Inre flyktvägar /erviluca

Det här skrev jag 2011, men nu när jag hittar det i "Opublicerat"
 så publicerar jag det.

Det finns olika sätt att fly ifrån sina känslor, när man inte vågar/kan/orkar sätta ord på dom:

• Stoppa huvudet i sanden (och låtsas att dom inte finns)
• Stänga av känslorna (då måste man ha mycket träning….och ofta har man tränat på detta länge) helt!
• Sysselsätta sej intensivt med Annat, så att man varken hinner tänka eller känna.
• Hjälpa andra (så att ens egna tankar och känslor hamnar i skymundan)
• Fly iväg fysiskt. Man åker/går ifrån den, eller det, som väcker känslorna.
• Träna intensivt
• Fly in i droger av olika sorter
• Bli/vara aggressiv – slåss/bråka
• Bli kriminell – göra olagliga saker
• Göra den inre smärta utvändig, genom att skada sej själv.

Grejen är dock att känslorna i princip alltid kommer i kapp en, och tar sej andra uttryck genom:

– Ångest

– Huvudvärk

– Ont i magen

– Värk i kroppen

– Psykisk sjukdom (såsom social fobi eller andra fobier eller sjukdomstillstånd)

Så man kan fråga sej:

– Varför är känslor så läskiga?

–  Varför vågar man inte släppa ut dom?

– Varför kan/vågar man inte sätta ord på dom?

Svaren på dessa frågor kan vara att man:

• lärt sej tidigt att ”hålla tyst”
• fogar sej efter dom sociala mönster man växer upp i
• riskerar att bli ”utvisad” ur gemenskap om man släpper ut känslorna
• riskerar att förlora någon man älskar
• man är rädd för att svika någon/några
• rädd för att få stryk/bli utskälld

Men det som ofta händer när man väl vågar släppa ut känslorna man gömt länge är att – precis som ”När trollen kommer ut i solen spricker dom!” –  dvs om man sätter ord på det man känner, och släpper ut det (i ord och/eller genom tårar/sorg…) så släpper det.

Smärtan släpper och ångesten försvinner, och det var inte så farligt som man trodde.

-”Om jag börjar gråta, slutar jag aldrig…” kan det kännas som.

Man gör det. Man slutar gråta. Till slut.

-”Om jag tar av locket, kommer det ett Monster och det finns ingen hejd på skiten som kommer ut. Det känns läskigt. Jag vågar inte…”, kan det kännas som.

Men det tar slut. Och Monstret var inte så stort som man trodde.

-”Det jag vill släppa ut är värre än allt alla andra burit på…”, kan man tänka.

Men det finns inget sånt.

Allt har hänt och nästan ingen är ensam om att ha upplevt olika saker.

-”Orden jag vill säga är så knäppa och bakvända”, kan man tänka.

När man släpper  ut orden –  även om dom kommer i ”fel ordning” och på ”fel sätt” –  så kan man alltid prata vidare…

….. och till slut få till det i slutänden.

 Bara man pratar med någon man litar på och som kan ta emot det.

Och såna finns, kanske nära dej….kanske inte. Men dom finns.

Och ändå är det så svårt….