erviluca #mammatillfyrakillar

Igår var det utflykt i jobbet. Tjejerna i vår tjejverksamhet + jag och en kollega åkte till #Laserfortet mitt i Stockholm och skulle skjuta varandra sönder och samman. Jag, och många med mej, hade aldrig varit på ett sånt ställe och aldrig lekt en sån här ”skjutlek”. Jag hade ingen aaaaning om vad jag skulle komma att tycka om det. Men jag är för det mesta positivt inställd och nyfiken till hur det är och på om jag tycker om det eller inte.

Jag tyckte om det.

Guuuuu´vad kul det var!

Jag (snart 60 vårar) och en kollega på ca 30 ”vårar” (?) samt ett gäng 13-20-åriga tjejer från världens alla hörn (om nu världen har hörn….?) sprang runt i mörkret och sköt varandra med röda ljus/lazer. Vi hade blå- eller rödblinkande västar på oss och när vi blev träffade lyste västen vit och sen ”slocknade” den i 3 sekunder.

Tre sekunder var perfekt för att man inte skulle tröttna på att dö.

Vårt lag (som jag hade noll koll på – både vilka dom var och var dom var) hade blåblinkande västar och vi fick gå in först i ”fortet” första omgången. Vi placerade ut oss lite grann, och jag var nervös och tänkte ”Vaaad faan kommer att hända?”. Jag tänkte att om jag gömde mej bakom en grej och stod där och sköt så skulle jag ”vinna”…typ.

Det började och jag stod där bakom ”grejen” och inget hände….så jag började smyga runt…och DÅ ”hände det grejer…” Oj oj oj vad kul det var  blev! Jag smög, rusade, sprang, hoppade (nåja….allt är relativt) bland bunkrar och upp i höga torn och gömde mej bakom saker och väggar och grejer, sköt och sprang och sköt igen. Och blev träffad. Det lät skjutljud (typ ”piooo piooo”) och musik och tjejerna (inklusive jag själv) skrattade, tjoade, skrek, hojtade, ropade på ”MAAAMMAAA!!” (jag) och hade sååå kul! Jag svettades så att det stänkte men hade inte tid att tänka på det.

Så plötsligt var match nr 1 klar. Vi gick ut och tittade på en ”score board” (eller vad det kan heta) och jag, som var säker på att jag ”vunnit” (så smart som jag var och så många som jag sköt)….hade kommit 3:a, vilket väl inte ändå är så illa pinkat av en 60-årig kärring.

Vi drack lite vatten och sen var vi igång igen. Den är gången fick det rödblinkande laget gå in först. Dom gick högst upp i fortet och sköt på allt som rörde sej nedanför. Vi sprang runt, gömde oss och höll i gång i 17 minuter till.

Sååååå kul!

Jag är fortfarande full av endorfiner och lycka efter igår! Lite lagom speedad sådär.

Sååååå kul!

Efteråt gick vi och åt på Asiatisk buffé. Det var okey. Jag sa att jag såååå gärna skulle vilja ha ”vadheterdetnu?”-banan med lite sirap och glass till efterrätt. Så fick vi det! En glad överraskning.

På vägen hem sedan i t-banan var hela gänget tjejer superspeedade och tjöt och skrattade så att man kunde tro att vi alla druckit shotar och varit på värsta festen!

Sååååå kul!

FÖRR kunde man komma med sin spargris och hälla ut mynten på disken i banken och säga att man ville spara pengarna – sätta in på sitt konto. Bankpersonalen log då glatt och tog pengarna och hällde i en räknare, skrev några siffror (ja, för hand!) i ens bankbok som man räckte fram, satte en stämpel och så var det klart.

NU-FÖR-TIDEN sparar man vissa personer jag pengar i en burk…. man inte småmynt. Punkt. För då blir det problem. Varför finns ens småmynt då?

JAG har sparat alla småmynt i en burk hemma. Så fort jag har småmynt i min ficka läggs dom i burken (eller ibland har jag skänkt mynten jag har i fickan till någon tiggare, men är otroligt kluven till detta).

Härom-månaden skulle jag räkna mynten, men tappade räkningen efter att jag räknat alla s a s. Lite typiskt mej. Glömde hur jag tänkte…liksom. Så kan det bli. Men i vilket fall som helst så är det några tusen kronor i burken och nu när jag lagt ut massor av pengar på flytt och renovering och golv och ”faan-och-hans-moster” (gammaldags uttryck) och det dammar i plånboken  på kontot, så kommer burkpengarna väl till pass….

….trots att jag någonstans i bakhuvudet tänkte använda dom till en tatuering eller två. Ja, på mej själv.

Nåja. Tatueringen får vänta. Det behövs mat!

Så jag räknade ihop 1000 kr i 5-kronor och 10-kronor och travade iväg gick till Handelsbankens kontor på Hornsgatan 150-någonting. Där tittade dom på mej som om jag sagt: ”Jag skulle vilja bajsa på er disk!” när jag sa att jag ville sätta in mynten på mitt konto.

Jag förstod inte ansiktsuttrycken och reaktionerna eftersom jag var på en BANK och hade PENGAR i en påse. MYNT är väl PENGAR?!? Eller? När blev dom bajs, liksom?

Den första HB-kvinnan sa: ”Du kan väl ta det?” och tittade på sin kollega. Kollegan tittade på mej och sa: ”MYNT?!?”. ”Ja”, sa jag och funderade på om jag måste FÖRKLARA vad mynt är….Jag var ju liksom på en BANK. Det var nästan som om jag kände för att fråga var jag hamnat…”Har jag hamnat på ett SPA?” liksom. Eller nåt.

En man ställde sej bakom ”HB-kollegan” och tittade misstänksamt på min genomskinliga påse full med mynt. ”Nej, det är inte en bomb…” hade jag lust att säga. Det SYNTES att det var 5-kronor och 10-kronor. ”Är det 5-kronor och 10-kronor?” frågade kvinnan, som jobbar på en BANK. ”Ja”, svarade jag, men hade lust att säga ”Nej, det är kottar och bär.”

”Hur mycket är det?” frågade kvinnan sedan. ”Det är 1000 kronor”, svarade jag.

Sen blev det tyst.

SMÅMYNT på en BANK…..Spänningen stiger….Aldrig hänt förut. VAD ska personalen göra?

”Det kostar 50 kr för att sätta in pengarna på ditt konto”, sa mannen, som stod BAKOM kvinnan, myndigt.

”Kostar det 50 kr att sätta in MINA EGNA MYNT, dvs PENGAR, på mitt eget konto?” frågade jag för att förtydliga.

”Ja. Och så måste vi skicka iväg påsen”, la mannen till.

”Ooookey…..”, svarade jag och funderade fortfarande på om jag faktiskt var på en BANK. ”Hur lång tid tar det då innan pengarna är på mitt konto?” frågade jag sedan.

”Tjaaaa, ca 10 dagar”, svarade mannen BAKOM kvinnan.

Eeeeeh, det tar TIO DAGAR och kostar 50 kr att sätta in 1000 kr i mynt på mitt konto. På en BANK! 

Det var bättre förr.

Förresten såg jag när jag satte mej vid datorn senare att det bankkontor som TAR EMOT och räknar mynt ligger på SAMMA GATA men längre ner (beroende på varifrån man räknar), men DET kunde dom inte berätta där på Handelsbanken, Hornsgatan 150+ någonting. Skäms på er!

Jag tänkte inte hälla bajs på er – jag tänkte bara sätta in mina egna pengar (för det ÄR faktiskt PENGAR) på mitt eget konto!

PS. Låt inte era barn spara pengar/mynt i en spargris! Slopa alla spargrisar! DS.

#mynt #sparapengar #vadärbanken #pengarpåbanken #handelsbanken #bajs #vadärmynt #spargris #varningförspargrisar

Det här skrev jag 2011, men nu när jag hittar det i "Opublicerat"
 så publicerar jag det.

Det finns olika sätt att fly ifrån sina känslor, när man inte vågar/kan/orkar sätta ord på dom:

• Stoppa huvudet i sanden (och låtsas att dom inte finns)
• Stänga av känslorna (då måste man ha mycket träning….och ofta har man tränat på detta länge) helt!
• Sysselsätta sej intensivt med Annat, så att man varken hinner tänka eller känna.
• Hjälpa andra (så att ens egna tankar och känslor hamnar i skymundan)
• Fly iväg fysiskt. Man åker/går ifrån den, eller det, som väcker känslorna.
• Träna intensivt
• Fly in i droger av olika sorter
• Bli/vara aggressiv – slåss/bråka
• Bli kriminell – göra olagliga saker
• Göra den inre smärta utvändig, genom att skada sej själv.

Grejen är dock att känslorna i princip alltid kommer i kapp en, och tar sej andra uttryck genom:

– Ångest

– Huvudvärk

– Ont i magen

– Värk i kroppen

– Psykisk sjukdom (såsom social fobi eller andra fobier eller sjukdomstillstånd)

Så man kan fråga sej:

– Varför är känslor så läskiga?

–  Varför vågar man inte släppa ut dom?

– Varför kan/vågar man inte sätta ord på dom?

Svaren på dessa frågor kan vara att man:

• lärt sej tidigt att ”hålla tyst”
• fogar sej efter dom sociala mönster man växer upp i
• riskerar att bli ”utvisad” ur gemenskap om man släpper ut känslorna
• riskerar att förlora någon man älskar
• man är rädd för att svika någon/några
• rädd för att få stryk/bli utskälld

Men det som ofta händer när man väl vågar släppa ut känslorna man gömt länge är att – precis som ”När trollen kommer ut i solen spricker dom!” –  dvs om man sätter ord på det man känner, och släpper ut det (i ord och/eller genom tårar/sorg…) så släpper det.

Smärtan släpper och ångesten försvinner, och det var inte så farligt som man trodde.

-”Om jag börjar gråta, slutar jag aldrig…” kan det kännas som.

Man gör det. Man slutar gråta. Till slut.

-”Om jag tar av locket, kommer det ett Monster och det finns ingen hejd på skiten som kommer ut. Det känns läskigt. Jag vågar inte…”, kan det kännas som.

Men det tar slut. Och Monstret var inte så stort som man trodde.

-”Det jag vill släppa ut är värre än allt alla andra burit på…”, kan man tänka.

Men det finns inget sånt.

Allt har hänt och nästan ingen är ensam om att ha upplevt olika saker.

-”Orden jag vill säga är så knäppa och bakvända”, kan man tänka.

När man släpper  ut orden –  även om dom kommer i ”fel ordning” och på ”fel sätt” –  så kan man alltid prata vidare…

….. och till slut få till det i slutänden.

 Bara man pratar med någon man litar på och som kan ta emot det.

Och såna finns, kanske nära dej….kanske inte. Men dom finns.

Och ändå är det så svårt….

I flera år har jag tagit en Metro på morgonen och läst på väg till jobbet, i tåget/bussen/pedeltåget. Det har varit en mycket bra morgontidning och man har fått veta lite av varje. Speciellt har jag gillat att läsa krönikörernas spalt. Ett par har jag inte gillat alls, och då har jag inte ens brytt mej om att läsa dom, men dom flesta har jag gillat. Speciellt……#minnsaldrignågranamn , Googlade: Abdulla Ahmad Miri. Han är bra. Och så en kille i 30-40-årsåldern som har skägg….han heter….eeeeh….minns inte. Men jag gillade verkligen hans kolumner.

Jag saknar nu Metro. Från och med förra veckan var dom gröna metallboxarna med Metro tomma. Jag har helt missat varför Metro slutat ges ut.

Så: Var är Metro? Kommer den tillbaka?

Jag saknar Metro. Kom tillbaka!!

#saknarmetro #komtillbakametro #varärmetro #metro

……………………………………………………………………………………………………………………………………

PS. Nu hittade jag den andra jättebraiga krönikörens namn: Nisse Edwall. Se ett exempel nedan:

https://www.metro.se/artikel/nisse-edwall-l%C3%A5ga-l%C3%A4rarl%C3%B6ner-%C3%A4r-helt-enkelt-osmart

Om jag vore man och socionomutbildad samt familjeterapeututbildad (+ alla andra utbildningar jag har: Marte Meo, ART, FFT och en massa andra förkortningar) skulle jag vara CHEF över mitt eget företag som jag skulle ha i en lägenhet mitt i Stockholm med anställda som kör olika terapier och jag hade givit ut böcker om familjeterapi, barns utveckling och behandling….

….eftersom mina barn till mestadels fötts och tagits hand om av min fru, som också skulle vara välutbildad inom en liknande bransch. Och även om jag själv tyckte (var övertygad om) att jag delat alla hemuppgifter rättvist med min fru, som jobbat deltid i många år (”pga barnen”), så skulle jag ha ägnat en större del av min tid åt att skapa mitt eget företag samt skriva mina böcker….

…men jag skulle ändå ha mycket god relation till mina barn, eftersom jag skulle tycka att KVALITETSTID är viktigare än KVANTITETSTID….Jag hade dessutom tagit ut min beskärda del av pappaledighet för varje barn, vilket jag var glad, tacksam och stolt över….

…och jag skulle tjäna minst det dubbla mot det jag gör nu! Och bo i en stor villa i….Täby.

Jag skulle också ha en mycket kärleksfull och varm relation till min fru, eftersom jag skulle vara duktig på att SE och LYSSNA på henne aktivt samt stötta henne i allt hon ville företa sej. Jag skulle också lägga vikt vid vår tid tillsammans och ibland bjuda henne på en helg på ett SPA, en helgresa till någonstans (utan barnen, som skulle vara hos sina far- eller morföräldrar el dyl) och längre familje-semestrar där vi skulle åka skidor eller bada och ha det mysigt med barnen.

Jag skulle vara en aktiv jämlikhetsförespråkare utan att för den skull förstå det fullt ut (eftersom jag är man).

Jag och min fru skulle ha en bra och aktivt sexliv, och vi skulle båda vara noga med att ta hand om våra kroppar genom att löpträna regelbundet, och min fru skulle gå på afrikansk dans en gång i veckan,  och vi skulle vara bra på att kramas och ”ta på varandra” i vardagen och vara intresserade av, och nyfikna på, varandra trots att vi levt ihop i många år….

Vi skulle ha några härliga gemensamma kompisar/familjer som vi umgicks med allihop då och då, och jag skulle ha några killkompisar som jag känt sedan jag var ung som jag träffade då och då på en ”killkväll” och min fru skulle ha sitt tjejgäng.

FY FAAN VAD BRA JAG SKULLE HAFT DET OM JAG VARIT MAN!

Jag skulle vara känd för alla mina böcker också, och för att jag uppfann #ericamodellen. Troligen utan a. Ericmodellen, för troligen skulle jag ha hetat Eric.

Men nu är jag ju inte man, och får stå ut med det.

Jag är ändå tacksam för att ha fötts i Sverige, för att om jag varit JAG och fötts i Indien, Afghanistan, Pakistan eller något annat kvinnofientligt land…..OJ OJ OJ! Då hade jag nog eldats upp, tror jag.

Vad ÄR egentligen signalfel? Vad BETYDER det? Vad INNEBÄR det?

Och HUR kan det vara SIGNALFEL i princip varje dag i pendeltågstrafiken? Är det inte dags att byta ut alla signaler?

Signaler som alltid har fel borde få sparken, bytas ut, lagas, fixas. Men icke sa Nicke. Signalfelen fortsätter dag ut och dag in. Och får stå kvar. Trots alla fel. Konstigt.

Jag har bara åkt pendeltåg någon månad nu, men jag lovar; Det är signalfel som gör att tåget står stilla – allt ifrån några minuter till flera timmar (!) – MINST varannan gång jag åker.

Jag är helt förundrad över alla signalfel.

Betyder verkligen signalfel signalfel eller betyder det något annat? DET undrar jag.

Man blir liksom lite paranoid när det hela tiden skylls på signalfel. Det KAN INTE vara signalfel jämt. För OM det var det borde man laga felen. Signaler borde funka. Det är liksom 2019.

Betyder signalfel:

• att någon hoppat ner på spåret och blivit överkörd?
• att det är något i vägen (på spåret)?
• att någon i personalen försovit sej och man måste vänta in henom?
• att någon just tog en rast?
• att någon i personalen har migrän/är sjuk?
• att personal sittstrejkar (i tåget)?
• att folk tar livet av sig framför tåget stup i kvarten?
• att personalen tagit en lite kafferast
• att personalen gått på toa?
• att det borde lysa grönt, men lyser….blått? gult? orange? rutigt? vitt? rött?

….eller betyder det faktiskt att det lyser ett rött ljus istället för grönt och att tåget inte får åka? Men att det BORDE lysa grönt, men eftersom man inte vet om det är rätt så är det ”signalfel”?

Berätta för mej vad signalfel är och varför man inte åtgärdar det NU kära SL. För snart får jag KRUPP på alla dagliga signalfel.

Och då har jag bara åkt pendeltåg i 1 månad och bara två gånger om dagen.

Det är ett UNDER att alla andra pendeltågspendlare inte blivit helt CRAZY!

….eller åker bil istället.

#signalfel

Vi har fått en ny familjemedlem. Hon heter Blinka och är supermjuk.

Jag gillar både katter och hundar. Jag är uppvuxen med hundar, men hade katter i flera år – lite som kompensation – för att jag inte kunde ha hund. Då ”lärde jag känna” katter och deras beteende. 

Jag insåg att katter är lika personliga/olika som hundar. Det finns smarta katter/hundar och korkade katter/hundar.

Det jag tycker med katter, som är lite knepigt är att dom inte har några ansiktsuttryck. Ej heller så många ”öron-uttryck”. Inte lika många som hundar i alla fall. Beroende på vad det är för ras, kanske….

#funderarvidarepådet

Jag och min första hund Netta ca 1971.

Jag har haft några smarta/kloka katter och några smarta/kloka hundar. Mina smarta katter hette Minus och Mimmi. Mina smarta hundar hette: Netta och Flisa. Resterande gäng var alltifrån jättekorkade till smådumma. Inte elaka – bara inte så smarta. Förresten var Bagheera rätt smart också. Han var en katt…..

Milton är inte smart. Det bara är så. Han är jättejättesnäll (och otroooligt anpassningsbar) men lite korkad. Jag pratar lika mycket med honom som jag gör med alla djur jag har, men blir förundrad över att han fortfarande inte fattar rätt många saker. Flisa fattade nästan allt! Jag kunde säga: ”Gå till Minsting!” så gjorde hon det. Milton förstår INTE det. Och han är ändå 13 år.

Det var nu inte det jag skulle skriva om, utan om att jag plötsligt har blivit med katt.

Det är en RAS-katt: En Cornish Rex. Jag har läst på om den kattrasen länge och tittat på bilder etc och tänkt att OM jag någonsin skaffar en katt igen (vilket jag velat) så ska det vara en Cornish Rex. Rasen är en ”vinthundsliknande katt” och har krulligt hår som den inte fäller. Den är extra bra om man är allergiker, men givetvis tål inte alla allergiker dom. Dom är också busiga/lekfulla och nyfikna samt ”pratar” mycket.

Såååå, för några dagar sedan hämtade jag Blinka, en snart 3-årig Cornish Rex. Sååå vacker. Smal, som en vinthund och nästintill hårlös. Hon har fått tre kullar ungar och har tappat hår efter den senaste. Hon är nykastrerad och har tidigare levt i en ”flock” bestående av några katter och ett par hundar.

Så kom hon då till oss…. Uj uj uj….Hon sprang runt och nosade och kollade på allt och eftersom jag märkte att Milton hamnade i ”jakt-mode” så kopplade jag honom och körde ”Cesar Milan-uppfostran” med lätta ryck och ”psch” när han betedde sig fel och mycket beröm när han betedde sig ”rätt”. Efter ett dygn hade han fattat.

TROTS att han är ”lite korkad”. 🙂

Nu beter sej Milton som om vi ALLTID haft katt hemma.

Blinka jamar mycket. Troligen säger hon: ”Var är jag? Jag vill åka hem! Jag längtar hem? Var är min flock? Var är mina människor? Var är mitt riktiga hem?”. Så säger hon om och om igen. Jag gosar, kramar, förklarar. Hon gosar tillbaka och är jättegullig, men vidhåller: ”Var är jag? Jag vill åka hem. Jag längtar hem? Var är min flock? Var är mina människor? Var är mitt riktiga hem?” 

Jag svarar: ”Du ska bo här nu”, men hon säger: ”Jag vill åka hem. Jag längtar hem? Var är min flock? Var är mina människor? Var är mitt riktiga hem?”

Stackars liten. Världen är konstig ibland. Jag hoppas hon snart finner sej tillrätta och  förstår att det är vi som är hennes nya familj/flock och att hon både kommer att få mat och en massa kärlek hos oss också.

Igår fick hon i alla fall en slick av Milton…

Jag har fått ett rätt känsligt kök som säger ifrån när det tycker att jag behandlar det illa…

PIP! säger olika grejer och saker. PIP!

Jag lägger något på spisen, och fast den är avstängd säger den ”PIP!” ”TA BORT!” (= ”AJ! Ont!”?) så att jag rycker till och flyttar saken jag lagt där.

Jag stänger inte kylskåpet direkt efter att jag tagit ut smöret, eftersom jag ska ta ut fler saker….”PIIIP PIIIP!” tjuter kylskåpet och jag förstår att det betyder: ”STÄNG DÖRREN!” (”Jag fryser svettas!?”).

Jag öppnar frysen och tar ut något och låter dörren vara öppen en kort stund….”PIIIP!!” .

Jag låter vattnet rinna i kranen: ”PIIIIP!”

Jag går på golvet och står sen stilla för länge: ”PIIIIP!”

Jag sitter för länge vid köksbordet och tar det lugnt: ”PIIIP!”

…………………..

Närå. Nu överdrev jag lite, men man kan aldrig veta….en vacker dag så….

……PIIIIP!!!

Never ending stooooryyyyy…..

Den här flytten tar liksom aldrig slut. Först var det att FÅ en lägenhet och sen det där med besiktningen som aldrig godkändes och sedan renovering av nästan allt….

…och sen att INTE bli godkänd av besiktningsmannen ändå. Sen var det packande av allt – och ändå blir det aldrig ”ALLT”, för det ligger alltid saker överallt som liksom inte ”fick plats/platsade någonstans”….

….åsså alla säckar med grejer som slängts och som skänkts….

….och rensning i källaren: Kasta, kasta, kasta (och ge bort)…. #dåligtsamvete – både för det jag kastade som jag kanske INTE skulle kastat och för det jag behöll, som jag kanske ”borde kastat”….

Sen hyrning av Största flyttbilen och så Dagen För FLYTTEN….och en hoppfull tro att allt kommer att få plats samt att flytten kommer att gå geswint geshwint  geschwind , vilket jag BORDE lärt mej att det aldrig gör, men ”hoppet är det sista…..”.

När man flyttar in alla sina gamla grejer i en ny (-renoverad) och fräsch lägenhet, blir ens grejer så…fula och…fula! Man vill liksom inte ha dom längre. Man vill ha NYTT. Men det har man inte råd med – att köpa allt nytt alltså – men man gör liksom ett litet försök….med nya gardiner och en ny…diskborste.

Fixa, tänka, fixa, tänka….Bära ner i källaren. Fixa lite mer….Och dessutom försöka LEVA som vanligt. Vakna, duscha, äta, gå till jobbet, jobba, åka hem (jättefort!), handla, gå  hem, gå ut med hunden, laga mat, äta, titta på TV, sova….typ. Som vanligt. Och sen allt det andra:

”Var är osthyveln/kniven/tillbringaren/sängen (?! nä…) /filtarna/kudden/handdukarna?”

och

”Jag borde möblera/städa/tvätta/kasta/gåtillkällaren/flyttabordet/sättaupptavlor…”

…..men jag ORKAR INTE!

Och så precis hämta andan så är det dags igen: Hyra flyttbil och ”ta det sista” och ”det som är i källaren” (som FAKTISKT är rensad).

……………………………………………………………………………………………………………………………..

I helgen hyrde jag så flyttbil igen. Min syster skulle köra. Jag kör numera helst inte bil alls och speciellt inte en flyttbil. Min syster är duktig på att köra. Och ganska orädd. Vi hämtade upp Mellan (som fräste i mobilen: ”Är ni utanför NU?!? REDAN?!? KOM INTE IN!!”) så vi väntade utanför…

Jag tänkte köpa ett skrivbord via blocket alldeles nära där Mellan bor, men sen visade det sej att skrivbordet var för stort (tänkte jag när jag såg det)….men senare när jag kom hem igen och tittade på väggen där Minsting skulle haft skrivbordet såg jag att det nog hade passat. Blir såååå trött på mej själv! ”Mätte du inte?” frågade Mellan. Och jag fick stå med mössan i näven och skämmas. As usual. Somliga lär sej aldrig. A L D R I G.

Vi åkte till Åkersberga och parkerade utanför McDonalds eftersom vi var så hungriga; Först äta – sen jobba. När vi skulle åka ifrån parkeringen efter att ha ätit råkade min syster svänga för snävt till höger och fastnade med flyttbilen på en betong-grej. Så hängde bilen där med hjulet snurrande i luften. Vi bah: ”Eeeeh, VA?!?” och Söstra Mi sa: ”Jag svimmar!” för hon tyckte det var så läskigt. Jag hoppade ur bilen, gick runt den och försökte TÄNKA. Det gick sådär….

Efter en kort stund stannade en bil med en man (som bröt på polska. ALLTID är det invandrare som är EXTRA hjälpsamma. ALLTID!) och han försökte ge oss tips vad vi skulle göra. När han såg hur handfallna vi var så hoppade han ur sin bil och fixade och trixade tills flyttbilen till slut kom loss. TACK för det!!! Sååååå snällt!

När vi senare lämnade tillbaka bilen fick jag betala 3000 kr i självrisk (för som tur var hade jag tagit den extragrejen med försäkringsskydd på ca 100 kr). Dessa 3000 kr skulle EGENTLIGEN ha gått till att köpa golv för….men det blir aldrig som man tänkt sej.

Vi åkte sen och hämtade grejerna som var kvar i lägenheten och källaren. Minstings cykel blev kvar eftersom vi inte hittade cykelnyckeln som hörde till låset. MIN cykel fick åka med. ÄNTLIGEN! I love my bike. ❤

Sen öste vi in all bråte i min nya lägenhet som blev ”nerslummad” direkt efter att ha varit så fiiin i ca 1 vecka… Jag fick springa upp och ner till källaren och ösa in grejer där också. Nu är källaren full kan jag säga. Och då har jag slängt allt jag kunnat. Säkert kan jag slänga mer, men någon måtta får det vara på vad man klarar i ett svep.

Underbara U var hemma hos mej och satt i mörkret och drack vin… 😛 när jag kom svettig tillbaka från att ha lämnat tillbaka flyttbilen. Han blev beordrad att göra mat medan jag duschade. Jag hade svettats som en gris (svettas dom??) så det var nödvändigt med uppfräschning.

Sen blev det god middag med vin. Mycket vin. Och TV-tittande. Minns inte vad jag såg. Så mycket vin blev det. Å andra sidan blev jag påverkad av ETT glas, så det var nog inte så mycket vin när jag tänker efter….

Nu är det bara omläggning av golv, omtapetsering av ett rum samt målning av två dörrar kvar.

PUST!

Det ska bli sååååå skönt när det är över och jag är klar med det gamla och kan njuta av den nya fullt ut på heltid.

…..när man blir gammal? Vad är SYFTET med att näsan blir större och tuttarna längre? Näe, att tuttarna blir längre förstår jag faktiskt: Tyngdlagen. Men näsan?? Och öronen?

”Det är för att jag ska kunna höra dej bättre.”

”Det är för att jag ska kunna LUKTA dej bättre….” Eh?!

Att man skrynklas ihop är kanske inte heller så konstigt, för huden tappar elasticiteten och DET begriper jag, men varför växer det ut tjocka hårstrån på konstiga ställen och varför bildas det vårtor och knölar?

Varför får man bruna fläckar överallt? Vad är liksom SYFTET och VITSEN?

Kroppen är ju en fantastisk ”uppfinning” som är genialisk på många sätt, och allt har ett SYFTE, utom blindtarmen (?).

Men detta åldrandets faser….Ska vi helt enkelt förfulas så mycket som möjligt för att ingen ska ”vilja ha oss”?

Varför blir ögonbrynen buskigare? I alla fall på män, men när jag tittar på mina egna tycker jag dom också börjar släppa lös lite väl mycket åt alla håll….

Att vi blir gråhåriga förstår jag också…pigmenteringen…eller nåt, som jag VET om jag läser på om det.

Men ÖRONEN…..???