erviluca #mammatillfyrakillar

Jag och 3 av grabbarna grus sitter på pendeltåget. Vi ska åka och fira min syster (deras moster – nähä?!) som fyller år. Minsting sitter och tittar ut genom fönstret med lurar i öronen, borta för omgivningen, vi andra snackar. Vi pratar om hur härligt det är att gå en promenad och hur tankarna då kan vandra fritt, liksom ”flyga”. Jag berättar om hur många idéer jag får på mina hundpromenader och att jag nyligen skrev ner en synopsis efter en promenad, eftersom jag var helt fylld av historien som berättades i mitt huvud.

Jag berättar för Äldste Sonen och Mellan att jag hörde ett konstigt ljud i skogen och att fantasin skenade iväg och jag tänkte ”vad skulle hända om det var ljudet av ett rymdskepp…och att det rymdskeppet tog hela huset jag bor i – bara sög upp det i någon slags stort munstycke eller nåt…..och eftersom Minsting låg och sov när jag gick ut sögs han upp i rymdskeppet.”

Jag berättade om hur jag kom gående hemåt och hur jag tror jag skulle reagera när vårt hus var borta. Chocken, förvirringen och hur folk omkring skulle gå omkring och vara lika chockade och förvirrade och hur mitt huvud inte riktigt skulle kunna greppa att huset jag bor i är borta…

Jag berättade att jag skulle tro att Minsting var död (jag vet – jättesorgligt) och att alla kommunikation hade slutat fungera. Det fanns inget internet, ingen uppkoppling, ingenting.

Efter att jag ”landat” i hjärnan att huset var borta och det troligen hänt mer saker i världen/stockholm etc så skulle jag börja leta mej mot mina söner och eventuellt min mamma. Eftersom hon har en vanlig telefon med vanlig telefonsladd skulle man kunna ringa henne, om man hittade en sån telefon. Så jag började leta efter en sådan, medan jag gick norrut….”.

Historien fortsätter långt efter det här, men det som händer i tåget är att Minsting liksom plötsligt ”vaknar till” och frågar vad jag pratar om. Jag säger att jag kom på en sience fiction historia när jag gick i skogen på promenad.

”Jaha….jag trodde du fått en psykos…och trodde jag var död”, säger han.

”???? Va?? Satt du där och lyssnade och trodde att jag fått en psykos och att jag trodde du var död och att allt det här hänt?!” säger jag och börjar gapskratta.

”Aaaa…”.

”Och du satt bara helt lugnt och tittade ut och tänkte ”Mamma har fått en psykos”….?”

”Aaaa…”.

HerreGud! Vi började alla gapskratta av den otroligt otroliga reaktionen och på att han suttit och trott att jag var galen utan att reagera/agera.

….eller inte. För när jag tänker ”gubbe” eller ”tant” som första tanke, så kan jag senare tänka ”…men vänta nu…var inte den tanten YNGRE än jag?” eller ”Den gubben måste ju ha varit max 55…”  åsså får jag i mina tankar ta tillbaka tanken ”gubbe” eller ”tant”.

….eller inte.

För det FINNS gubbar och tanter i 30-årsåldern.

I alla fall: Idag när jag gick min skogspromenad, som jag inte gick i skogen direkt, utan mer på en gångstig utefter vattnet (nästan som ”Gröna Gången i Sala”) – en promenad på en timme – så såg jag en gubbe med två (!) käppar komma gående. När han fick syn på hundarna sken ansiktet upp och han började liksom gunga lite från sida till sida typ ”halledudandedejdå-gunga” och så satte han sej på en sten och öppnade armarna mot hundarna. Matilda blev glad och gick fram till honom och kröp in i hans famn och fick både pussar och kramar. Elsa var lite mer avvaktande och gick försiktigt fram, lät sej klappas, men bestämde sej sedan för att istället titta efter ekorrar.

Vi började prata gubben och jag och det visade sej att han i princip inte kunde någon svenska, så det blev lite gäster med gester över det hela. Han VILLE verkligen hitta svenska ord, men pekade på huvudet flera gånger och skakade på det, som om han VISSTE men det kom inte fram ord, ELLER så hade han haft en propp eller något som gjorde att han hade afasi, ELLER så hade han inte lärt sej svenska.

Jag frågade ”Språk?” och han svarade: ”Persiska, arabiska, kurdiska”. Så sa han ”Iran” och jag förstod att han var kurd från Iran. Sen stod vi där och utan ord, med kroppsspråket fick jag fram att han

1. Hade eller hade haft en stor vit hund. Den hunden var jättesnäll och älskade barn, men den var för stark för honom numera sedan han fått
2. Diskbråck. Han hade mycket ont i ryggen.
3. Han hade 11 barn. Sen om det var 11 barn eller 11 barn och barnbarn förstod jag inte för han sa att den yngsta var 6 månader, fast han kanske menade 6 år.
4. Sen var det något med Värmdö. Det kan ha varit så att familjen bor på Värmdö, men han viftade bortåt så jag tolkade det som att antingen att han var skild från familjen eller att de flyttat från Värmdö. Eller möjligen att dom flyttat från honom till Värmdö.

Det vore kul att höra honom berätta vad han fick ut av samtalet….kanske nåt heeeelt annat. 🙂

När vi skildes åt verkade han jätteglad och tackade mej. ”Tack Madam!” sa han. Kanske jag gjorde att han mådde bättre en stund, om han nu mådde dåligt innan….

….men det ÄR härligt att träffa random människor och prata en liten stund.

I maj 2020 adopterade jag en rysk gatuhund, Matilda. Hon sas vara ungefär 2 år. Hon flöt in i vår familj som om hon aldrig gjort annat plus att hon betedde sej som Världens Lydigaste och Finaste hund ever. Dessutom var hon otroligt kärleksfull och charmig, rolig och lättlärd. Om än lite tjock. Tjock är hon fortfarande. Det var svårare än jag trodde att ”banta ner” henne. Hennes bästa är MAT så varför förneka henne det, eller låta henne vara hungrig?

Promenaderna i skogen då gick vääääldigt långsamt eftersom det var Milton, 16 år, som då styrde takten. Vi hade också oftast med oss Blinka – vår cornish rex – som egentligen bara älskade Hugo, men som gillade att gå på promenad.

Sen försvann Blinka. Hon vände sej om och sprang iväg på en skogspromenad. Jag trodde att hon sprang hem, men det gjorde hon inte. Vi saknar henne fortfarande. Hugo bröt ihop. Hon och han var som ETT. Dom älskade varandra.

En kort tid efter att Blinka försvunnit, var vi tvungna att avliva Milton. Han kunde plötsligt inte gå längre utan låg som en padda på golvet med benen i fyra väderstreck.

Hugo mådde riktigt dåligt.

Vi skaffade en ny kattunge, både som tröst till Hugo, men också som kompis till Theo (vår andra cornish rex katt). Som kompis till Theo blev det mycket lyckat, och de leker fortfarande varje kväll i full fart, men det blev ingen ersättning för Hugo. Ingen katt kan bli som Blinka var för Hugo. Så är det bara. Hon var sååå speciell och dom hade en otroligt nära och fin relation.

Så bestämde jag mej för att adoptera en till hund från Ryssland/Sibirien eftersom det gick så bra med den första. Jag tittade på bilder och hade i princip bestämt mej för att adoptera en LITEN tik, när Elsa dök upp i flödet. Hon hette inte Elsa då, utan hade fått ett ryskt namn av organisationen som fann henne. Hon var mager och utsliten, men det var som om ”bilden talade till mej” och jag kunde inte släppa att hon var den som borde få komma till oss. Och så blev det.

Elsa kom i november 2020. Hon bestämde sej för att jag var den som skulle rädda henne från ALLT sekunden från att hon kom ur buren som fört henne till Sverige, precis som Matilda gjort. Elsa gav dock ett intryck av att vara känsligare och oroligare än Matilda och i början var promenaderna lite svåra eftersom hon ville nästan gå MELLAN mina ben. Hon var också rädd för dörröppningar, eller om det var så att hon inte ville gå ut när hon väl kommit in. Men det här gick över rätt snabbt.

Att få ihop hela flocken gick också bra, och jag körde ”Ha-nya-hunden-kopplad-tills-den-fattat-vad-som-gäller” (och knixa till lite i kopplet när dom gjorde ”fel” och berömma vid ”rätt beteende”). Det tog ca 3 dygn med både Matilda och Elsa att kunna vara okopplade och gilla läget (dvs inte jaga katterna).

Matilda är numera inte så perfekt som hon var från början, men nästintill. Det som är lite segt nu är att hon går sååå långsamt när hon är kopplad. Hon vill inte vara kopplad! När hon är lös skuttar hon runt i skogen som en liten skuttrumpa, men kopplad orkar hon knappt lyfta fötterna…

Elsa är min kärleksskugga och är med mej överallt. Hon är mjuk och fin och otroligt behaglig. Och väldigt tyst. Hon har fått några ”tokanfall” där hon rusat runt av ren glädje och det har varit härligt att få uppleva. Hon bjuder också ofta in mej till lek och leker med hundar i hundrastgården. Matilda leker varken med leksaker eller andra hundar. När jag gav hundarna en pipleksak DÖDADE Matilda den och tog ut innehållet. Sen var den leken slut.

Igår hade jag släppt ut hundarna för kvällskissning på tomten. Matilda började skälla så jag gick ut för att tysta henne. Då kom en hare skuttande och båda hundarna fick spel och började tokskälla! Elsa hoppade upp med framtassarna på staketet och skällde galet och sen började hon SKRIKA. GALLSKRIKA. Samtidigt som jag försökte tysta Matilda gick jag fram till Elsa och upptäckte att hon fastnat med framtassarna i staketet och det gjorde ont. Hon vred och slet sej och SKREK och jag försökte både lugna henne och ta bort tassarna från staketet. Antagligen gjorde det ont av både att hon slet och att jag försökte lossa henne, så hon nafsade efter mej (utan att göra mej illa).

Då kom Matilda farande och började slåss med Elsa när hon satt fast i staketet. Jag tog tag i Matildas nackskinn och skrek eller sa argt ? ”NEJ, MATILDA! SLUTA!!” . Hon slutade inte och det var som ett galet slagsmål där den ena sitter fast. Jag ropade på ”HUGO!!!” och försökte både få hundarna att sluta slåss och få loss Elsa. Hugo kom ut och jag ropade åt honom att ”TA MATILDA!”. Han kom fram och tog henne och gick in. Jag lyckades få loss Elsa och hon sjönk ihop i en hög på marken och skakade. Jag skakade också. Jag böjde mej över henne, kände igenom henne med händerna för att se om hon hade några skador, men kände inga, och pratade lugnt och märkte att jag var jättedarrig. Vi stod så ett tag och sen sa jag till Elsa att vi skulle gå in.

Vi gick in och Elsa smet förbi alla och in under Hugos skrivbord, där vi har en hundkorg. Hon kröp ihop i en liten boll och låg där och skakade och flämtade. Matilda gick runt som en härskare som vunnit ett krig. Theo gick fram till Elsa och slickade på henne. Det var fint. Jag och Hugo pratade fram och tillbaka kring vad som hänt. Jag förstod inte varför Matilda börjat slåss med Elsa och funderade mycket på vad som gått fel. Först idag kom jag fram till att Matilda antagligen trott att Elsa attackerade mej och att hon skyddade mej från Elsa. Någon annan anledning kan jag inte se.

Elsa sökte skydd i Hugos rum i några timmar. Jag gick och la mej. På natten kom djur efter djur in till mej. På morgonen låg Elsa bredvid mej i sängen som vanligt, men hela f m betedde hon sej annorlunda och ryckte tex till när Bella (katten) hoppade upp på bordet bredvid henne, vilket hon aldrig gjort förut (ryckt till alltså). Hon låg också kvar i min säng tills vi gick ut och i vanliga fall brukar hon ligga bredvid mej i soffan på morgonen. Matilda gick omkring och var lite ”konstig”, fortfarande som om hon var The Master of them all.

Sen gick vi vår skogspromenad och båda hundarna var helt som vanligt. Puh!

När vi kom hem la sej Elsa i hallen och Matilda gick in. Det var också ovanligt. Elsa brukar gå in med mej. Sen vaknade Hugo och kom upp. Då kom Elsa till vardagsrummet och efter att hon hälsat på Hugo la hon sej i soffan bredvid mej, som hon brukar. Efter det har det känts lite mer som vanligt.

Jag berättade allt för Urban, som skrev: ”Förtroendekris”, vilket jag tror var mitt i prick.

Elsa hade en förtroendekris efter fastnandet, slagsmålet och alltihop.

Nu är det över och allt är som vanligt igen.

Slut.

#allavilllevahund #ryskgatuhund #erviluca #mammatillfyrakillar #hundslagsmål #bråk #hundar #blandras #skogås #förtroendekris #backtonormal #varmt #fastna #fastnaistaket

Jag jobbar som Barnombud för #Stadsmissionen. Där har vi haft kollo för alla möjliga människor i alla åldrar varje sommar. Tidigare var det kollo både för barn, tonåringar, vuxna och äldre, men det är ändrat och denna sommar är det familjekollon som gäller. Det kanske ändras igen framöver – vad vet jag – men det har både varit omorganisation och Corona, som gjort att saker och ting förändras.

Jag åkte med bussen med deltagarna/familjerna till Stenfasta, där kollot skulle vara. Jag funderade på om jag skulle prata i micken i bussen, men bestämde mig för att inte göra det eftersom jag inte visste vad jag skulle säga och OM någon frågade något visste jag inte svaret, eftersom allt var lika nytt för mig, som för dom.

Innan vi åkte fick alla göra Corona-test (men givetvis tvingade vi ingen). Och självklart var det färre familjer med än det skulle varit om det inte varit Corona-tider OCH de satt utspritt i bussen. Själv har jag tagit 2 sprutor och är FRI (! fast ändå inte… 😛 ).

På bussen fick alla en påse med macka, frukt och smoothie.

När vi kom fram togs vi emot av de kolloledare som kommit på morgonen (och kanske dagen innan?) samt dom två cheferna som numera jobbar på kollo hela sommaren. Familjerna tilldelades varsin stuga och fick installera sej ungefär 15 minuter. Sedan kördes det igång med namnlekar. Oj, oj, oj vad jag har svårt med namn! Oj, oj, oj! I såna tävlingar är jag en big time loser. Men jag är en bra förlorare 🙂 .

Sen var det middag i stora huset och därefter fler lekar för att lära känna varandra. Vid 22 var det slut på dagen och alla gick och la sej i sina hus och rum. Då surrade det i skallen på mej av alla nya intryck.

Dag 2 började med frukost i stora huset för alla. Eftersom personalen var ny för varandra, timmisar och volontärer var helt nya för varandra och jobbet, var det lite förvirrande : ”Vem gör vad och när och hur och vem är vem?” Det kändes nästan också som ”Vem är JAG?”. Bara att hitta sin egen roll i det hela kändes förvirrande. Men det löste sig med hjälp av att uttala förvirringen och sedan flöt det på som om vi alltid jobbat ihop.

Det vi gjorde med familjerna under veckan var:

Lekar av alla varianter och femkamp.

Dansade!

Badade och badade!

Ännu mer lekar!

Disco med fiskedamm.

Talangshow.

Det var MYCKET skratt. MYCKET!

När jag var ledig och satt i mitt rum och skrev (började på en ny bok!), hörde jag genom dörren hur barn och vuxna tjööööt av skratt. ”Jag kan inte ställa mej upp! Jag har skrattat så jag fått kramp i magen!” tjöööt en kille när han låg på gräsmattan och vred sej i ett skrattanfall.

”Det här är det bästa jag varit med om i hela mitt liv!” sa en mamma till mej. ”Jag älskar att vi får mat serverat varje dag, att vi får leka, lära känna andra och bara ha det kul”, sa en annan. ”Jag har fått flera nya kompisar”, sa flera. ”Jag, som alltid oroar mej, har kunnat slappna av i flera dagar nu, sa en.”

Jag dansade bl a arabisk dans (och dom sa faktiskt att jag gjorde det bra) och rappade (! på talangshowen).

Sista kvällen hade vi Talangshow. Den inleddes med att jag rappade, sen kom en 10-årig kille och visade hur många myggbett han fått (!), en 12-årig tjej hade lärt sej ett korttrick på Youtube precis innan showen och gjorde det inför oss alla, och lyckades (till sin egen förvåning!), en 6-årig kille stod på händer, en 17-årig kille spelade snabb-schack med en i personalen, en 11-årig tjej visade hur man gör sin egen solfjäder och mammorna dansade tillsammans arabisk dans. Sen röstade vi vem som skulle vinna. Det blev mammorna med sin arabiska dans som vann.

Vi hade också fiskedamm, vilket flera barn aldrig upplevt. En liten 6-årig pojke stod förväntansfullt i kön till fiskedammen och såg hur barn efter barn fick en påse. När det var hans tur och han fick napp, tjööööt han rätt ut och hoppade jämfota av upphetsning och lycka. Det var såååå härligt att se och uppleva!

Veckan gick både fort och kändes som en evighet. Fort för att det var så kul och intensivt och evighet för att det hände så mycket, så när deltagarna åkte hem kändes det som om vi varit tillsammans en månad.

Jag har i mitt arbete tidigare hört att just kollona är ”det bästa jag varit med om i hela mitt liv”. Jag minns en papperslös familj som jag träffade för några år sedan, där dom hade en svårt psykiskt sjuk dotter (troligen krigsskada) i 9-årsålder, en liten flicka som inte kunde prata i 5-årsåldern (också psykisk krigsskada?) och pappan hade en kronisk skada i ryggen (från tortyr) och mamman grät i alla samtal vi hade (av hopplöshet och uppgivenhet). Dom hade sökt uppehållstillstånd, men råkat bo några veckor i fel land innan dom kom till Sverige (vilket man inte ”får”) och det landet ville dom inte återvända till och till sitt eget land kunde dom inte återvända….

För att göra en lång historia kort så fick denna familj åka på familjekollo. När jag mötte henne efteråt lyste hon och sa att det var den bästa veckan i deras liv och hon tackade och tackade om och om igen att hon fått åka med sin familj på detta (för innan visste hon inte vad det var – jag fick nästan ”tvinga” dom att gå med på att åka på kollo). ”Jag slapp tänka på varifrån jag ska få maten vi ska äta och slapp känna oro på en hel vecka! Och barnen mådde så bra. Båda barnen skrattade flera gånger!” Det rann lyckotårar ur hennes ögon.

Innan detta hade jag inte förstått hur mycket en vecka på kollo kan göra för en familj/ett barn.

Nu har jag för första gången fått vara med och nu förstår jag ännu mer vad det är och hur det känns.

Så….stötta Stadsmissionen så kan vi skicka fler familjer/barn till sommarkollon!

I år var det många som stod i kö, som inte fick plats – mycket på grund av Corona (färre fick åka) – men jag VET att det är jättemånga sökande till kollona varje år och ungefär hälften av dom som söker får plats.

#stadsmissionen #sommarkollo #familjekollo #stenfasta #vännebo #ungastation #ungastationvårberg #ungastationsöder #kollo #tacksam

”Han är prepper”, säger Storing när vi pratar om vad hans pappa har för intresse nu. Han har haft många intressen som han gått in för till 100% och jag frågade om han fortfarande cyklar mycket. Det gör han inte. ”Han är prepper.”

”Vad är det?” frågar jag och får förklarat för mej att det är såna som förbereder sej för katastrofer genom att spara grejer som man behöver vid en katastrof.

Jag såg ett inlägg på TV för ett tag sedan som handlade om att det finns såna – ”preppers” (ett p, kanske?) – och tänkte att jag inte visste vad jag skulle tänka. Bra eller dåligt? Galen eller vettigt? Jag vill inte ”skratta först”…. Det kanske är superbra – vad vet jag (?) eller någon?! Men nu är ju inte jag en Planerare av särskilt stora mått och jag lever väldigt mycket NU.

Hela tiden får man höra (och se) ”Carpe Diem” och man skriver och hör om det överallt och alltid. ”Fånga dagen”. ”Lev NU – i morgon kan det vara för sent.”

Jag har alltid levt så, men kanske lite för mycket, eftersom jag inte planerat för Framtiden (som man också ska göra): Leva nu, men planera för framtiden (i form av pensionssparanden och en massa konton med pengar till barnen och resor och stugor etc). Jag har levt NU.

Nåja.

Igår när jag var ute och gick med hundarna mötte jag ett par i 25-30-årsåldern. Dom var ute och gick/sprang och jag hörde killens röst på långt håll – han UNDERVISADE henne på engelska – och när jag kom närmare såg jag att hon var klädd för att jogga medan han var mer klädd som om han skulle ut i skogen och….skjuta älg (utan gevär dock) eller nåt. Han hejade kort på mej när jag gick förbi och plötsligt blev jag väldigt NYFIKEN på vad han ”undervisade” henne om, så jag gick väldigt långsamt förbi….

….och det är inte svårt när man har Matilda i koppel för då protesterar hon genom att gå sååååå långsamt bakom en….det är en protest mot att vara kopplad, för så fort man släpper henne lös kan hon både springa och skutta).

”In worldwar three there is dead people everywhere and…..bla bla bla” babblade han på och han sa att det var döda människor överallt och människor blev opererade runtomkring. Det var en massa blod och dom måste skynda sej iväg….bla bla bla…” Han babblade på oavbrutet och hon stod med armarna i kors och lutade sej på ena höften och såg måttligt intresserad ut – om hon vågat hade hon säkert gäspat stort och fråga ”Är du klar snart?”, men jag fick en känsla av att deras relation var rätt ny….

Jag fick en känsla av att dom träffats på Tinder och att hon kom från Gambia eller Kongo och han från Sverige och att dom chattat och ringt varandra ganska länge och till slut hade hon kommit till Sverige till denna ensamstående kuf som är en prepper av värsta sort och nu hade hon bott hos honom i ungefär en månad och det var två månader kvar och hon tänkte intensivt på hur hon skulle ta sej ur den här situationen, men hon spelade med i ”kriget” för att slippa tjafs och bråk.

Hon funderade dygnet runt på om det var värt att vara med honom för att få leva i ”västvärlden” eller om hon skulle åka hem efter 3 månader och göra slut, eller om hon skulle göra slut NU och åka hem direkt….. Hennes hjärna gick i 180 dygnet runt och hon skämdes lite när jag gick förbi för att hon var tvungen att spela med i det här kriget. Å andra sidan fick hon lite träning, för dom sprang snabbt uppför backar för att komma ifrån krypskyttar och allt vad det var.

Jag har massor av fantasi och den går igång när jag träffar människor (över huvud taget). Någon gång kanske jag får veta om jag fantiserat rätt….men den här gången får jag inte veta det.

Dom kanske var ett engelskt prepperpar på semester i Sverige och tränade backrusning och hade varit gifta i 5 år och hade två barn hemma.

Vad vet jag?!

Men hennes kroppsspråk sa ”TA MEJ HÄRIFRÅN! NU! Jag är såååå uttråkad.” Och han fångade INTE upp dom signalerna. Det gjorde däremot jag, som bara gick förbi.

DET HÄR SKREV JAG 2018, tror jag, och det har legat ”i malpåse” sedan dess, men det är så bra så jag lägger ut det, fast det är ”gammalt”.

Dags att prata allvar, ta tjuren vid hornen och sätta ner fötterna. Se sanningen i vitöga och kasta sej rätt ut. Dags att bita ihop och våga och kanske vinna….eller möjligen förlora. Hoppet, lusten och chansen.

Får man luras för att få fram sanningen? Finns ens sanningen, eller bara olika versioner av verkligheten?

Vad är otrohet? När sker ett svek? Bor verkligen skönheten i betraktarens ögon?

Får man gillra en fälla för ett svek och sedan när fällan slår igen om offret, göra den till en förövare? Vem är då offret?

Det snurrar i huvudet av livets alla utmaningar och jag undrar vilka jag ska fullfölja och när jag ska välja bort? Man får egentligen aldrig svaren av Livet, eller efter fullföljandet, eftersom man inte kan ta fler vägar samtidigt.

Om man lurar någon i en fälla, hur länge ska man då luras, om den som lurades i fällan är en svikare. Och när är man en svikare? Är man det for ever and ever efter ett svek, eller räcker det med ett förlåt? Kan man neutralisera en svikare genom att genomföra ett värre svek mot svikaren?

Orkar man ens med svikare i livet längre eller är det att härda ut genom svek som är ens livsläxa?

……och varför gillrar man en fälla över huvud taget när det egentligen bara gör ont i en när svikaren kliver in i den och dörren slås igen? Och hur långt ska man driva tillbakakakan? Jag är ingen hämndlysten typ, utan mer bara nyfiket, besviket och argt utforskande: Hur långt ska man driva en lögn?

Hur ska man veta? Något alls.

Och i morgon ska jag köpa cigaretter. Säg det inte till någon. Jag ska röka och hämnas. På mej själv. Att I did it again. Ville för gärna. Var inte tillräckligt försiktig eller lyhörd, fast magkänslan hela tiden sa: ”Han vill egentligen inte. Det var inte dej han sökte. Du är istället för, och under tiden.

Sen när HON dyker upp, kommer du att försiktigt förpassas ut genom bakdörren med självkänslan som sulor….och du kommer att vara arg och besviken, men mest arg på dej själv, för att du visste, och kände och härdade ut genom alla bortglömningar för att du lät dej luras av ”för långt bort” när du VET att såna förklaringar bara är svepskäl för ett ointresse.

Och sen kommer du att ösa självdestruktivitet över dej själv och negativa tankar utan att passera GÅ. Direkt i fängelse, och leva där i 297 dagar utan möjlighet till benådning”. Igen.

Offerkoftan passar så bra.  Välanvänd. Behövd. Värmer i värmen. Kyler i kylan.  Illaluktande, nopprig och otvättad. Äcklig. Och nödvändig.

Sov nu ditt lilla Knytt. Skruttet är död och skogen är mörk. Och du behöver din skönhetssömn, för din skönhet sitter i betraktarens ögon. Och du vill vara pigg i morgon. Min sofistikerade fälla måste fyllas med godsaker. Min hjärna måste vara alert.

😴🧟‍♀️

………………………………………………………………………………………………………………………………………………….

Å andra sidan….. Försök till Positiva tankar:

Jag veeet! Kör bara på. Tänk inte så mycket. Känn inte efter. Bara lev. Och var. I nuet.

I morgon kan det vara för sent.

Live life and laugh.

Typ.

Ibland kan det till och med vara en bakvänd njutning av starka känslor, trots att dom är negativa och sliter inuti. I alla fall korta stunder. Dessutom drar det igång skrivarnerverna i fullt blås. 😛

Sonita Alizadeh – Wikipedia

#bridesforsale

Se dokumentären om rapparen Sonita, som kommer från Afghanistan, men bor i Iran. En ung modig tjej, som vågar stå upp för sej själv och för alla tjejer i framtiden. En ung modig tjej som vågar säga NEJ och gå emot lagar och konstiga och stelbenta regler.

Se den!

När jag kommer hem från jobbet säger han: ”Du måste titta på ett mail jag fått från den där skolan…Jag tror jag kom in.” Jag tänker att ”Näe, det kan inte stämma…Han ansökte ju nyss…och så fort kan det väl inte gå…man brukar ju få vänta tills man blir grön av oro och går i cirklar av att inte veta vad man ska göra till hösten…”.

Han tar fram meddelandet och där står det att han kom in. Han kom in! HerreGud i Himlens höjd – han kom in!

Minsting ska flytta hemifrån.

Fatta!

Jag har varit en aktiv mamma sedan 1983 och nu ska jag bli en…passiv mamma – mamma på håll. Jag ska bli ensam. Helt ensam! Mamma mia! Hur ska det gå?

För några år sedan, när jag fortfarande hade ett par barn hemma, kände jag att jag skulle hoppa högt av lycka och lättnad när sista barnet flyttade. Jag var så trött på Ansvar, ifrågasättanden, att tjata, oro och Krav så att jag höll på att implodera. Jag ville bara VARA IFRED och bara TÄNKA PÅ MEJ SJÄLV. Nu kommer det ju ALDRIG riktigt att hända, för när man väl blivit mamma, blir man aldrig o-mamma. I alla fall inte om man är som jag. Jag kommer ALLTID att bry mej om mina söner, så mår dom dåligt, eller någon är dum mot dom, så vaknar tigermamma i mej och jag är fit for fight! J love them to the moon and back. Forever.

Men troligen kommer dom också att må väldigt bra i perioder….och då kan jag träffa dom och vi kan ha KUL tillsammans, men däremellan kommer jag att leva MITT liv. MITT. Som jag längtat efter. Men nu känner jag; ”Neeeeej! Flytta inte! Stanna kvar!”

Vi har haft det rätt trevligt dom sista åren, jag och Minsting. Han har harvat på med sitt pluggande på distans och jag har haft inbyggd/naturlig hundvakt/kock hemma som varit till stor hjälp. Såååå skönt!

Nu ska jag alltså bli ensam. Vem ska ta hand om hundarna på dagarna? Vem ska göra middag åt mej? Vem ska jag gå in och prata med när jag behöver? Ingen. Buhuuuuu!

Men till Minsting säger jag, och känner också: ”Åh, vad roligt!” Och ”Grattis!” och jag tror det kommer att bli fantastiskt och alldeles alldeles….underbart! Givetvis tufft och jobbigt också – det är stort att flytta hemifrån – men att flytta till en folkhögskola och bo på internat tror jag är alldeles alldeles….underbart! Jag VET. Been there – done that. 1978 (nittonhundrasjuttioåtta), dvs på medeltiden.

Min (jätte-) bebis ska flytta hemifrån. Och jag ska bli supersingel och sluta vara ensamstående mamma, som jag varit i…..25 år.

Eeeeeh…. gulp!

Jag har såååååå mycket att skriva.

Jag har både flera manuskript som måste gås igenom (#SUCKARJÄTTEHÖGTOCHTUNGT) – #tråkigt #vemvillgöradetåtmej – och en massa nya ideer och tankar som behöver få skrivas. Det är såååå tungt att gå och bära på allt detta som fyller mej.

JAG VILL SKRIVA! BARA SKRIVA!

Det kanske räcker med en veckas skrivande hela dagarna till att börja med, men då behöver jag miljöombyte. Tror jag. För hemma är det alltid saker som ”ska göras” eller så blir jag sittande i soffan och TÄNKER på ”saker som ska göras och borde göras”….

Det blir inte av! Och det stör mej och retar mej så in-i-bengen (stavas bengen med e eller ä?).

Jag tror att jag behöver ett torp eller en stuga någonstans i naturen – kanske lite enskilt sådär – med staket runtom, där hundarna kan springa runt och fånga fjärilar eller titta på fåglar och ekorrar eller vad dom nu vill titta på, medan jag skriver. Jag vill SKRIVA mellan alla hundpromenader jag ska gå, och däremellan ska jag äta havregrynsgröt och en hårdmacka med skinka och dricka ett glas juice till. Sen ska jag ta en kopp kaffe och ett Pink Lady (= världens godaste äpple!) och därefter skriva igen.

Jag vill skriva dom böcker som ligger i huvudet och trycker och vill ut och jag vill skriva dom bloggar som väntar på att bli skrivna (141 stycken som ligger halvfärdiga här och resterande 376 stycken som ligger i huvudet och skvalpar…).

Jag vill vara i ett hus där det inte finns en massa TV-kanaler, och kanske ingen TV alls till och med, eftersom jag är liiiite av en ”TV-bög/nörd” och verkligen gillar att titta på TV. Såååå SKÖN avkoppling.

Jag tycker absolut inte det är något fel med att titta på TV och jag skäms inte för det eller något. Jag har haft jättemycket Annan Tid i mitt liv där jag varit både högt och lågt och IGÅNG med allt och inget och jag hunnit dejta så in i helvete, gå på disco och barer och dansa jazzdans och sjunga i körer och träffa kompisar och plugga så jag är såååå nöjd med det och VÄLJER att sitta framför TV:n och glo. Gärna Dokumentärer om MÄNNISKOR, elände, katastrofer, ABSOLUT inte thrillers och polisserier och absolut inte på svenska, eftersom det låter som om alla ”läser innantill” och dialogen är ofta KA TA ST RO FAL och människors BETEENDE i svenska serier stör mej så in i helvete, eftersom jag är människo-forskare/familjeterapeut och folk GÖR INTE SÅ i verkligheten – agerar inte så – och det stör mej så att jag kryper ur skinnet. Sen tycker jag inte om att se när människor är ELAKA mot varandra, dödar varandra, lurar varandra och sånt. Bara i dokumentärer och draman, men inte nån jävla macho-kille som springer runt på tak, med barn överkropp i regn och mörker och dödar människor hit och dit utan urskillning, eller våldtar helt random och man får SE våldet. Nä, fy faan!

Jag är inte som ALLA ANDRA med andra ord. ALLA ANDRA tycker om thrillers, deckare och polisserier. Inte jag.

Nåja. Det var inte om TV jag skulle skriva, utan mer om mitt skrivande, som behöver få utlopp. Jag BEHÖVER få skriva!

OM jag var en man och hade en liten fru, så hade hon tagit hand om ALLT och jag hade fått åka till en stuga någonstans och skriva i fred FÖR LÄNGE SEDAN! Dessutom hade jag varit rik. Ifrågasätt inte det, för det ÄR bara så. Jag VET det. Och alla andra ensamstående mammor med flera barn som nästan själv försörjt sina barn och som alltid satt sina barn i första rummet för att dom varken kan eller vill något annat (så det är inte martyrmorsan som dyker upp här….kanske bara lite, men jag har faktiskt stickat en egen offerkofta – mer om det i nästan blogg. Kanske, för ibland – ganska ofta – blir det inte som jag tror eller tänker eller planerar, för mina planeringar är för det mesta rätt obefintliga, alternativt glöms bort).

Det jag ville fråga DEJ var:

1. Har du en stuga nära naturen (eller känner du någon med en sådan), med staket runtom, där jag och mina två hundar kan få bo en vecka? Billigt. Jättebilligt! Och det måste gå att ta sig dit med tåg/buss och kanske gå 1 km, max, för jag har ingen bil.
2. Känner du någon som kan gå igenom mina manuskript, eller kan du det? Du får betalt när boken/böckerna blir utgivna.

Det var allt.

Klart slut.

…………………………………………………………………………………………………………

PS.

3. Det skulle också behöva rensas i min blogg och lägga mina inlägg i olika fack/under rubriker, liksom. Jag behöver någon som gör det ÅT mej. Är det du?