Förlåt, Karin /erviluca

Jag är 14 år och sitter i musiksalen och lyssnar på något (tråkigt) musikstycke. Jag har ett anteckningsblock som jag köpt i någon affär, som jag skriver meddelanden i, och så skickar jag boken till den jag vill ”prata med” (innan jag hade detta anteckningsblock skickade jag lappar i tid och otid under hela min skoltid. Detta var innan mobilen fanns).

Det är torsdag och jag har lovat en familj att sitta barnvakt åt deras tre barn (2,4 och 6 år) på fredag kväll. Jag har suttit barnvakt åt dom flera gånger förut. Jag satt ofta barnvakt när jag var ung (från ca 10 års ålder tills jag flyttade hemifrån) – både för att jag älskar barn men också för att jag tjänade en slant.

MEN på rasten innan musiklektionen får jag veta att det är FEST hos ”Pelle” (minns inte vem det var fest hos, så det får bli namnet Pelle) och att ”Micke” ska dit (minns inte heller vilken kille jag var kär i då, men kär var jag. Jag levde verkligen upp till ”Kärleken består, men föremålen växlar”).

Jag vill inte längre sitta barnvakt. Jag vill gå på fest! Jag MÅSTE få gå på fest! Jag frågar min kompis Karin, som inte ska gå på festen, om hon kan tänka sej att sitta barnvakt istället för mej. Hon säger ”Nej”. Jag blir skitirriterad och börjar tjata: ”Snäääälla, snälla, snälla!” Karin ska ”bara vara hemma”, men vill ändå inte ställa upp och sitta barnvakt. Det gör mej jätteirriterad och arg. Jag vill att hon ska ”rädda” mej så att jag kan gå på festen.

Jag tjatar och tjatar och tjatar, skriver långa övertalande haranger i min skrivbok och skickar över till henne, men får bara svaret ”Nej, jag vill inte”, om och om igen. Jag fortsätter tjata, skriver att hon är taskig och egoistisk, att hon inte är en bra kompis mm. Jag skriver över hela sidan ”SNÄÄÄÄLLLLAAAA!”, men hon svarar bara ”nej” eller ”hupp”. Varför hon skriver ”hupp” vet jag inte, och det gör mej ännu mer arg, men hon orkar väl inte med mitt tjat.

Sen är jag sur på henne. Jag tycker att hon är en svikare. Hon borde ställa upp för mej, borde rädda mej. Hon borde fatta att jag bara MÅSTE få gå på festen och slippa sitta barnvakt.

Senare frågar jag en kompis´kompis´kompis som jag inte alls känner, men som ”någon” säger att ”hon brukar sitta barnvakt ibland”, om hon kan sitta barnvakt istället för mej och det kan hon. Så jag skickar dit henne (utan att höra med den familjen först). HerreGud! Jag skäms. Men så gjorde jag.

Mamman i familjen ringer sedan mej (på hemtelefonen när jag var hemma någon kväll några dagar senare) och är rätt irriterad/upprörd över att jag skickat dit en främling utan att meddela dom. Hon ”läxar upp mej” och jag skäms. Jag kände nog när jag gjorde det att det var fel, men just då struntade jag i det och ville bara gå på festen.

Förlåt familjen och förlåt Karin!

#ångerfull #skäms #förlåt