När blir blir man vuxen?

Vad är vuxen?

Vad jag menar med ny-vuxen, är att man ska börja försörja sej själv och ta hand om sej själv. Det är svårt. Jag minns dom där ny-vuxna åren med ”fasa”:

Plötsligt skulle man tänka alla tankar själv, liksom; Planera, tänka framåt, ta ansvar, veta vad man vill, bestämma sej och sedan ta konsekvenserna av sina beslut.

Och detta skulle ske när man kände sej som mest osäker på sej själv och sitt utseende och all denna oro för kärlekar och framtiden:

”Vad ska jag bli? Vem ska jag bli? Vem ÄR jag? Kommer jag någonsin att bli kär/träffa någon/gifta mej/få barn? Kommer jag att få ett jobb? Vad ska jag jobba med? Vad vill jag bli? Vem ÄR jag? Duger jag? Är jag för tjock/smal? Har jag för små bröst och för stor mage eller tvärtom? Vad har jag för klädsmak? Tycker jag om smala jeans, kjol eller stickad tröja? Vill jag sminka mej eller inte? Vill jag kämpa med att bli något artistiskt, såsom dansare, sångare eller skådespelare eller ska jag satsa på att bli Något Riktigt? Vem är jag? Duger jag? Ska man ha sex på första dejten eller tionde eller när jag känner för det eller när han känner för det? Ska jag sova över hos honom eller han hos mej? Ska jag bo ensam i en lägenhet eller med en kompis, eller ska jag bo kvar hemma? Ska jag flytta långt bort och gå i skolan eller ska jag plugga nära hemma och bo kvar hos mamma och pappa? Ska jag bo hos mamma eller pappa? Kan jag skaffa hund nu eller ska jag vänta tills sen? Ska en katt bo hos mej nu eller ska jag vänta? Kan jag dricka alkohol mitt i veckan eller varje helg, eller ska jag dricka alkohol varannan helg? Hur ska jag ha råd med hyra? Vad ska jag handla för mat? Varför är tvättmedlet slut plötsligt? Jävlar, det finns inget toapapper – vad ska jag nu torka mej med? Kan man torka sej med handuken?….”

Mitt i alla frågor känns det så VIKTIGT att liksom BEVISA att man är vuxen, att man kan tas på allvar, att man KAN ALLT och att man är att lita på. Dessutom vill man passa på att festa, och ”det är ju NU jag ska hitta min man/kvinna!” – eller inte. Och så tror man att INGEN ANNAN är singel så länge som jag och jag kommer ALDRIG att hitta någon och det beror nog på att jag har så ”stor rumpa/liten snopp/krusigt hår/är för kort/lång/töntig/feg/blyg….” etc. Och OM man är ihop med någon är man stressad över det, för ”ska jag bara vara med honom/henne resten av livet?? – det verkar ju inte klokt! Man ska väl pröva på andra också medan man KAN liksom?”

Och det där med VAD SKA JAG BLI NÄR JAG BLIR STOR? Det känns som om det är NU det ska bestämmas och bestämmer jag fel är det kört för hela min framtid. Liksom. ”I morgon är det för sent”. Och Carpe Diem och sånt.

För att inte tala om hur alla äldre hela tiden säger att man ska ”passa på” och att ”tiden går så fort” och ”du har tiden för dej” och ”du behöver verkligen inte ha bråttom – du är ju så ung!” och att ”tiden går så FORT!” (igen).

Och alla andra råd kring hur man ska tillbringa sin framtid, genom att ”göra rätt” NU. ”Du borde plugga/jobba/resa/hitta någon tidigt/passa på att leva livet/bestämma dej NU/…inte göra si och så och hela fadderullan och ”gör inte om mina fel”. Och ”…så kan man inte göra”.

Pust, vad skönt det är när man landat.

Tror jag.

För NÄR landar ”man”?

När det är över, liksom?

Det är som om man hoppade in i en tvättmaskin, kördes runt i 180 knutar, slängdes ut och sedan in i en torktumlare (när man trodde det var över) och så kördes man runt där på ”max-hetta” och så plötsligt är man ”torr bakom öronen” och ”färdig”och så står man där/här och undrar:

”VAD HÄNDE?!?”

Liksom.

SÅ är livet.

Lite grann.

Mitt i natten ringer mobilen. Sömndrucken svarar jag, men blir klarvaken på en hundradels sekund när jag hör Mellans röst flämtande ropa: ”En turkjävel jagar mej! Kom!”. Jag reser mej upp, går ut i hallen, slänger på mej kappa och stövlar samtidigt som jag ställer frågor: ”Var är du? Vart ska jag komma? Vad har hänt?”…. Jag hör hur han springer och flämtar och jag får någon slags stackato-svar: ”….i Åkersberga….. på väg från Centrum….jag närmar mej fotbollsplanen….”

Jag frågar om jag ska ringa polisen, men förstår egentligen inte hur, eftersom jag pratar i mobilen och vill inte förlora kontakten med Mellan….men han svarar inte på den frågan utan frågar istället – flämtande – var jag är. Jag beskriver var jag är och efter en kort stund ser jag honom komma springande.

Jag är beredd på att SLÅ NER eventuell förföljare och är till hundra procent övertygad om att jag kommer att göra det, oavsett storlek på förföljare: INGEN rör mina söner! Jag kan lyfta en bil om det behövs om sönerna är utsatta. Så känns det. Jag är INTE rädd – bara adrenalinstinn. Och arg: ”Jävla turk!” liksom.

Förlåt alla turkar. Jag förstår att förföljaren troligen inte är turk, men i sitt upprörda tillstånd kallar Mellan förföljaren för ”turk” och jag förstår att han menar ”en mörkhårig man/kille som inte har ett svenskt utseende”. Just i denna stund känns det inte motiverat att börja prata om ”rasistiska sätt att uttrycka sej…” etc.

Mellan blöder ifrån händerna och knäna, och det är blod på hans vita skjorta. Han har ramlat i flykten, men reste sej snabbt upp och sprang vidare (berättar han). Han skakar och vi går tillsammans hem, medan han osammanhängande berättar vad som hänt:

En man/kille grabbade tag i honom när han var på väg hem, men eftersom han redan tänkt igenom vad han ska göra OM han någon gång blir påhoppad (eller provocerad) så fullföljer han den planen: Han SPRINGER! Han sliter sej loss och springer. Han har långa ben så han lyckas springa ifrån killen, som inledningsvis springer efter och skriker fula ord, som jag inte ska skriva här (men jag förstår inte vad kvinnliga könsorgan har med ilska att göra….och kommer aldrig att förstå det…). Troligen ger han upp på vägen, för han syns inte till.

Väl hemma tvättar jag rent i alla sår, och sätter på allehanda plåster och förband. Han har rivit upp det högra knät rätt rejält och det är djupa spår, fyllda med grus, på knät. Dessa förband byter jag därefter två-tre gånger innan kvällen eftersom det vätskar sej och blöder. Alla fingrar har sår, och inuti ena handen har det yttersta lagret av hyn slitits loss…”AJ!”.

Mellan kräks i handfatet i pauserna mellan omplåstringen – troligen både av ett överintag av alkohol (!) men kanske också av chock.

Han hade en plan: ”Om någon försöker provocera mej, eller bråka med mej el dyl så SPRINGER jag”, men man tror nog ändå aldrig att det ska hända en själv.

Jag är glad för att Mellan hade en plan, och för att han har långa ben.

OM jag var gift eller sambo:

• skulle jag vara tillsammans-med-någon fast jag var hemma.

• tror jag ingen skulle bry sej om, om jag sa att jag inte hade lust att gå på körer, fester och bjudningar, utan att jag trivdes mest hemma, tillsammans med min sambo.

• tror jag att varken jag eller ”alla andra” skulle bekymra sej speciellt mycket om jag mest gillade att vara hemma och sitta framför TV:n eller sitta och skriva på kvällarna.

• skulle jag kunna sucka ”Ååååh, vad jag tycker det är skööönt att vara ensam!”, och ”folk” skulle tycka att det lät…bra!

• skulle jag kunna sucka ”Ååååååh, vad det är tråååkigt att vara ensam – jag HATAR det!” och folk skulle tycka att det var…okey.

• skulle jag kunna säga till någon singeltyp: ”Hen kommer när du MINST ANAR det”, och tro på det.

• skulle jag inte känna mig så ENSAM och ÖVERGIVEN när någon skällde ut mig, för jag skulle kunna komma hem och häva ur mig skiten som Den Dumma Personen sagt, och få medhåll av min sambo/man: ”Vilken jävla idiotisk kärringjävel!” skulle min sambo säga och krama om mig….eller så skulle han säga ”Mmmmhmmmm” och fortsätta titta på TV……..men han skulle iallafall FINNAS där, för mej.

• skulle det inte kännas lika hemskt att bli SVÅRT sjuk, med sjukhusvistelse som följd, för jag skulle ha NÅGON som saknar mig, hälsar på mig, bryr sig om mig och längtade efter att jag skulle komma hem igen.

• skulle jag kunna säga ”vi” i alla meningar, och alla oplanerade helger skulle vara ”våra”.

• skulle vi kunna planera för Framtiden tillsammans, fast jag inte är mycket för att Planera….men VI skulle kunna drömma om framtiden tillsammans.

• skulle det inte kännas lika svårt att ”falla”, för jag skulle inte falla ensam – någon skulle finnas där och antingen falla med mej, eller fånga upp mej, eller bara trösta mej.

• skulle jag DELA ansvaret över Allt med en vuxen person, och bördan över Ansvaret skulle lätta. Enormt. TVÅ som bär tillsammans är en nästan hundraprocentig avlastning jämfört med att ”bära” ensam.

• skulle jag kunna dela oron med honom, och den skulle då bli mindre och lättare att bära.

• skulle jag känna mej älskad.

• skulle jag kunna älska när jag känner för det (så länge han ville också, förstås…)

• skulle jag aldrig gå ensam på en fest eller en bjudning – jag skulle alltid ”vara två” (ha någon i ryggen, eller att hålla i  handen).

• skulle jag vara Utvald av Någon….

Jag sitter på jobbet och skriver när jag hör höjda röster utanför. Jag tänker först att det kanske är två stycken som har höga röster som pratar, eller kanske det är någon som är hörselskadad… men så hör jag hårda klackar i golvet; ”Klick-klack-klick-klack!” och så SMÄLLS en dörr igen: PANG! Jag hoppar högt på stolen och tänker att man borde inte få GRÄLA på en arbetsplats.

Det är tyst en liten stund, sedan går mannen efter kvinnan som smällde igen dörren. Dom börjar prata – båda två – samtidigt. Jag hör inte vad dom säger, men jag förstår att båda ”har rätt” och båda pratar på och förklarar sej. Ingen lyssnar. Klassiskt. INGEN. LYSSNAR. Båda har rätt.

När dom är färdiga går dom åt varsitt håll. Jag kan lova att bådas hjärtan slår hårt och båda är fyllda av irritation och ilska. Båda pratar dessutom av sej med den som står dom närmast (nu eller i kväll) och dom kommer att berätta vilken IDIOT dom träffade idag som ”bla bla bla bla bla….” och BÅDA kommer att få medhåll och den som lyssnar kommer att säga ”Men hur faan kunde hen göra så mot dej!?!”….

Slut.

Dom känner inte igen sej. Sönerna. I dessa män som tycks styras av sina ”lustar” – eller möjligen sitt hat.

Dessa män som drar runt i flock på gatorna, och som inte kan styra sej när det dyker upp en tjej. Om någon i flocken börjar ”låta” och hetsa mot tjejen så dras resten med. Tydligen. Dom kan inte tänka själva. Eller vågar (vill inte?) säga ifrån.

Mina söner känner inte igen sej.

Dom känner inte igen sej i den där drivkraften att vilja sätta på varje individ med en vagina, ”no matter what”.

En man som sa till mej: ”Jag behöver vara KÄR i, eller ha känslor för,  en tjej för att vilja ha sex med henne”. Jag tror inte det är helt ovanligt, men kanske det anses….töntigt?

Det är som om det finns ett gäng killar/män därute, som inte kan tänka med sina hjärnor, utan som låter kuken styra – eller om det är hormonerna (testosteronet?). Kanske är det så att dom har för mycket testosteron, och borde medicineras? Jag tycker att man ska ta hormonprover på dom testosteronstinna männen som styrs av sina kukar. Eller av sitt hat. Faktiskt.

För dom ”normalstyrda” killarna känner inte igen sej och vill inte dras över en kam med ”dom kuk-styrda”.

Jag skulle vilja att dom Normala Männen hördes och syntes mer – att man uppmärksammade alla GODA män – så att det i slutänden blev DOM som var DOM NORMALA. Dom som unga killar ser upp till, och vill bli som. Dom som kan bestämma över sina kukar borde få bli förebilder. Dom som låter hjärnan styra.

Jag skulle också vilja att Dom Goda Papporna (eller möjligen mammorna) PRATAR med sina söner om såna här saker, OCH att man pratar om det i skolan. Inte bara ”Stackars-tjejer-dumma-pojkar-pratet” för med det kommer man ingen vart, utan mer mänskliga samtal om könsroller, sex, medmänsklighet etc.

Hallå Media! Lyft fram alla Goda Män! Låt dom göra sina röster hörda! Visa att dom finns och att dom bryr sej! Tala om att dom inte står bakom Dom (hatande?) Kukstyrda!

Ho ho!

Igår speedade jag förbi en fartkamera…och satt i Egna Tankar…och körde därmed för fort! Precis när jag körde förbi, såg jag kameran i ögonvrån, insåg vad som skulle komma att hända och gjorde en GRIMAS av frustration och för att jag INTE VILLE bli fotad. Jag blev fotad. Blä! Jag kör ju inte för fort i vanliga fall. Typ nästan aldrig. Andra kör för fort jämt! Det är orättvist!

Sen körde jag förbi en massa andra fartkameror, och då körde jag för långsamt. Jag tycker att det borde jämna ut sej då! Att om jag kör 100 km/timmen på en 90-väg och blir fotad, så borde det liksom suddas ut när jag kör 40 km/timmen på en 50-väg med fartkamera.

Visst tycker ni det också?!?

Och så tycker jag att det är ORÄTTVIST att Andra som kör för fort JÄMT, inte blir fotade, när jag, som körde för fort IGÅR (och ALDRIG annars….*host host host*) borde liksom ha något slags Undantagstillstånd (i rutan) eller nåt.

Visst tycker ni det också?!?

Killar/män ser oftast ut som dom gör. Liksom. Antingen har dom kort hår (vanligast) eller så har dom långt hår. Klart.

Ibland är dom tjocka och ibland är dom smala. Det finns också vältränade och otränade. Men dom ser ut som dom gör och så var det inget mer med det. Liksom.

Tjejer/kvinnor ser väldigt sällan ut som dom gör. På riktigt. Många har löshår och lösögonfransar och lösnaglar och lösbröst, är sminkade och intryckta där och uttryckta här. Inget du ser är Verklighet. Liksom.

Så när killen dejtar tjejen vet han inte hur hon ser ut EGENTLIGEN. Det får han kanske veta långt senare, sängvägen s a s. Och då gäller det att han håller ”god min” och inte visar med ett ögonblink att han reagerar. För det får han inte. Han måste tycka om det han ser. Annars bryter hon ihop och berättar för alla sina väninnor att han är HEMSK, som inte ”ser det inre” eller som ”fokuserar på det yttre”. För det gör ju inte hon.

Hej och hå!

Tänk om HAN hade tupé eller löshår, och en knöl nedstoppad i byxan för att det skulle puta ut mer där fram, och kanske t o m lös-rumpa (för att han har en platt äkta rumpa).

Tänk om du/tjej/kvinna såg din förälskelse ta av sej löshåret, plocka bort penisförstoringen och rumpinlägget och kröp ner mellan lakanen med dej – vad skulle du göra då?

Killar upplever det jämt. Tror jag.

Tjejer upplever det aldrig. Tror jag.

Så egentligen är killar mer toleranta än tjejer.

För jag tror att en tjej skulle börja antingen gapskratta åt rumpförstoraren och peruken, ELLER klä på sej och gå hem (eller både ock).

Typ.

Vi behöver problem och kriser. Om vi INTE behövde dom, skulle vi inte skapa alla dessa problem som vi gör.

Dom som inte har mat för dagen, kämpar med att hitta mat på alla möjliga sätt och allt annat blir ovidkommande.

Dom som lever i krig, försöker fly undan och hantera rädsla och skräck, samtidigt som dom försöker hitta mat och vatten, för att överleva, men resten är inte viktigt.

Vi som lever i fred, har mat för dagen, någonstans att bo, ett arbete och kanske till och med någon att älska, har Andra Problem, som är jättestora, för oss: Vi har en knäpp chef eller så äter vi för lite D-vitamin, motionerar för mycket (eller för litet) och har kanske både bilringar och dubbelhakor som vi kan bekymra oss över och ägna tid åt att försöka dölja, eller ojja oss över.

Jag är rädd för spindlar, men om jag vandrade runt i djungeln och det kom en tiger vandrande, skulle alla spindlar bli ointressanta när jag försöker komma bort ifrån tigern. Jag kanske inte ens skulle skrika om en spindel kröp på mej.

I många länder är dom tacksamma om dom hittar en rutten köttbit i en sophög, medan vi köper en massa ingredienser som vi blandar efter konstens alla regler för att det ska Smaka Perfekt! Att bli mätt är inte huvudsyftet – utan det är att det är GOTT. Att bli mätt är så självklart, och vi nästan döööör om vi måste vara hungriga en liten stund bara.

En del är glada för att dom har en t-shirt på kroppen som är hel. Andra har garderober fyllda av tusentals kläder och skor, men ”har inget att ta på mej”.

En del har inget hår kvar på knoppen, utan är skalliga av sjukdom eller undernäring. Andra köper löshår för tusentals kronor och syr in i håret för att det ska se så tjuuusigt ut som möjligt.

En del har svåra sjukdomar som dom troligen kommer att dö av, men har varken ork eller råd att ta sej till någon läkare. Andra tycker att dom har för små bröst, eller för stor mage, och skönhetsopererar sig för tusentals kronor.

Världen är allt bra förunderligt!

ROTA = Reach Out To A refugee

Vi har många ensamma människor i vårt land. Jag vet inte hur det är i andra länder, men vad man får höra är att just Sverige har ovanligt många ofrivilligt ensamma.

Vi kryper in i våra hus och lever våra liv med ”dom vi redan känner” och ”dom andra” skiter vi i. Speciellt ensamma är dom som lever som singlar i olika åldrar.

Det kommer nu in en massa flyktingar. Vi tror att dom är ”annorlunda” och konstiga, och visst kommer många från en helt annan miljö och har ett annat sätt att tänka, än vi är vana vid, men dom flesta vill veta ”Hur lever svenskarna?” och dom vill lära känna oss och ”bli svenskar” och fungera i det svenska samhället.

Men hur ska dom göra det om vi inte blandar oss – om vi inte träffar dom?

Vi svenskar är lite ”blyga” – vill bjudas in för att komma. Och då kan vi säga ”nej tack” eftersom vi är osäkra och vet inte vad som förväntas. Det Okända är läskigt.

Och så pratar dom inte vårt språk. ”Tänk om vi inte förstår varandra!?” och det gör vi inte – i början. Men sen gör vi det. Så småningom.

Kan inte framför allt ”Dom ofrivilligt ensamma” gå till närmaste flyktingförläggning/boende och ta en fika? Eller kanske bara sitta och prata en stund med en flykting, eller tio. Berätta om Sverige, eller sej själv….eller fråga hur flyktingarnas liv är, eller har varit, dela intresset för ett fotbollslag eller en idol, spela musik som man gillar eller inte gillar tillsammans. Fika.

Dom som INTE är ”ofrivilligt ensamma” kan ju också hälsa på på boendena, men det är ju dumt att det sitter ett helt gäng flyktingar och längtar efter att få träffa svenskar på ett ställe, och utspridda ensamma svenska människor lite här och där, som inget hellre önskar än att få en vän,  och vara en,  när det går att lösa.

Ring närmaste flyktingboende idag och säg: ”Jag kommer och snackar en stund! När passar det?”

Vi kan kalla denna nya rörelse för ROTA =

                     Reach Out To A refugee.

För dom behöver nya rötter, och vi kan hjälpa dom med det, och samtidigt sluta vara så ensamma.

En rot är bättre än ingen.

Ett meteoritregn faller över Europa. Städer, och hela länder slås ut fullkomligt. Människor flyr för sina liv åt alla håll. Meteroritregnet kommer att pågå under en längre tid, och flera länder blir obeboeliga. Strålning gör att man inte kan börja bygga upp allt på flera år heller.

Vi flyr mot Afrika och Asien – ut över världen, där det är lugnt och där det finns chans för överlevnad. Våra barn och barnbarn är de som tar sig fram snabbast. Vi som blivit lite äldre skickar dem i förväg. Mina söner har barn i åldrarna 0-20 år och skickar sina något äldre söner i förväg. Dom vågar inte skicka sina döttrar eftersom risken för övergrepp är så stor, och dom få flickor som skickats berättar om hur dom tvingas betala för resor med sina kroppar, om våldtäkter och misshandel. Jag vill inte att mina sondöttrar utsätts för detta. ”Låt sönerna resa i förväg”, säger jag, och hoppas att när dom väl ”landat” i Asien eller Afrika, så får vi andra komma efter.

Men även hela familjer flyr iväg, och hamnar på stora uppsamlingsområden över hela Asien och Afrika. Där blandas fattiga och rika, finländare med svenskar och tyskar, och vi kallas ”flyktingar” eller ”europeer” och klumpas ihop i stora förläggningar. Uteliggaren från Tyskland sover i samma rum som Östermalmskvinnan i Guchidräkt (som numera är i trasor) och när man bokar en tolk är den tolken engelsk, eftersom ”alla i europa pratar samma språk”. Man försöker säga att ”jag pratar svenska” eller ”svenskar och finländare pratar inte samma språk”, men kineserna tittar på kartan och säger att ”ni bor ju alldeles nära varandra så ni borde väl förstå varandra”…

När vi skickat iväg våra söner (sonsöner) är vi oroliga varje dag, varje minut, varje sekund. Vi undrar vart de tog vägen och var de hamnat. Lever de över huvud taget? Var det rätt att skicka iväg dem?

Vi får höra historier om båtar som sjunkit, om människor som dött under flykten och om hur dom stänger gränserna här och var och slåss med våra flyktingar. Vi har ingen mat och dom enda kläder vi äger är dom som sitter på kroppen. Vi kan inte längre borsta tänderna eller sköta vår hygien.

Och när vi kommer fram till någon gräns, får vi slåss för att över huvud taget få gå vidare…

Vi anses ”konstiga” och ”märkliga”. Vi är ”Gud-lösa” och ”för frigjorda”….Asiaterna och Afrikanerna tror att vi kommer att förändra deras länder till det sämre…Dom är livrädda för oss.

Och jag vill bara att vi ska få leva i lugn och ro, utan rädsla för meteroiter och strålning….