samma skrot och korn…”, och vilken Lycka det är, och hur otroligt BRA det känns.

Dom stunderna är inte många, så man bör ta tillvara på dom, och njuta så inihelvete (!), och inse att OM man hittar någon som det Klickar med, ska man hålla fast i den – hårt!

Det var länge sedan det hände mej, men idag hände det Fiona!

Och när det händer ens barn eller ens hund, så är det NÄSTAN lika härligt som när det händer en själv. Så oj vad jag NJÖT!

För att inte tala om vad Fiona njöt.

Till och med Milton förstod ”Allvaret” och lät bli att Uppfostra den andra hunden, såsom han brukar göra när Fiona leker med kompisar. Jag brukar tvingas ha Milton kopplad, eftersom han annars förstör leken genom att ”uppfostra” Dom Lekande Hundarna.  Men idag kunde jag släppa honom och han ägnade sej åt Sitt, istället för att sabba leken. Det var som om han förstod att det var Något Speciellt.

Vi såg dom på långt håll. Och när vi kom närmare sa hussen: ”Det här är en Golden Doodle – vad är din för ras?”. ”Samma!” sa jag. Vi blev alla lyckliga över att träffa en av Samma Sort.

Och OJ vad hundarna lekte! Oj oj oj!

Vilken fantastisk lek!

Dom lekte så braaaaaaaaaaaaa ihop! Dom hade så kuuuuuuuuuuuul! Det var som om det liksom Strålade kring dom – av lycka!

Lycka är att hitta någon som det Klickar med.

Jag kan skapa kaos i köket själv, men när Andra gör det, blir det liksom värre, på något vis. Mitt eget kaos känner jag igen och vet varifrån det kom, men Andras kaos är så….kaotiskt.

Det konstiga är att Ingen skapar kaoset hos oss. 

Ibland gör jag riktigt fint i köket. Sådär fint som Alla Andra har det varje dag (av vad jag förstår), då diskbänken går att spegla sej i och alla saker är undanplockade och står på Sina Platser. Så har jag det bara Ibland. Typ en gång i veckan. Och det är jätteskönt att ha det så, men jag störs heller inte av odiskad disk framme och diskad disk i diskstället samt lite grejer här och där…..

Nåja.

På fredagar (eller lördagar) brukar jag göra riktigt Fint i köket. Och då är det inge´kul att komma upp på morgonen dagen därpå, och så är det Kaos! Kaos skapat av Någon. För det Måste ju bara vara Någon som skapar Kaos i köket på natten!?

VEM kan det vara? Liksom.

Jag VET egentligen vem det är, men jag kan väl låtsas inte veta.

Och fråga.

-”Mellan, var det du som råkade hälla ut halva Oboypaketet på skärbrädan och spilla mjölk över spisen och som också glömde att stänga brödpåsen och lämnade kvar smöret framme med en kladdig smörkniv liggande på vattenkokaren?”

-”Eeeeh, va?! Näe! Det är ju Minsting fattaruväl?!?”

-”Minsting, var det du som råkade hälla ut halva Oboypaketet på skärbrädan och spilla mjölk över spisen och som också glömde att stänga brödpåsen och lämnade kvar smöret framme med en kladdig smörkniv liggande på vattenkokaren?”

-”Näe, jag plockade undan efter mej. Jag torkade till och med av!” Minsting verkar förorättad. HUUUUUUR kan jag tro att han skulle lämna allt på det sättet?!? Liksom.

Jo, för att han ÄR sån. Glömmer allt. Tappar saker omkring sej. Ramlar ur sina kläder där han står och går. Strör vadsomhelst omkring sej. Han är en sån som man kan följa efter på spåren vad han lämnar efter sej. Helt omedvetet. Man SER var han varit UTAN att vara Sherlock Holmes. Och då är jag ändå lite av en deckare, precis som man ofta blir som mamma; Man lär sej se spåren efter sina barn. Och andra.

Då är det Ingen som stökat till i köket. Igen! Ingen smyger runt på natten i vår lägenhet, lägger kläderna, som Minsting vikt ihop och lagt snyggt över ryggen på sin stol, på golvet och som häller Oboy-pulver på skärbrädan, smörar ner smörkniven på handtaget och lägger den på vattenkokaren, slänger Minstings ytterjacka på golvet i hallen, tar/tjuvar en massa strumpor – EN av varje par – och som gömmer en massa saker som varken Minsting eller Mellan senare hittar….

Jävla Ingen!

Dagen före dagen ska jag ut i myllret och fara runt som en svettig råtta. Det gör jag alltid. Det är ”tradition”. När alla Dom Duktiga och Planerade människorna sitter framför sina brasor och äter godis, julstökar med julmusik i bakgrunden, tindrar och väntar på tomten i lugn och ro och tittar på TV….

….så rusar jag runt i affärer och försöker få till det.

Allways! Always!

Why?

Because I am I. Or me, kanske det heter.

Och det är inte lätt att vara jag alla dagar, ska jag säga.

Men det går inte att ändra på.

Att jag är jag, alltså.

Jag skulle behöva ett Hjälp-jag.

En sån som Planerar och Fokuserar och Organiserar och tar En Sak i Taget.

Men tills den dagen kommer, stressar jag runt, Svettig och Galen i affärerna.

Precis som alla andra, som är som jag.

Dagen före Dagen.

I landet Gufgalien syr dom fast alla pojkars penisar i pungen varvid dom fäster hela paketet bakåt, mot rumpan. Detta görs när pojkarna är ungefär 4-5 år – ofta utan bedövning: Flera män håller i pojken, varvid en man utför ingreppet. Ett litet hål behöver också borras in i penisen, i mitten av den, för att urinen ska kunna komma ut.

När pojken blir äldre, och gifts bort, sprättas alltihop upp, för att han ska kunna ha samlag med sin fru, och för att de ska kunna göra barn. Om han inte lyckas genomföra ett samlag och/eller befrukta sin fru, kan det hända att han blir uppeldad, eller att någon i kvinnans släkt slänger syra på honom. Detta för att han är Ej Funktionsduglig. Det kan också hända att hans fru tar en ny man, eftersom hon behöver bli befruktad. Det är alltid mannens fel när kvinnan inte blir befruktad.

Männen i Gufgalien måste sköta hela hushållet samt passa upp på sin frus föräldrar, eftersom de lever flera generationer tillsammans och mannen är den som  måste flytta till sin frus släkt. I Gufgalien vet man att pojkar föds för att föra släkten vidare med sin sperma, samt att ta hand om familj och hushåll. Dom är skapta till detta och har inget val. Ofta får dom heller inte gå i skolan. Det behövs ju ingen utbildning för att ta hand om barn och hushåll.

Att vänta och föda barn anses vara en väldigt tung och viktig uppgift vilket gör att mannen måste passa upp på sin fru när hon väntar barn. Att föda barnet är också en tung och jobbig uppgift, varför mannen måste utföra allt arbete i familjen under den tid kvinnan är gravid och föder barnet. Efter födelsen är kvinnan hemma och ammar barnet i 2-3 månader – därefter ska mannen ta hand om barnet och fortsättningsvis även hushållet förstås, medan kvinna arbetar utanför hemmet. Det är också kvinnan som bestämmer allt i hemmet.

Männen får inte gå ut själva, utan det krävs en kvinna vid deras sida för att de ska få gå utanför hemmets väggar. Man vet nämligen att män inte kan styra sina lustar, och gifta män har ju sina penisar ”fria” vilket innebär en risk. Männen ska också alltid ha ett slags lakan över hela sig, så att ingen kan se hur de ser ut, så att kvinnorna inte lockas att ta hem mannen till sig och låta honom befrukta sig, vilket inte är tillåtet. Om det ändå händer, och mannen blir påkommen, blir han avrättad direkt. Kvinnor får inget straff. Dom kan inte hjälpa om dom blivit lockade av en man.

Dom pojkar som inte får någon fru, förblir ihopsydda, och anses som andra klassens medborgare. Dom kan vem som helst spotta på, och behandla hur som helst, och de har ingen rätt att gå i skola, eller ta ett vanligt jobb. Deras kan endast jobba som slavar i någon familjs hushåll. De har inget människovärde.

Ja, så är det för männen i Gufgalien, men det ligger ju långt borta, så vad bryr vi oss om dom?

I Hovidduraland är det fritt fram att misshandla en man som visar sej på gatan, eftersom män ska vara inom hemmets väggar, och går dom ut måste dom ha med sej någon kvinnlig släktning, som skydd. Männen är nämligen som villebråd för kvinnorna. Om dom skulle se en ensam man ute, med vanliga kläder dessutom, skulle han bli påhoppad och både misshandlad och våldtagen – kanske t o m dödad – för män får inte gå utanför hemmet utan att ikläda sej tält. Det är bara kvinnor som rör sej fritt på gatorna, har arbeten och sitter på caféer i Hovidduraland.

I tidningen häromdagen kunde man läsa att en man grävts ner och blivit ihjälstenad av ett gäng uppretade kvinnor, eftersom han sprungit ur sitt hem utan tält på sej och därmed blivit jagad av en kvinna som velat locka honom hem till sej. Andra kvinnor fick syn på detta och fångade in honom och grävde ner honom. Att kvinnan blev lockad kunde ju inte hon hjälpa. Mannens ursäkt var att hans son hade sprungit ut efter familjens hundvalp som rymt ut genom dörren. Kvinnorna var så uppretade att dom också dödade mannens son samt hundvalpen.

I Falileein sitter det 10 000 män i fängelse eftersom dom rymt ifrån sina fruar, som misshandlade dom så mycket. Det är förbjudet för män att rymma ifrån sina fruar.

I Rudistan slängs det syra på uppstudsiga män, eller på män som säger emot, eller för att man tycker att dom är fula. Dom som inte dör av syran blir missbildade och ofta blinda. Ingen döms för brotten. Män är inte tillräckligt mycket värda och man anser att det är deras eget fel.

I Tramsstadien gifter man bort sina små pojkar till äldre kvinnor. Pojkarna är allt ifrån 6-7 år och upp till 15-16 år. Kvinnorna som dom blir bortgifta med är ofta i 40-60-årsåldern. Pojkarna får sköta hemmet och ta hand om släktingar till kvinnan, och kvinnan. Ofta utövar också kvinnorna någon form av sex med pojkarna, och dom måste ställa upp på vad kvinnan än begär. Om dom vägrar misshandlas dom.

Men allt det här sker i andra länder. Långt bort.

Och dessutom är jag kvinna, så varför skulle jag bry mej?

Igår tittade jag på två Luciatåg på ”min” skola. Först ett för låg- och mellanstadiet och sedan ett för högstadiet. Och jag säger bara: ”WOW!”.

Trots att jag sett 247 (tvåhundrafyrtiosju!) Luciatåg, fick dom här Luciatågen mina ögon att tåras. Luciatåget som utgjordes av årskurs 9 var ”värst”, för det fick mina tårar att rinna, och risken är, när tårar börjar rinna – om dom inte gör det så ofta (vilket dom inte gör) – att dom fortsätter att rinna för allt som jag BORDE gråtit för dom senaste åren (!), så jag fick kämpa hårt för att stoppa flödet.

Det som var finast med Luciatågen var att:

– Alla i Luciatåget – tärnor, som tomtar, som pepparkaksgummor – var så fokuserade och seriösa och allvarliga.

– Dom sjöng så fint.

– Dom som inte sjöng så perfekt fick också sjunga solo i mikrofonerna, och alla sjöng med sådan känsla!

– Barnen symboliserade hela vår jord, på något sätt, för där stod:

Tomtenissen Mohammed från Irak, bredvid tärnan Paulina från Polen som stod bredvid tärnan Leyla från Equador som stod bredvid tomten Miriam från Israel som stod bredvid tärnan Stina från Sverige. Lucian kom från Chile.

Åh, vad jag njöt!

Och jag tänkte på alla vuxna som bråkar om ursprung och religioner och födelseort och kön och hela fadderullan….och här stod barn från all världens hörn och representerade Fred och Likabehandling, och allt gott i världen.

Låt barnen styra världen (!) hade jag lust att skrika.

Sen kom jag att tänka på en händelse, som utspelade sej för ca 10 år sedan:

Jag lämnade Mellan på dagis, och i dörren mötte hans bästisar Joseph och Palle.

Mellan tog av sej jackan, medan Joseph och Palle väntade otåligt på att leken skulle starta.

Mellan sa:

– Men kolla! Ni har ju likadana tröjor!

Joseph och Palle tittade på varandras tröjor och skrattade och sa:

– Jahahaha!

– Då kan ni vara tvillingar! skrattade Mellan.

– Jahahahahaha! 

– Men oj! Nu kan du ju knappt se skillnad på dom! sa jag då.

Mellan tittade noga på båda sina kompisar, och utbrast sedan:

– Ha! Jo, det gör jag för Palle har ju glasögon!

Så skrattade alla tre och skuttade in.

Och gissa vad som är så härligt med den här lilla historien? Jo, det var att Joseph hade kolsvart hy, krulligt svart hår eftersom hans föräldrar kom från Kongo. Palle var hade ljus hy,brunt rakt hår och glasögon. Men det Mellan såg som olikt var glösögonen.

Den här historien skulle jag kunna berätta och skriva om 100 gånger, för jag tycker att det så tydligt speglar att BARN inte har fördomar från början. OM dom har det, så får dom det från oss vuxna.