erviluca #mammatillfyrakillar

Samtidigt som jag vill skriva precis som jag tycker att det är (eller rättare sagt: SOM DET ÄR) känner jag att jag är belagd med munkavle. Man får inte säga, tycka och tänka vad man vill och hur man vill och när man vill, har jag lärt mej – the hard way. Inte ens i Sverige.

Jag, min naiva idiot, trodde att man kunde/fick det. Men icke sa nicke, och mina arbetsgivare (både tidigare och nuvarande); man får INTE skriva och säga vad man vill och hur man känner, tycker och tänker. Jag trodde i min enfald att ordet var fritt och att man får tycka som man vill. Nope. Njet. No. Nej. Man ska vara LOJAL MED SIN ARBETSGIVARE, även när arbetsgivaren fattar korkade/idiotiska beslut. Le, och håll med, och håll käften eller sluta.

Det är lite irriterande att man inte ”får” det. Eller så ”får” man det men får ta konsekvenserna också. Och det vill jag inte. Orkar inte. Mäktar inte med.

Jag är lite too much ibland. Är för ärlig och är för rak. Jag tror (fortfarande) att man kommer längst med att vara rak och tydlig…och det är som om jag inte kan något annat. ”Alla andra” går omkring och SÄGER och tror att dom är ärliga och ”aldrig ljuger”, men det är inte sant någonstans. Att vara tyst är väl inte att vara ärlig och rak? Att tänka att det är ”åt helvete” och leeee och nicka inställsamt – är det att ”vara ärlig”? ”Ni” gör det ju jämt. Ni = Alla Andra.

Jag sticker ut hakan när jag säger ”Så tycker inte jag. Jag tycker så här.” eller när jag säger ”Hur kan ni göra så här? Det gör ju att vi mår dåligt/far illa/tappar tilliten” och så tror jag i min enfald att ”dom” ska inse att jag säger det som ”alla känner, men ingen vågar uttrycka” (jag pratar för gruppen, liksom) och att dom då ska tänka ”Jahaaaa…då kanske vi behöver fundera ett varv till…” men icke sa nicke och mina arbetsgivare (både tidigare och nuvarande) och istället står jag där helt ensam med skägget i brevlådan och är den-jobbiga/den som-säger-emot/den-som-inte-kan-samarbeta eller vad det är man kallas när man är rak och tydlig och säger det man tänker (alltid utan att såra och aldrig slag under bältet – faktiskt!).

Jag kan samarbeta alldeles ypperligt, men jag behöver bli behandlad/bemött med respekt och tydlighet.

Om det var det (att jag är ”jobbig”) eller vad det var som gjorde att jag måste ”flytta på mej” vet jag inte, och därför tappade jag självförtroendet, och är det någonstans i livet jag har haft självförtroende så är det i mitt jobb. Jag har känt mej mycket trygg och glad/nöjd över det jag gjort i mitt jobb och jag kan ärligt säga att jag alltid försökt göra mitt yttersta för att hjälpa dom jag ska hjälpa. Givetvis har jag misslyckats också. Givetvis har jag varit fel ute, men ingen kan säga att jag inte försökt och att jag inte alltid brunnit för att göra det bästa jag kan i alla situationer.

Jag har i mitt arbetsliv (nästan) alltid trott på det jag gjort. Och jag har (nästan) alltid kunnat hålla huvudet kallt, och högt, och suttit lugnt i båten när det stormat.

Men nu…. ”Gå!” sa dom. ”Jag vill inte! Varför?” sa jag. ”För att reglerna och blättanbluttanbläh säger det. Vi kan inget göra. Vi följer bara lagar och regler.” Och när man vet att visserligen gör dom precis det, följer lagar och regler, men man vet också att dom hade kunnat bestämma på annat sätt och när man vet att det ligger något annat bakom och när man vet att det ligger en hund begraven, men inte vet och förstår vem som begravt den eller var….

….då känner man sej som ett litet knytt som gått ut i världen och den enda man ser är Hemulen som sitter där, stor och läskig i mörkret….och man hittar liksom inte hem…

…och man orkar liksom inte inte hitta hem igen.

Man vill liksom lägga sej ner och dö lite grann…eller så vill man att någon ska sätta en i sitt knä och säga ”såååja, såååja, jag fixar!”.

Men man är liksom vuxen och ensam och måste fixa själv. Man måste bita ihop, gilla läget, leeee och säga ”allt är okey” och gå vidare. Fast det gör ont och trots att man aldrig kommer att få några svar.

Jag får hellre såna svar som jag tycker är ”fel” eller ”knäppa”, men dom är sanna och ärliga, än ”fina-ord/floskler-svar”, för dom senare är bara kränkande. Det är som om dom inte fattar att jag fattar, som om dom tror att jag är lite småkorkad, som om dom tror att jag inte hör att dom pratar papegoja och kaksmet när jag säger ”Säg ja eller nej” och dom varken säger bu eller bä.

Men nu är allt över och vi har Vänt Blad. Jag har bitit i det sura äpplet och spottat ut det igen. Och går vidare med högburet huvud – allafall vissa dagar.

Men inuti mej skulle jag vilja Vinna. HUR jag ska vinna vet jag inte, men det sitter en liten ”Hämnd-djävul” på min axel och fräser ”Slå tillbaka! Hämnas! Visa dom!” och den lilla djävulen tar bara kraft så jag försöker putta bort honom, låtsas att hen inte finns. Det går sådär…

…men jag tror faktiskt dom flesta människor har en sån där tanke i sej som säger ”…jag ska minsann visa dom!”.

”När jag blir vuxen/författare/rik/miljonär/bäst ska dom minsann få se/höra/veta….och då kommer dom att ångra sej/ändra sej/förstå/skämmas.” Och den tanken känns rätt skön, ”Vänta-ni….!”.

And the WINNER IS………

Jag fick min första spruta för 3 veckor sedan, vid Odenplan mitt i Stockholm. Man fick först ett munskydd att sätta på sej, sen ställa sig i en lång, slingrig kö med långt avstånd mellan alla personer (förstås!), ta av sig jackan och sedan hänvisades man till ett bord där det satt en kvinna och stack nålar i folk. Det var ca 20 bord i rummet och dom var numrerade. Jag var beredd med avtagen jacka och uppdragen ärm – för jag är så himla omtänksam och snäll och tänker i förväg att det ska flyta på. Sen är jag ödmjuk också. Just saying.

Nåja. Jag gick fram till bord 12 (eller om det var 21…?) och där satt en kvinna och hon ställde några frågor som jag svarade på. Sen stack hon nålen i mej och upplyste mej om att nästa spruta skulle bokas om tidigast 3 veckor och det skulle jag göra själv. Därefter skulle den sprutan tas ytterligare 2-3 veckor senare (har jag för mej att hon sa…). Sen fick jag gå ut genom en dörr och in i ett rum där jag skulle sitta på en stol i 15 minuter och se om det ”hände något”. Där satt 20 personer till och väntade på att det skulle hända något…

Inget hände så efter 15 minuter gick jag.

Man kunde ju förväntat sej åtminstone en trubadur eller nåt…men icke.

Nu har det gått tre veckor och jag har letat i olika appar vad jag ska göra nu. Spruta 2 går inte att boka, kan jag konstatera. Någonstans i någon information står det att man kommer att få ett SMS när det är dags att ta spruta 2, men så saaa hon inte. Hon sa att jag skulle boka själv.

Jag letar i app efter app. Där finns långa utläggningar som ”OM du bokade i XX-appen ska du gå göra kullerbytta tre gånger och snurra fem varv åt höger när månen är full och om du tog sprutan på en vårdcentral ska du ringa XX och säga att du tog spruta 1 i vänster arm innan den 13 maj när solen gick ner i öster…”.

Nej, det går inte att boka spruta 2, men till slut hittar jag ett ställe och bokar snabbt som fan. Jag får en tid den 12 juli på Vasagatan. Sen tittar jag lite noggrannare….eh, i GÖTEBORG! Shit bah! Jag måste avboka. Hur gör man det? Självklart inte i appen. Sååå lätt kommer jag inte undan.

Jag suckar och börjar göra något annat. Tänker att det löser sej nog….på nåt sätt. Jag får väl åka till Göteborg. Semester! Wohooo!

Sen när jag ska läsa mina mail ser jag att bokningen finns där och det är bara att klicka på en blå rand så har jag avbokat. Puh! Ingen semester i Göteborg, alltså.

Fan, att det inte kan vara enkelt! Så enkelt att en Idiot som jag, som är så smart (…..ibland) kan boka och begripa all information också.

Det är så konstigt när såna som ”alltid funnits” inte finns längre. Jag antar att man ”vänjer sej” mer och mer med sånt, ju äldre man blir. När man är liten har ju alla omkring en ”alltid funnits”….sen blir det mindre så ju äldre man blir.

Min faster blev gammal – över 90 år – och hon hade det tufft på slutet när kroppsdel efter kroppsdel gav upp och strulade. För ett och ett halvår sedan sa hon ”hejdå” till nära och kära och trodde att det var slutet, men tji fick hon, och alla andra, kroppen orkade ett tag till, hämtade sej och lät henne leva ett tag till.

Min faster var äldst av fyra syskon. Hon hade tre yngre bröder varav min pappa var en av dom. Dom två mittenbröderna dog tidigt, om man nu tycker att i 50-årsåldern är tidigt. Det tycker man när man är där själv. Om man är ungefär 20 år kan man tycka att 50 är gammalt. Den ena brodern dog av att hjärtat gav upp, den andra (min pappa) dog av cancer. Därefter fick även den yngsta brodern cancer och hjärtproblem och allt annat man kan få. Han fick verkligen kämpa i många år med många sjukdomar. Den enda som var frisk och kry var storasystern Gunilla.

Gunilla föddes någon gång i slutet av 1920-talet. Det är svårt att ens tänka sej när jag tänker efter, men så var det. Jag vet lite grann om hennes bakgrund, men verkligen pyttelite – det jag hört berättas av ”dom vuxna” under min uppväxt. Det jag vet är att hon träffade en kille i senare tonåren som hon förlovade sej med, och att han dog i en motorcykelolycka. Senare träffade hon min kusins pappa och gifte sej och fick vår kusin – en tjej. Hon föddes ett år före mej. När hon var ca 1 år (och jag alltså rätt nyfödd, av vad jag förstår), dog hennes pappa i en tågolycka.

Sedan levde Gunilla ensam med sin dotter (min kusin) ända tills hon var i 70-årsåldern, då hon träffade Bertil, som då var 80 år. Dom blev kära och hängde sedan ihop i 10 år tills Bertil dog. Dom var ett så fint och härligt par och verkade trivas såååå bra tillsammans. Gunilla sa alltid att hon inte ville ha nån karl, för hon ville inte ”ta hand om någon” och att hitta en självständig och jämlik man i hennes ålder, trodde hon var omöjligt. Men Bertil var både självständig och jämlik.

Gunilla var rak och tydlig, rättfram och utan krusiduller. När min farmor och farfar dog, tog hon över rollen som släktens ”spindel” och bjöd hem oss i tid och otid på middagar så att vi fick träffas allihop. Det var trevligt och snabbt kändes det ”självklart” att det skulle vara så. Gunilla satt också barnvakt några gånger till Äldste sonen när jag var ensamstående mamma till honom. Bland annat satt hon barnvakt den kvällen jag träffade Storing, Mellan och Minstings pappa. Det sa hon till mej varje gång vi träffades efter det: ”Man kan säga att det var tack vare mej du träffade dina söners pappa.”

Från farmor och Gunilla har jag ärvt det här ”det är inte så noga” och ”det ordnar sej”. Både farmor och Gunilla var lite ”hej och hå” när dom lagade mat; ”Vi slänger i lite sånt och lite ditt och lite tjosan hejsan och sen sätter vi väl värmen på sisådär 220 grader och har den inne på ett ungefär 20-40 minuter…så blir det nog bra. Kanske det behövs en kladd med smör i – hej och hå!” Köket såg ut som ett bombnedslag när farmor eller Gunilla lagat mat – precis som det gör när jag lagar mat också. Sen var det också lite hejsan hoppsan med att rengöra efter sej. Det var ”inte så noga” och ”det räcker nog så här”.

Min mamma, som var, och är, noggrann med ordning och reda och renlighet, höll på att gå upp i limningen många gånger när vi samsades med pappas släkt på landet, av att det var lite smutsigt, ”inte så noga” och hon kämpade nog med att inte säga ifrån, vilket hon absolut inte kunde (eller vågade eller ville). Däremot minns jag hennes uppgivna åsikter på vägen dit, i bilen, till pappa och till oss döttrar: ”Det äääär ju så smutsigt och tänk att hon slickar på skeden och sen stoppar den i maten….” etc.

Gunilla var en modern kvinna född alldeles för tidigt för sitt moderna sätt att vara och agera. Hon var ”grupp 8” innan grupp 8 fanns, men verkade inte ha behov av att prata om det så mycket – hon bara VAR jämlik i sitt sätt. Hon levde som ensamstående kvinna i 40 år och hade många nära och kära väninnor och vänner. Hon umgicks med homosexuella par innan det var ”inne” att göra det och hon tog dessa par ”för givna” på ett sätt som måste ha varit unikt förr.

Gunilla hade en dotter, min kusin, som kämpade med många problem i livet. När sedan dottern fick först en dotter och sedan en son, gick Gunilla in med hull och hår för att stötta och hjälpa sin dotter med barnbarnen. Dom kom att stå henne mycket nära och blev som en extramamma för dom. Gunilla bjöd bland annat sin dotter och sina barnbarn på resor varje sommar. Hon jobbade som psykkurator på Danderyds sjukhus hela sin yrkeskarriär.

Nu finns hon inte ibland oss längre och det känns konstigt, även om jag inte träffat henne på några år. Det känns som om det ändå är viktigt att människor lever kvar i våra minnen, och därför skriver jag det här nu.

Gunilla, du fattas oss alla, och jag hoppas du nu fått träffa din älskade Bertil igen plus dina föräldrar och bröder.

Kram.

Jag ser två hundar komma rusande och ser hur kopplen flyger bakom dom. Dom ser lyckliga och busiga ut och rusar mot trappan som går upp mot T-centralen – Vasagatan. Efter springer en tjej, helt tyst men ser desperat ut i ansiktet. Hon ropar inte, men springer allt vad hon kan. Inget ”STANNA!” eller ”STOPP!” eller ”Pelle!!” eller ”Lotta!”. Helt tyst. Jag gissar att hon tycker det är otroooligt pinsamt, och att hon (precis som jag) är så van att bli utskälld för allt och inget (som man blir som hundägare) så att hon helst varken vill att någon ska se eller höra vad som sker.

Eftersom jag sitter och väntar på tunnelbanetåget så ser jag också att tjejen efter en stund kommer tillbaka med båda hundarna i koppel. Hon ser lättad ut och pustar ut på perrongen. Då bestämmer sej den ena hunden för att bajsa! Ha haaa! Var det inte pinsamt nog att dom kom lösa så är det här verkligen ”pricken över i”. Hon ser sej desperat omkring samtidigt som hon känner i alla sina fickor. Antingen har hon glömt bajspåsar eller så har dom bajsat så många gånger att dom tagit slut. Jag vet hur det känns att stå där och känna ”NEEEEJ!”.

Mitt tåg kommer och jag väljer mellan att kliva på och åka till jobbet eller stanna och ge tjejen en bajspåse. Vad gör jag?

Eftersom jag är en otroligt omtänksam och vänlig själ, nästintill en ängel (!), så kliver jag INTE på tåget, utan går fram till tjejen och sträcker fram en bajspåse. ”ÅH! TACK!” säger hon och jag ser att hon vill förklara varför hon själv inte har bajspåsar, men jag viftar bort det och säger ”Jag vet hur det är….”.

Jag sätter mej och väntar på nästa tåg och ser henne plocka upp jättebajshögen och sedan går hon mot trapporna. Precis vid trapphörnet lyfter den ena hunden på benet och…..just det!…..kissar.

Jag tror hon då vill sjunka genom jorden, alternativt bara gå upp i rök.

Jag behöver en lektör. Jag tror det heter så iallafall. En som går igenom mina manus och säger ditten och datten om dom, så att jag kan fixa och trixa i dom och göra dom färdiga.

Det kan vara en blivande lektör som tränar på mina manus, eller en som är utbildad och kanske inte fått jobb än…eller en som bara vill vara snälla mot mej och hjälpa mej…om det finns såna?

Jag behöver att någon går igenom mina manus och rättar i dom, tycker till och säger vad jag kan göra om och göra bättre och lägga till, eller vad nu som behövs.

MEN lektören kan inte få betalt förrän jag ger ut boken.

Jag har minst 4 vuxenromaner (vilket låter lite snuskigt, men det är helt vanliga romaner för vuxna) och flera småbarns-manus liggande. Några har legat i flera år, andra är rätt nya. Alla är dock färdigskrivna. Jag har också flera påbörjade manus samt några som bara finns i mitt huvud, men som jag ska skriva när tiden räcker till eller när jag börjar få ge ut mina böcker så att jag liksom får en ”kick” att skriva mer.

Mina vuxenmanus är nästan genomgående av ”elände-genren”. Det handlar om barn som dör, far illa och eländes elände. Dom flesta är ”baserade på en sann historia” eller baserade på ”flera sanna historier” som blivit en.

Snälla lektör:

HJÄLP!

På en promenad i skogen med hundarna ser jag en pinne. Just den pinnen är Speciell. Jag vill ta hem pinnen, men den är för stor och jag tänker att jag ska komma tillbaka en annan dag och hämta pinnen – en dag när jag är ensam (utan hundarna). Jag tänker att jag kommer att komma ihåg var pinnen ligger….

Dumma jag! Jag kommer ju inte ihåg var den låg eftersom jag inte la platsen där Pinnen ligger i ett Speciellt Fack i hjärnan. Så måste jag göra nuförtiden för att komma ihåg. Liksom ”lägga in” minnet aktivt. I alla fall såna minnen. Det kanske jag behövde förr också, men förstod det inte….minns inte. 😉

Pinnen är ganska stor för att vara pinne – mer som ett litet träd. Givetvis är den ”död”, dvs inte levande (”nähä!?!”).

Den är helt grå (vacker ”död färg”) och rak, cirka 2 meter lång (jag är urusel på att gissa längder…) och har små ”början till grenar” som står ut från hela stammen. Jag tänkte ta hem den och ställa den i hallen eller sovrummet som ett träd man kan hänga jackor/kläder på.

Den var så vacker! Jag blev liksom….kär!

MEN! Nu hittar jag den inte. Den ligger inte där jag trodde den skulle ligga, där mitt slarviga ”inte-hänga-upp-minne” minns att den låg. Där ligger den inte. Så var ligger den?

Det kan väl inte vara så att någon annan tagit den? Att den låg där och ”lyste” i sin vackerhet och Någon Annan såg detsamma som jag gjorde. För den ligger där det ligger en massa andra nedhuggna (?)/ramlade småträd.

Till helgen ska jag gå alla mina olika promenader (som jag brukar gå) och fokusera på vad som ligger på marken på sidan om stigen. Och när jag ser ”Den Vackra Pinnen” ska jag Memorera var den ligger, gå hem med hundarna, gå tillbaka och hämta The Beautiful Stick! Wohooo!

Han klingar i glaset, alla tystnar och så reser han sej upp. ”Det räcker nu”, säger han. ”Det räcker med pikar och gliringar, påhopp och att flera av er förmedlar att jag är fel och ni är rätt. Det räcker.”

Dom skruvar lite på sej, tittar på varandra och ser ut att tänka: ”Vad gör han? Vad vill han?”

”Jag vill absolut inte förstöra kvällen, middagen eller någonting, men jag vill att ni tänker efter en liten stund, en kort minut. Några av er har jag varit vän med hela livet, andra några år och några har kommit in i mitt liv rätt nyligen. Jag gillar er alla och vad jag vet brukar jag inte prata illa om er eller säga elaka saker till er?”

Han tittar sej runtom bordet med höjda ögonbryn där 20 utav hans kompisar, inklusive flickvänner och fruar, sitter. Flera skakar på huvudet och han hör någon mumla, ”nej, du pratar aldrig illa om någon…”. Han ser någon viska något till sin flickvän.

”Visst är det väl så att vi låter var och en leva sitt liv som vi vill, bara vi inte förstör för någon annan?” Några kring bordet nickar frågande: Vart vill han komma med det här?

”Jag är singel igen och oavsett vad jag tycker om det, eller vad ni tycker om det, så är det ett val jag gjort. Jag vill välja kärlek och närhet och när jag inte känner det där lilla extra, vill jag inte fortsätta, för i min värld är det viktigaste inte att ha en relation, utan att ha en bra relation. Jag vill hellre leva som singel, ensam, än leva med någon jag inte älskar och mår bra med.”

Paren runt bordet skruvar lite besvärat på sej och någon säger rakt ut: ”Är det någon som inte tycker så då?”.

”Bra fråga där”, säger han samtidigt som han vänder sej till den kompis som uttryckte det.

”Nu vill jag berätta för er hur det känns att vara singel i ett gäng där dom flesta inte är det, för när jag ser mej omkring kan jag se att jag faktiskt är den enda singeln här ikväll. Jag trivs verkligen med er allihop, MEN jag är otroligt trött på det ni säger till mej – kanske inte alla, men många utav er:

Ni säger att jag ska kämpa mej igenom svårigheterna när jag inte mår bra i en relation. Ni säger att alla relationer går igenom svårigheter. Det förstår jag och det vet jag. Lita på mej när jag säger att jag vet det. Om jag känner att det är fel och vill göra slut, är det fel och jag gör slut. OM jag frågar er vad ni tycker, får ni gärna ge mej råd, men helst inte om jag inte gör det.”

”Flera av er ifrågasätter mitt liv som singel, frågar när jag ska träffa någon, slänger ur er att jag är för kräsen eller säger att Hon-kommer-när-du-minst-anar…. En del säger att jag är för självupptagen och att jag borde det ena och det andra. Några säger att jag borde dejta mer och andra säger att jag ska dejta mindre. Sist jag hade men en tjej på en gemensam fest så var det någon som hävde ur sej: Du byter ju tjejer oftare än jag byter kalssonger. Det kändes inte bra att stå med tjejen bredvid sej och få det slängt i ansiktet. Och hur tror ni att hon kände sej?”

”Tänk om jag skulle säga samma saker om er och era relationer, som ni gör om mej och mitt liv? Tänk om jag skulle häva ur mej: Varför fortsätter ni leva ihop, Anna och Markus? Ni pikar ju varandra heeela tiden. Det är rätt jobbigt att höra er trycka till varandra i tid och otid. Ni verkar inte lyckliga tillsammans utan mest bara irriterade. Så vill inte jag leva, kan jag säga. Hellre singel än tillsammans med någon som man retar sej på hela tiden.”

”Och Felicia och Christoffer….Felicia, du kör ju över Christoffer som en ångvält. Han får varken tycka något eller tänka något själv. Och Christoffer; Varför säger du inte ifrån? Du har verkligen förvandlats från en rätt skön kille till en toffel som varken vågar säga bu eller bä. Det är sorgligt att se och uppleva, utifrån. Du var ju ett rätt glad och utåtriktad kille förut. Varför fortsätter ni att leva ihop? Är det var ni kallar en bra relation, eller är det bara en relation och är det bättre än att vara singel?”

”Eller Patricia och Marcel…. Svartsjukan styr hela er relation. Det är som om ni båda lever i en bur där ni ilsket vaktar varandras varje steg och herregud vad ni bråkar om allt och inget. Hur sjutton kan just du kritisera mitt singel-liv, Marcel?”

”Jag har inte sagt så mycket tidigare, för jag har inte velat förstöra stämningen, men det är inte längre kul att gå på fester och middagar, för jag vet innan att någon eller några kommer att kommentera min sociala status på ett negativt sätt. Kan jag inte bara få vara singel, och ha tjej när jag har det? Kanske hittar jag någon att leva mitt liv med – jag hoppas verkligen det – men om jag inte gör det, så går det också bra. För hellre lever jag ensam än i en dålig relation och jag vore tacksam om ni var lika respektfulla mot mej som jag är mot er, när jag väljer att INTE säga det jag just sagt varje gång jag träffar er.”

”Tack för ordet.”

Jag mår så bra när jag promenerar med hundarna i skogen. Jag känner mej fri och frisk (!) och allt eventuellt trassel i hjärnkontoret reder ut sej och plötsligt ser jag klart. Jag får idéer och hjärnan rensas. Det är sååå härligt att gå och gå och gå i skogen!

Helst skulle jag sedan vilja gå hem till min lilla stuga. Gärna till ett rött hus av trä med vita knutar, eventuellt helvitt men det går bra med gult hus med vita knutar också. Jag är inte knusslig. Jag gillar rappade hus också, så det är också okey, men absolut inte tegel eller liggande brädor på huset och inte svart hus. Inte modernt heller. En stuga liksom.

Dit skulle jag vilja gå efter min promenad. Det ska vara en stoooor tomt runt huset med staket runtom. Hundarna ska få välja att stanna kvar ute när vi kommer hem, eller följa med in. Jag skulle sätta mej på trappan med en kopp kaffe och slappa en stund efter promenaden. Troligen skulle jag ta ett stort glas vatten också. Med kolsyra i. Ytterdörren ska vara öppen och alla djur jag har ska få gå in och ut som dom vill. Ett par katter och ett par hundar. Eller kanske tre-fyra hundar…

Jag har ett hönshus också med ca 4 hönor, som har namn; Berta, Beata, Sigrid och Anna-Bella kan dom heta.

Troligen bor jag där ensam (eftersom jag gjort mina försök med att leva men män, men inte lyckats) men det är ett par gästhus på tomten och dit kommer mina söner rätt ofta med sina familjer, eller ensamma om dom lever ensamma, och hälsar på regelbundet, min syster med eller utan familj också och eventuellt någon vän då och då. Troligen har jag hand om X antal barnbarn regelbundet också, eftersom föräldrarna behöver vila och jag behöver barnbarnen. 🙂 Jag är ju social och gillar människor och att umgås, men jag vill att det ska vara avslappnat och enkelt. Kanske jag har nån trevlig granne som kommer cyklande eller gående över med sina hundar och sitter och snackar en stund över en kopp kaffe. Det vore trevligt! 🙂

Jag skriver mycket i mitt lilla hus. När andan faller på. Och jag har en sån där gräsklippare som åker runt och klipper gräset i tid och otid så att jag slipper för det mesta. Jag har koll så att inga igelkottar bli påkörda. Lovar. Och jag har en dammsugare som kör runt där inne och fixar undan alla dammtussar och högar med hår.

Jag har det lite stökigt, och ingen klagar på det. Jag lagar mat när jag känner för det, utan att smaka på den under tillverkningen eftersom jag inte tycker om att smaka på maten (ja, jag vet: Många tycker att jag är konstig, men sån är jag – jag äcklas av att smaka på maten). När jag lagar mat gör jag MYCKET, och fryser in, så att jag slipper laga mat så ofta. För jag tycker det är tråkigt att laga mat (och även det är konstigt, enligt många).

Däremellan lever jag på havregrynsgröt med lingonsylt eller fil med flingor eller nåt. Och så äter jag många Pink Lady.

Jag går i sköna kläder och skiter i hur jag ser ut, sätter upp håret i en slarvig tofs på dagarna och bara njuter av att leva och vara med mina djur.

Jag har kontakt med mina nära och kära genom messenger och SMS och genom att dom regelbundet kommer och hälsar på, eller så åker jag till dom, och då åker jag kommunalt, för jag gillar inte att köra bil. Eller så tar jag en Uber. Eller nåt.

Jag gillar inte att tala i telefonen. Många tycker det är konstigt, men jag är inte ensam om att känna så, som tur är. En del säger att dom har telefon-fobi – jag tycker att det är att ”ta i”. Jag är ju inte rädd för telefonen – jag vill bara inte prata i den. Jag blir stressad av det. Jag KAN tala i telefonen, men jag avstår gärna. Dessutom är det ofta svårt att höra vad folk säger i mobilen – antingen hör jag sämre nuförtiden (?) eller så är det sämre kvalite´ på mobiler än det var i den gamla vanliga hederliga telefonen. Jag gillar heller inte att folk ”stökar runt” och är okoncentrerade när dom pratar och att jag hela tiden måste säga : ”VA?? Jag hörde inte!”. Förr satt man i hallen och pratade och man sa det man måste, sen la man på. Så vill jag ha det.

Så lever jag i min drömvärld.

Vissa män slår. Mycket och ofta.

Vissa män slår ihjäl sina kvinnor. Dödar dom. Gör så att mödrar och fäder förlorar sina döttrar, så att barn förlorar sina mödrar, så att syskon förlorar sina systrar, så att arbetskamrater förlorar sin arbetskamrat. Gör väldigt många människor ledsna och förtvivlade. Forever.

Vissa män tycker att deras ilska är berättigad, att dom äger en kvinna, att dom har rätt att slå henne, tror att det hjälper att slå, tycker att det hjälper (dom).

Vissa män menar att dom uppfostrar sina kvinna, håller henne hemma, håller fast henne, för att om dom släpper henne lös försvinner hon, kanske. Dom tror att hon flirtar med andra, att hon ska försvinna, att hon ska luras/att hon luras och ljuger….

Vissa män säger att det är hennes eget fel, det är hon som provocerar, det är hon som börjar, det är hon som flirtar/är otrogen, är klumpig, är ful, är dum….

Vissa män slår. Mycket och ofta eller sällan och lite. Vissa män slår. Inte alla. Det vet vi. Inte alla.

Men VILKA män slår? DET vet vi inte. För dom vågar inte stå upp för det, söka hjälp, bara sluta, göra något åt det.

Är dom dumma i huvudet? Är dom födda onda? Är dom helt annorlunda än alla dom som inte slår?

Dom är fegisar, gömmer sej, låtsas att dom inte är ”män som slår”…. Går med i grupper som är EMOT män som slår. Säger att ”jag skulle aldrig slå en kvinna, hon ljuger och hittar på”.

Vi andra får inte veta vem det är som slår, för kvinnorna är lojala, håller tyst, berättar inte och alla omkring är lojala, håller tyst, berättar inte.

Vore det inte rätt bra om MÄN SOM SLÅR sattes fast i stupstockar på torget? Eller skickades till en ö någonstans i Ingenstans där dom tillsammans med pedofilerna och våldtäktsmännen kunde slå och utsätta varandra, för varför ska VI – snälla och oskyldiga kvinnor/människor – drabbas av dom som inte kan låta bli att skada och göra illa andra/kvinnor?

Varför ska VI drabbas av ER?

Och varför söker ni inte hjälp???

Jag är 14 år och sitter i musiksalen och lyssnar på något (tråkigt) musikstycke. Jag har ett anteckningsblock som jag köpt i någon affär, som jag skriver meddelanden i, och så skickar jag boken till den jag vill ”prata med” (innan jag hade detta anteckningsblock skickade jag lappar i tid och otid under hela min skoltid. Detta var innan mobilen fanns).

Det är torsdag och jag har lovat en familj att sitta barnvakt åt deras tre barn (2,4 och 6 år) på fredag kväll. Jag har suttit barnvakt åt dom flera gånger förut. Jag satt ofta barnvakt när jag var ung (från ca 10 års ålder tills jag flyttade hemifrån) – både för att jag älskar barn men också för att jag tjänade en slant.

MEN på rasten innan musiklektionen får jag veta att det är FEST hos ”Pelle” (minns inte vem det var fest hos, så det får bli namnet Pelle) och att ”Micke” ska dit (minns inte heller vilken kille jag var kär i då, men kär var jag. Jag levde verkligen upp till ”Kärleken består, men föremålen växlar”).

Jag vill inte längre sitta barnvakt. Jag vill gå på fest! Jag MÅSTE få gå på fest! Jag frågar min kompis Karin, som inte ska gå på festen, om hon kan tänka sej att sitta barnvakt istället för mej. Hon säger ”Nej”. Jag blir skitirriterad och börjar tjata: ”Snäääälla, snälla, snälla!” Karin ska ”bara vara hemma”, men vill ändå inte ställa upp och sitta barnvakt. Det gör mej jätteirriterad och arg. Jag vill att hon ska ”rädda” mej så att jag kan gå på festen.

Jag tjatar och tjatar och tjatar, skriver långa övertalande haranger i min skrivbok och skickar över till henne, men får bara svaret ”Nej, jag vill inte”, om och om igen. Jag fortsätter tjata, skriver att hon är taskig och egoistisk, att hon inte är en bra kompis mm. Jag skriver över hela sidan ”SNÄÄÄÄLLLLAAAA!”, men hon svarar bara ”nej” eller ”hupp”. Varför hon skriver ”hupp” vet jag inte, och det gör mej ännu mer arg, men hon orkar väl inte med mitt tjat.

Sen är jag sur på henne. Jag tycker att hon är en svikare. Hon borde ställa upp för mej, borde rädda mej. Hon borde fatta att jag bara MÅSTE få gå på festen och slippa sitta barnvakt.

Senare frågar jag en kompis´kompis´kompis som jag inte alls känner, men som ”någon” säger att ”hon brukar sitta barnvakt ibland”, om hon kan sitta barnvakt istället för mej och det kan hon. Så jag skickar dit henne (utan att höra med den familjen först). HerreGud! Jag skäms. Men så gjorde jag.

Mamman i familjen ringer sedan mej (på hemtelefonen när jag var hemma någon kväll några dagar senare) och är rätt irriterad/upprörd över att jag skickat dit en främling utan att meddela dom. Hon ”läxar upp mej” och jag skäms. Jag kände nog när jag gjorde det att det var fel, men just då struntade jag i det och ville bara gå på festen.

Förlåt familjen och förlåt Karin!

#ångerfull #skäms #förlåt