När blir blir man vuxen?

Vad är vuxen?

Vad jag menar med ny-vuxen, är att man ska börja försörja sej själv och ta hand om sej själv. Det är svårt. Jag minns dom där ny-vuxna åren med ”fasa”:

Plötsligt skulle man tänka alla tankar själv, liksom; Planera, tänka framåt, ta ansvar, veta vad man vill, bestämma sej och sedan ta konsekvenserna av sina beslut.

Och detta skulle ske när man kände sej som mest osäker på sej själv och sitt utseende och all denna oro för kärlekar och framtiden:

”Vad ska jag bli? Vem ska jag bli? Vem ÄR jag? Kommer jag någonsin att bli kär/träffa någon/gifta mej/få barn? Kommer jag att få ett jobb? Vad ska jag jobba med? Vad vill jag bli? Vem ÄR jag? Duger jag? Är jag för tjock/smal? Har jag för små bröst och för stor mage eller tvärtom? Vad har jag för klädsmak? Tycker jag om smala jeans, kjol eller stickad tröja? Vill jag sminka mej eller inte? Vill jag kämpa med att bli något artistiskt, såsom dansare, sångare eller skådespelare eller ska jag satsa på att bli Något Riktigt? Vem är jag? Duger jag? Ska man ha sex på första dejten eller tionde eller när jag känner för det eller när han känner för det? Ska jag sova över hos honom eller han hos mej? Ska jag bo ensam i en lägenhet eller med en kompis, eller ska jag bo kvar hemma? Ska jag flytta långt bort och gå i skolan eller ska jag plugga nära hemma och bo kvar hos mamma och pappa? Ska jag bo hos mamma eller pappa? Kan jag skaffa hund nu eller ska jag vänta tills sen? Ska en katt bo hos mej nu eller ska jag vänta? Kan jag dricka alkohol mitt i veckan eller varje helg, eller ska jag dricka alkohol varannan helg? Hur ska jag ha råd med hyra? Vad ska jag handla för mat? Varför är tvättmedlet slut plötsligt? Jävlar, det finns inget toapapper – vad ska jag nu torka mej med? Kan man torka sej med handuken?….”

Mitt i alla frågor känns det så VIKTIGT att liksom BEVISA att man är vuxen, att man kan tas på allvar, att man KAN ALLT och att man är att lita på. Dessutom vill man passa på att festa, och ”det är ju NU jag ska hitta min man/kvinna!” – eller inte. Och så tror man att INGEN ANNAN är singel så länge som jag och jag kommer ALDRIG att hitta någon och det beror nog på att jag har så ”stor rumpa/liten snopp/krusigt hår/är för kort/lång/töntig/feg/blyg….” etc. Och OM man är ihop med någon är man stressad över det, för ”ska jag bara vara med honom/henne resten av livet?? – det verkar ju inte klokt! Man ska väl pröva på andra också medan man KAN liksom?”

Och det där med VAD SKA JAG BLI NÄR JAG BLIR STOR? Det känns som om det är NU det ska bestämmas och bestämmer jag fel är det kört för hela min framtid. Liksom. ”I morgon är det för sent”. Och Carpe Diem och sånt.

För att inte tala om hur alla äldre hela tiden säger att man ska ”passa på” och att ”tiden går så fort” och ”du har tiden för dej” och ”du behöver verkligen inte ha bråttom – du är ju så ung!” och att ”tiden går så FORT!” (igen).

Och alla andra råd kring hur man ska tillbringa sin framtid, genom att ”göra rätt” NU. ”Du borde plugga/jobba/resa/hitta någon tidigt/passa på att leva livet/bestämma dej NU/…inte göra si och så och hela fadderullan och ”gör inte om mina fel”. Och ”…så kan man inte göra”.

Pust, vad skönt det är när man landat.

Tror jag.

För NÄR landar ”man”?

När det är över, liksom?

Det är som om man hoppade in i en tvättmaskin, kördes runt i 180 knutar, slängdes ut och sedan in i en torktumlare (när man trodde det var över) och så kördes man runt där på ”max-hetta” och så plötsligt är man ”torr bakom öronen” och ”färdig”och så står man där/här och undrar:

”VAD HÄNDE?!?”

Liksom.

SÅ är livet.

Lite grann.