På en promenad i skogen med hundarna ser jag en pinne. Just den pinnen är Speciell. Jag vill ta hem pinnen, men den är för stor och jag tänker att jag ska komma tillbaka en annan dag och hämta pinnen – en dag när jag är ensam (utan hundarna). Jag tänker att jag kommer att komma ihåg var pinnen ligger….
Dumma jag! Jag kommer ju inte ihåg var den låg eftersom jag inte la platsen där Pinnen ligger i ett Speciellt Fack i hjärnan. Så måste jag göra nuförtiden för att komma ihåg. Liksom ”lägga in” minnet aktivt. I alla fall såna minnen. Det kanske jag behövde förr också, men förstod det inte….minns inte. 😉
Pinnen är ganska stor för att vara pinne – mer som ett litet träd. Givetvis är den ”död”, dvs inte levande (”nähä!?!”).
Den är helt grå (vacker ”död färg”) och rak, cirka 2 meter lång (jag är urusel på att gissa längder…) och har små ”början till grenar” som står ut från hela stammen. Jag tänkte ta hem den och ställa den i hallen eller sovrummet som ett träd man kan hänga jackor/kläder på.
Den var så vacker! Jag blev liksom….kär!
MEN! Nu hittar jag den inte. Den ligger inte där jag trodde den skulle ligga, där mitt slarviga ”inte-hänga-upp-minne” minns att den låg. Där ligger den inte. Så var ligger den?
Det kan väl inte vara så att någon annan tagit den? Att den låg där och ”lyste” i sin vackerhet och Någon Annan såg detsamma som jag gjorde. För den ligger där det ligger en massa andra nedhuggna (?)/ramlade småträd.
Till helgen ska jag gå alla mina olika promenader (som jag brukar gå) och fokusera på vad som ligger på marken på sidan om stigen. Och när jag ser ”Den Vackra Pinnen” ska jag Memorera var den ligger, gå hem med hundarna, gå tillbaka och hämta The Beautiful Stick! Wohooo!
erviluca #mammatillfyrakillar 