erviluca #mammatillfyrakillar

Svar: Skitsvårt.

Varför?

Svar: Vet inte.

Kanske för att vi är MÄNniskor allihop, med olika uppväxter, upplevelser och intelligens – både i IQ och EQ räknat. Eller inte räknat alls.

Jag vet verkligen inte.

Och jag vill och orkar inte vara ”ute och jaga”. Jag orkar inte gå ut och sätta mej i någon jävla bar bara för att vara ”ute” och ”available”. Jag orkar inte!

Been there – done that!

För man måste ju ”visa upp sej” eller ”finnas där ute” om man ska ”hitta någon”. Liksom. Eller bli upphittad. Varför kan det inte räcka med att gå på ICA och handla? Liksom. Näe, för att när man är i min ålder så flirtar man inte på ICA. Då undrar givetvis du i vilken ålder man flirtar på ICA, eftersom du inte vet det. Jo, man kan flirta varsomhelst när man är ungefär 14 år och fram till….20-23 år. Sedan tar det stopp.

Därefter måste man ”gå ut”.

Grejen är också att det har varit så många jävla elaka tjejer som avspisat vänliga män på ett otrevligt sätt bakåt i tiden, och är kanske fortfarande (?), så att männen här i Sverige är så rädda (för oss).

Eller så vill dom så gärna vara jämlika och att bjuda ut någon är inte jämlikt. Eller? Jag vet inte. Jag kanske måste emigrera.

Emigrera eller leva ensam resten av mitt liv.

För jag orkar inte ”gå ut”.

”Jamen du kan väl testa en dejting-site!” säger då ”sålevdedomlyckligaallasinadagargiftsedan20årkompisen”. ”Jaaaa, vilken bra idé!” säger jag vänlig och berättar inte att jag testat….*räknar*….42 dejtingsiter. Funkar inte.

”Du får inte ha så höga krav”, säger ”enannansomocksålevtlyckligiallasinadagar”.

Jag har tamejfaan inga höga krav. Bara han har snopp mellan benen så räcker det. En av manlig kön, alltså. Och så har jag ett krav till: Att jag ska bli kär.

*suckar*

Förritiden blev jag alltid kär hit och dit!

Nu bah: Näe!

”Du måste ju dejta dom lite också!” säger ”honsomträffadesinmannärhonvarsextonårochnuärfyrtiosex”.

Jag HAR dejtat ”dom”.

1. Dom ser aldrig ut som på bilden.

2. Dom är så gamla (fast en del har varit yngre än jag)!

3. Hittills har jag inte ens känt ett litet pirr, utan mest bara ”…gå hem!”.

Jodå, jag har varit trevlig och det har varit trevliga fikastunder eller promenader, men….näe!

Fast en avbokade jag när han sa att hundarna inte fick följa med (på en PROMENAD) för att hans bil kunde bli smutsig och han var så rädd om den. En sån vill jag inte ha! Ingen pedant och ingen som inte tycker om hundar.

En kvinna ”somhittadeenmanutanförenbiografsexmånaderefterskilsmässa”, sa att ”det kryllar ju av män som vill ha en kvinna! Det är bara att plocka en!” Jag tittade mej omkring; Inte en enda man i sikte, kan jag säga, så jag frågade VAR man kan plocka dom. Då berättade hon att hon plockat sin utanför en biograf. Hon skulle gå på bio med en tjejkompis och då träffade dom den här mannen som kände kompisen. Och så plockade hon honom.

Jag HAR varit på bio (eller har jag?) och det fanns ingen att plocka där.

Eller vänta nu….har jag varit på bio? Utan barn? Och sett en vuxenfilm?

Näe!

Wohooo!

Bio nästa!

Vem hänger med?

Han anklagar mej för att vara rasist för att jag sa ifrån när han kallade mej ”Fitthora!” när jag gick förbi. Det kokar i mej. Jag är ingen jävla rasist! Skulle jag – moi – vara rasist?! Faan, vad arg jag blir! Sedan säger han att jag är emot hans religion. HerreGud! Jag vet ju inte ens vad han har för religion! Han står och blåljuger och hittar på! Tyyypiskt såna där.  Jävla araber!.

Hon tränger sej före mej i kön till kassan på ICA – låtsas liksom att hon inte gör det, fast hon gör det, och jag låter henne göra det, för jag har ingen lust att bråka….men fifaan! Hon har väl hela dagarna på sej att handla och stå i kö! Varför ska hon nödvändigtvis handla när alla andra handlar, och dessutom ha mage att tränga sej före! Tyyypiskt såna där. Jävla Pensionärer!

Hon har inte tagit bort luddet på filtret i torktumlaren i tvättstugan, trots att det står en stooor skylt på väggen att man måste göra det efter VARJE användning. Ska det vara så jävla svårt?! Hon kommer säkert ifrån….äh! Tyyypiskt såna där. Jävla invandrare!

Dom väller in i bussen, skrämmer upp en genom att prata högt, svära och vara allmänt röriga. Plötsligt spottar en utav dom på golvet i bussen! Tyyyypiskt såna där. Jävla ungdomar!

Dom kommer gående i bredd på trottoaren, som om dom ägde hela trottoaren! Två stycken bredvid varandra, pratande högt och obekymrat med varandra utan att se att jag kommer från andra hållet, och måste kliva ut i snömodden för att ta mej förbi dom. Mina fina och dyra mockastövlar blir alldeles blöta. Tyyyypiskt såna där. Jävla mammor med barnvagn!

Dom sitter och fikar alldeles bredvid oss, och det verkar som om dom tror att dom äger hela caféet. Dom pratar högt och gestikulerar och jag hör hur dom pratar om fiiina märken och dyyyra resor. Deras frisyrer är perfekta och deras pälsar hänger fiiint över stolsryggarna. Det är sååå irriterande att dom sitter där och är så rika och fiiina och tror att dom är bättre än alla andra. Säkert har dom aldrig varit med om ett enda problem i hela sina liv och säkert skänker dom inte en spänn till dom fattiga. Det är så tyyyypiskt såna där. Jävla miljonärer!

Programmet visar kvinnor i 50-årsåldern som åker till Gambia och raggar upp unga vackra killar, som dom använder för sin egen lust och för att få lite kärlek. Jag kan först inte bestämma mej för om jag tycker det är okey eller om det är för jävligt….sen förstår jag att mannen är som en lyxhora och försörjer sin familj på att ligga med äldre kvinnor från Norden (som inbillar sej att mannen är kär i dom på riktigt…eller nåt). Näe, me don’ t like. Det är ju tyyypiskt såna där. Jävla medelålders vita kvinnor från Norden!

….eh, va?!

Ibland, eller ofta (?), vet man inte vad man är utsatt för, eller att man är utsatt, förrän efteråt. Det kan kännas fel inuti, man känner obehag, vet inte vad man ska göra eller hur man ska reagera. Man blir kanske ledsen, arg, men tycker inte att det finns något att ”ta på” eller något riktigt att reagera på. Och ändå känns det så fel.

 Man hittar inga ord, och om man hittar ord och uttrycker dom, får man ingen respons, eller så är det ingen som ”förstår” vad man menar. Eller så får man höra att man är ”överkänslig” eller att man hittar på. Man tror till slut inte på sina egna känslor och tror att man börjar bli knäpp. Det är otroligt obehagligt och kan drabba vem som helst.

Det drabbade mej, och jag var utsatt länge. För länge. Jag försökte vända och vrida på mej själv först, ändra inställning, förändras, se saker ur ett annat perspektiv, försökte förstååå och analysera, men allt var och förblev  förvirrat och konstigt. Det var som om 1+1 blev 7, och jag förstod inte hur det kunde bli så.

Jag kämpade emot, kämpade för och med, vände och snurrade runt och försökte igen och igen. Försökte sätta ord på det hela, fast alla ord kändes fel och jag kunde inte uttrycka känslan inuti – obehaget. Det kändes inte rätt och jag visste inte vem eller vad eller varför. Under tiden ströps jag inifrån. Kvävdes. Kunde till slut varken andas, tala eller flyga. Kände mej som en fågel instängd i en bur som tvingats både sluta flyga och sjunga.

Fast flyga kunde jag inte från början, förstås, men jag menar känslan av att FÅ flyga, om jag kunde. Den känslan är viktig för mej. Den försvann.

Efter alldeles för lång tid kastade jag mej ut och bort. För det gick inte längre. JAG fanns nästan inte till slut.

Nyligen satt jag och pratade med en annan kvinna, som hamnade på samma ställe, fast långt senare, när jag för länge sedan hade slutat. Hon berättade om liknande känslor, dök snabbare och hamnade under isen direkt och kunde inte ta sej upp själv, fick hjälp och tog sej därifrån, och blev därmed inte lika urgröpt som jag blev. Men omskakad blev hon. Och förvirrad. Hon förstod inte heller vad som hände och varför. Och hon kunde inte heller sätta emot, eller säga emot eller ifrån, för det gick inte.

Orden fanns inte för henne heller. Och inga öron som kunde/ville lyssna.

Det var så skönt att prata om Det Konstiga och ”det-som-inte-gick-att-sätta-ord-på” med någon som också varit där. För hon förstod känslan, och hur det blev och hur det kändes och var. Även om jag kämpade i flera åååår, och hon gav upp efter bara några månader.

Det är för jävligt med sjuka arbetsplatser!

Saker som händer när man blir (lite – pyttelite´) äldre:

Hjärnan börjar bli full – vissa saker fastnar inte, andra rinner ut.

Håret tunnas ut.

Håret blir grått (på vissa).

Kroppsdelar växer  (vet du det?! för det är sant!) – typ näsan, öronen, fötterna (?)….

Det blir längre till marken, av någon underlig anledning, och man börjar stöna när man ska ta upp något från marken.

När man sätter sej gör man det med en duns istället för mjukt och smidigt.

Man går hellre än springer.

Tuttarna dras nedåt och blir tommare och tommare (för män också ser det ut som….).

Man måste äta mindre och mindre för att hålla vikten. Till slut sitter man där med en liten osmörad torr brödskiva och knaprar, medan dom yngre kan festa på både oxfilé och bearnaisesås (eller ”bea” som man säger nuförtiden).

Det kommer ut skäggstrån lite här och där – framför allt i ansiktet.

Plötsligt kommer det små bulor och andra konstiga grejer här och där.

Man får mörka fläckar här och där.

Man blir rynkig här och där.

Leder och muskler stelnar till, fast man för ”ett par år sedan” var fit for fight.

Allt som hände ”nyss” (i minnet) var för 10, 20 eller 30 år sedan!

Alla superkända kändisar känner inte dom ”nyvuxna” till alls och tittar på en som om man vore en idiot när man pratar om Stenmark eller Björn Borg.

Man hinner inte med.

Allt går mycket fortare, eller så har man blivit långsammare själv. Jag har inte bestämt mej än vilket som är vad….

När man blivit riktigt ihopsjunken, rynkig och trött, så dör man.

Slut.

Näe, det går inte att jobba heltid, ta hand om hem och barn och allting däromkring. Det går inte. Folk går sönder.

Och folk är oftast kvinnor.

För inte så många år sedan mättes kvinnors och mäns stressnivåer under dagen. Det visade sej att mäns stressnivåer sjönk när dom kom hem från jobbet, varefter den sedan höll sej rätt låg när dom var hemma och vilade. Kvinnors stressnivåer gick fullkomligt i taket när dom kom hem från  jobbet och sjönk sedan inte förrän dom gick och la sej. Av vad jag minns var stressnivåerna ungefär lika mellan män och kvinnor under dagarna.

Så fort man andas att vi kanske är lite omjämlika fortfarande, att vi kanske fortfarande inte delar så lika i alla sammanhang, så kastar sej 100 kvinnor över en och skriker: ”MEN VI ÄR JU JÄMLIKA NU! GUUUUD, VAD DU ÄR GAMMALDAGS!” och då är det bara att krypa bakom hörnet och gömma sej, och tänka att man kanske blivit både mossig och blind. Kanske den Nya Generationen föräldrar med småbarn och hela konkarongen är tusen gånger bättre än den förra var, och allt är nu så himla jämlikt och fint och bra.

Men jag vet inte om jag tror det.

Jag tror det inte förrän jag ser det, iallafall.

Jag tror det tar fler generationer och mer kämpande innan vi delar lika, På Riktigt.

Men oj vad många fler pappor som finns överallt och som är aktiva! Oj! Överallt ser jag dom! Toppenfina pappor, som engagerar sej och bryr sej om sina barn, och delar lämningar och hämtningar på dagis, matvaruinhandlande med en unge i handen och en i vagnen, städande med småbarn hängande i knävecken och allt annat, som tidigare varit kvinnors lott. Och oj, så mycket lättare det borde vara att vara mamma, när föräldrarna delar på jobbet hemma, utan tjaffs och bråk, och utan att man först måste gå under.

Men GÅR DET att ha småbarn, (heltids-) jobb, hem och vara familj utan att stressa ihjäl sej?

Går det verkligen?

Tyvärr är det ju fortfarande så att det finns tusen miljarder gånger fler ensamstående mammor  ( i världen) med ett gäng barn, och utan avlastning, än det finns ensamstående pappor. Men kanske det alltid kommer att vara så, med tanke på att det är kvinnorna som har barnen i magen innan dom kommer ut….

En kvinna kan inte säga; ”Nej, förresten, jag vill inte ha barn” och sticka efter en halv graviditet. A woman got to do what a woman got to do. Liksom.

Och det finns fortfarande pappor som försvinner och aldrig hör av sej igen – antingen för att dom är arga och besvikna, längtar efter något nytt och tycker att dom fastnat i ett träsk – eller för att dom inte tror, eller förstår, att dom faktiskt är jätteviktiga för barnet/barnen. En annan anledning kan vara att dom faktiskt inte vill ha barnet, FAST dom var med och gjorde det. Att kvinnor gör så är mer ovanligt. Och det är ju tur!

Men oj vad många mammor det är som kämpar, och som inte får uppskattning för det, eller någon hjälp.

Alla dessa mammor är hjältar. Nej, hjältinnor! Utan mask och mantel. Dom borde få varsin. Som pris liksom. Kanske dom skulle känna sej lite uppskattade då.

Eller inte.

Omgivningen kräver så mycket av ensamstående mammor. ”Jaha, du är ensamstående mamma?! So what?! Du ska väl ändå jobba, ta hand om barn och allt annat! Ingen bad dej skaffa barn! Det gjorde du själv! Hinner du inte? Bah! Du SKA komma på alla utvecklingssamtal, se varje barn för vem just den är, hjälpa till med läxor, finnas där när barnen är sjuka, jobba, pendla, laga mat, fixa försäkringar och elbolag och städa och tvätta och fixa mediciner och handla och köpa kläder och allt allt allt! Jobbigt? Äh! Du valde det själv!”

SÅ är inställningen till ensamstående mammor.

Men om man är ensamstående pappa: ”Oj oj oj! STACKARS honom! Och vad han är DUKTIG som är ensam med tre-fyra barn! Han måste vara Helt Fantastiskt som är så Duktig! Vi måste hjälpa honom! Behöver du barnvakt? Du måste ju komma ut ibland, och träffa kvinnor! Du har väl också behov? Jag kan städa medan du är borta, för hur ska du hinna det med både jobb och barn!? Mormor och farmor och faster och moster kan dessutom ta hand om barnen när du åker på semester! Ta två veckor du! Det behööööver du! Du är sååå duktig! Har du gått på alla utvecklingssamtal?? OJ, vad du är duktig! Jag kunde ha gått åt dej annars, för hur ska du hinna med både jobb och barn och allt?!”

Life is orättvist.

Typ. 

Samtidigt som ”vi” blir bättre och bättre på att se till diagnoser och annorlunda beteenden, och bättre på att se och stoppa mobbing – både på arbetsplatser och skolor – och blir mer och mer medvetna om hur viktigt det är att ”älska alla” och att alla måste få vara som dom är och så vidare, så är det som om det är Det Perfekta vi strävar efter – allihop.

Hela tiden visas Dom Duktiga upp; dom som verkligen KAN fånga dagen och leva i nuet samtidigt som dom KAN spara pengar och resa på fantastiska resor (2-3 ggr/år), träna och äta rätt, vara snygga och ha fina frisyrer med lagom tjockt hår. Dom äter näringsriktig mat utan socker och vitt mjöl och utan, eller med, ditten och datten. Såna som är sambo eller gifta, har barn och fint hus med fina möbler och barn som fungerar. Och fungerar dom  inte perfekt så får dom en diagnos, och då får dom hjälp för det, eller så bråkar föräldrarna lite lagom mycket med skolan, som ”inte fattar något”….

Dom har många vänner som dom träffar regelbundet på Tjejträffar eller Herrmiddagar och så spelar dom golf och tennis, eller går på gym, och så åker dom utomlands var och en för sej ibland, och tillsammans med familjen ibland. Barnen går på ishockey och fotboll och dansar, sjunger i kör och spelar instrument och har många vänner. Dom köper kläder med fina märken på eftersom ”det är bättre att köpa något som är lite dyrare och som HÅLLER, än att köpa något billigt som ändå inte håller”.

Dom kan prata för sin sak och dom kämpar för att hela tiden utvecklas. Dom manglar sina lakan och städar noga sina hem (och har städerska, från Polen) och köper hem blommor åt sej själva varje vecka”för det är så fint med fräscha blommor på bordet”. En dag i veckan äter dom en gemensam middag med levande ljus och fina rätter, som har svåra utländska namn, som dom lagat tillsammans allihop i harmoni.  

Allt är så Perfekt!

När dom sörjer någon som dött gör dom det på ett bra sätt, dvs dom gråter lagom mycket varefter dom ser det Goda i vad som hände och förstår att lära sej något utav händelsen (tex att leva mer i Nuet och uppskatta dom små sakerna i tillvaron). Vid katastrofer (om det händer en sådan) kan dom först reagera med sorg och förtvivlan, varefter dom förstår Meningen med händelsen och så lär dom sej något av den, och  ”skulle inte vilja vara utan det som hände”.

Dom är så kloka och fina och lugna och vackra och perfekta så man blir alldeles stressad, och man önskar att dom åt för mycket och blev tjocka, eller att dom skilde sej och inte hittade ut ur smärtan (förlåt!).

 OM dom här skiljer sej, så LÄR DOM SEJ något av skilsmässan, och inom ett år har dom hittat en ny och bättre man/kvinna och så flyttar dom ihop med den nya, och så lever dom ihop med den här nya i ett ännu bättre och ännu mer kärleksfullt äktenskap, i ett ännu större och finare hus.

Dom blir chefer för att dom tror på sej själva och fångar dagen och tänker positivt, och dom tränar och mår bra och äter rätt och gör aldrig fel……

…… så att vi andra som är Mänskliga, har lust att gå undan och spy lite grann bakom hörnet, och kanske torka av oss på baksidan av deras Perfekta kläder.

För det är som om dom skulle behöva EN liten fläck, iallafall.

Typ.

Jag är alldeles för kan-själv-ig. Jag har varit sådan sedan jag var barn: ”KAN SJÄLV!” vrålade jag redan som 2-åring. Och oj vad jag har kunnat själv.

Jag kan verkligen själv! Man kan säga att det är en kunskap jag kan. Är det en kunskap?

Därför börja träna på att INTE kunna själv, det vill säga intala mej att jag INTE kan, utan att jag måste/borde be om hjälp/fråga någon. DET är jättesvårt! Fifaan vad svårt!

Jag behöver lära mej att visa mej svag och sårbar samt att be om hjälp.

Men oj vad det tar emot. En del har det liksom i sina gener och ber om hjälp och är svaga hela tiden och kan ingenting själva. Jag borde lära mej av dom.

Men FY vad det tar emot att be om hjälp! Och fy vad jobbigt det är att bestämma sej för att inte kunna själv, för jag tycker ju någonstans att jag KAN själv – även när jag inte kan. Eller så skiter jag i det. Att göra det alls, alltså. ”Det går bra ändå”, liksom. Bara för att slippa be om hjälp.

Jag behöver KBT i att be om hjälp:

Steg 1: TÄNK TANKEN att be om hjälp. Landa i tanken.

Steg 2: Bestäm VEM eller vilka du ska be om hjälp.

Steg 3: Be om hjälp. Om svaret blir ”nej” – börja om på steg 1.

Typ så.

Det ska jag göra.

I morgon.

Eller någon annan dag.

Tills dess gör jag själv.

”Det som göms i snö”…göms i snö. Kan man säga. Och är det gömt kan man inte se det. Shit, vad jag är smart!

Det är någon dm djup snö och jag travar runt ”som vanligt” i skogen. Det blir lite snurrigare än vanligt, för jag ser ju inte var stigarna är, men eftersom jag gått där så många gånger, och skogen är så pass liten, så hittar jag alltid ut. DET är ju bra. MEN jag ser inte farligheterna. Eller vad man ska kalla små stenar och grejer som ligger lite här och där under snön. Så jag ramlar. Och ramlar igen. Och varje gång jag ramlar, hinner hjärnan tänka TUSEN tankar, innan jag landar i den mjuka snön. Ännu är jag inte skadad….

Igår ramlade jag FYRA gånger!

Första gången var när jag precis skulle ta upp bajset som Fiona presterat. Vi stod i en liten backe och så fick hundarna syn på en annan hund som kom gående med sin husse, så dom ryckte till i kopplen och oförberedd som jag var, dök jag som en fura (!?) rätt på öronen magen och gled ner för hela backen, som en pulka dragen av två hundar. När jag kom ner för backen och hundarna skällande och studsande betedde sej som idioter, lyfte jag på mitt snöiga huvud, tittade upp på en gammal farbror och sa : ”Förlåt!” och sen vrålade jag sa jag lugnt och bestämt åt hundarna att vara TYSTA (för dom betedde sej som idioter). Han svarade: ”Gjorde du illa dig?”. Det gjorde jag inte, så jag sa det. Snön är mjuk. Och bajset var också mjukt – det som jag landade på….Dock ej Fionas.

Jag önskar att det hade varit Fionas bajs, för det är bättre att smeta ner sej med ett bajs från någon man känner, än en främlings bajs. Tycker jag. Det var troligen en liten hund, som hade ätit något gult. Bajset var nämligen senapsgult. Ifall du undrar. Vilket du säkert gör…. 😉

Hundarna lugnade ner sej och Fiona skämdes som en hund. Hon skämdes så att hon vände rumpan mot oss allihop, stirrade i marken och såg ut som om hon gjort något riktigt dåligt. Farbrorn försökte hälsa på henne, men det gick inte. Hon hade fullt upp med att skämmas. Hon förstod verkligen att hon gjort något dumt.

Jag gick sedan med bajs-jacka/kappa resten av dagen, för jag upptäckte inte bajset förrän på eftermiddagen, då jag råkade titta på kappan och tänkte: ”Vad faan är det där?!” och så fick jag spola tillbaka minnet och inse att det måste ha varit när jag dök rätt ner för en backe och åkte kana på magen nedför, som det hände.

Sen ramlade jag när jag gick i skogen, i mörkret (med ficklampa på magen), och skulle upp för en liten slänt….TJONG, så klev jag snett på någon liten grej under snön och så föll jag. Fiona kastade sej över mej för att….jag vet inte. Jag låg kvar några sekunder för att känna efter om jag skadat mej. Det hade jag inte – blev bara snöig – så jag reste mej igen. Sen ramlade jag IGEN över en liten uppstående kvist eller vad det var, och dök rätt ner i snön IGEN! Shit bah! Jag, som inte ramlat på….23 år (!). Typ.

Samma visa upprepade sej; Fiona went nuts, jag låg kvar och kände efter, inga skador, och sedan reste jag mej och tänkte ”WTF, vad jag ramlar!”. Men det kanske inte är så konstigt när man inte ser vad som är under snön. Typ. Eller nåt.

Så man kan säga att jag lever ”on the edge of danger”.

Snön har vräkt ner, and I love it, och det dyker upp minnen från mellanstadietiden:

Jag älskade när det kom snö, för då kunde man åka pulka och skidor och leka Herre-på-täppan och jaga varandra och kasta snöboll och göra snögubbar och och och…

….och vilka snöhyddor vi gjorde!

Eller var det bara en?

Nåja.

Jag och min lillasyster 1969.

På den tiden hade vi tjejer på oss kalasbyxor (ja, så hette det), och killarna hade långkalsonger, och skidbyxor utanpå (ofta med hällor under fötterna för att byxorna skulle stanna nere), raggsockor och läderstövlar. Och så hade vi jackor förstås, av olika kvalité och sorter. Täckbyxor var inte uppfunna.

Jag minns att jag både var orolig och förväntansfull när jag gick till skolan, speciellt dom dagar då det var kramsnö, för jag visste att killarna skulle kasta snöboll. En del killar kastade på ett bra sätt, men andra gjorde isbollar och kastade stenhårt så att det gjorde ont (!).

Samma sak var det med att pula (= mula, eller vad det kan heta där du bor..?) – en del förstod hur man skulle göra, andra inte.

Bosse, Mimmi (ja, vi kallade honom det – varför vet jag inte), Domberg och Jocke pulade på ett bra sätt. Dom förstod att man skulle vara försiktig och att det liksom bara var på lek. Att jagas av dom var roligt. Men när Nutte och Melle skulle pula blev det inte bra alls. Då blev det liksom allvar. Dom var så hårdhänta.

Jag minns en gång när Nutte (ja, han kallades så) tryckte ner mej i snön så hårt så att jag tappade andan och sen pulade han mej så att jag fick ont på kinderna. Jag blev arg och fick tårar i ögonen och ville inte vara med längre. Nutte förstod ingenting för varför blev jag arg när han pulade och inte när Domberg gjorde det? ”Du kan ju inte göra så hårt, fattaruväl?!” fräste jag.

Men han fattade inte grejen. Inte Melle heller. Dom fortsatte göra hårda isbollar och kasta hårt, så att det gjorde ont, och pulade hårt.

Sen var det det där med Herrepåtäppan. Det var jättekul, när ”rätt barn” var med. Vissa visste hur man knuffade lagom och att det skulle vara roligt och på lek. För andra blev det Allvar, och dom knuffades för hårt och blev arga. Dom var det inte kul att leka med. Melle knuffades skithårt. Nutte med. Dom kunde ta tag i en och kasta en nerför snökullen skithårt. Då slutade det nästan alltid med att någon grät och så gick dom till fröken, och så förbjöds både Herrepåtäppan-lek, snöbollskastning och pulning.

Jag gillade inte när lärarna bestämde att man INTE fick göra något av det där, och samtidigt var det skönt att slippa vara orolig för att någon skulle kasta en isboll på en….

….fast det gjorde dom ju ändå.