Överfallen /erviluca

Mitt i natten ringer mobilen. Sömndrucken svarar jag, men blir klarvaken på en hundradels sekund när jag hör Mellans röst flämtande ropa: ”En turkjävel jagar mej! Kom!”. Jag reser mej upp, går ut i hallen, slänger på mej kappa och stövlar samtidigt som jag ställer frågor: ”Var är du? Vart ska jag komma? Vad har hänt?”…. Jag hör hur han springer och flämtar och jag får någon slags stackato-svar: ”….i Åkersberga….. på väg från Centrum….jag närmar mej fotbollsplanen….”

Jag frågar om jag ska ringa polisen, men förstår egentligen inte hur, eftersom jag pratar i mobilen och vill inte förlora kontakten med Mellan….men han svarar inte på den frågan utan frågar istället – flämtande – var jag är. Jag beskriver var jag är och efter en kort stund ser jag honom komma springande.

Jag är beredd på att SLÅ NER eventuell förföljare och är till hundra procent övertygad om att jag kommer att göra det, oavsett storlek på förföljare: INGEN rör mina söner! Jag kan lyfta en bil om det behövs om sönerna är utsatta. Så känns det. Jag är INTE rädd – bara adrenalinstinn. Och arg: ”Jävla turk!” liksom.

Förlåt alla turkar. Jag förstår att förföljaren troligen inte är turk, men i sitt upprörda tillstånd kallar Mellan förföljaren för ”turk” och jag förstår att han menar ”en mörkhårig man/kille som inte har ett svenskt utseende”. Just i denna stund känns det inte motiverat att börja prata om ”rasistiska sätt att uttrycka sej…” etc.

Mellan blöder ifrån händerna och knäna, och det är blod på hans vita skjorta. Han har ramlat i flykten, men reste sej snabbt upp och sprang vidare (berättar han). Han skakar och vi går tillsammans hem, medan han osammanhängande berättar vad som hänt:

En man/kille grabbade tag i honom när han var på väg hem, men eftersom han redan tänkt igenom vad han ska göra OM han någon gång blir påhoppad (eller provocerad) så fullföljer han den planen: Han SPRINGER! Han sliter sej loss och springer. Han har långa ben så han lyckas springa ifrån killen, som inledningsvis springer efter och skriker fula ord, som jag inte ska skriva här (men jag förstår inte vad kvinnliga könsorgan har med ilska att göra….och kommer aldrig att förstå det…). Troligen ger han upp på vägen, för han syns inte till.

Väl hemma tvättar jag rent i alla sår, och sätter på allehanda plåster och förband. Han har rivit upp det högra knät rätt rejält och det är djupa spår, fyllda med grus, på knät. Dessa förband byter jag därefter två-tre gånger innan kvällen eftersom det vätskar sej och blöder. Alla fingrar har sår, och inuti ena handen har det yttersta lagret av hyn slitits loss…”AJ!”.

Mellan kräks i handfatet i pauserna mellan omplåstringen – troligen både av ett överintag av alkohol (!) men kanske också av chock.

Han hade en plan: ”Om någon försöker provocera mej, eller bråka med mej el dyl så SPRINGER jag”, men man tror nog ändå aldrig att det ska hända en själv.

Jag är glad för att Mellan hade en plan, och för att han har långa ben.