Bajs och kiss i tunnelbanan/erviluca

Jag ser två hundar komma rusande och ser hur kopplen flyger bakom dom. Dom ser lyckliga och busiga ut och rusar mot trappan som går upp mot T-centralen – Vasagatan. Efter springer en tjej, helt tyst men ser desperat ut i ansiktet. Hon ropar inte, men springer allt vad hon kan. Inget ”STANNA!” eller ”STOPP!” eller ”Pelle!!” eller ”Lotta!”. Helt tyst. Jag gissar att hon tycker det är otroooligt pinsamt, och att hon (precis som jag) är så van att bli utskälld för allt och inget (som man blir som hundägare) så att hon helst varken vill att någon ska se eller höra vad som sker.

Eftersom jag sitter och väntar på tunnelbanetåget så ser jag också att tjejen efter en stund kommer tillbaka med båda hundarna i koppel. Hon ser lättad ut och pustar ut på perrongen. Då bestämmer sej den ena hunden för att bajsa! Ha haaa! Var det inte pinsamt nog att dom kom lösa så är det här verkligen ”pricken över i”. Hon ser sej desperat omkring samtidigt som hon känner i alla sina fickor. Antingen har hon glömt bajspåsar eller så har dom bajsat så många gånger att dom tagit slut. Jag vet hur det känns att stå där och känna ”NEEEEJ!”.

Mitt tåg kommer och jag väljer mellan att kliva på och åka till jobbet eller stanna och ge tjejen en bajspåse. Vad gör jag?

Eftersom jag är en otroligt omtänksam och vänlig själ, nästintill en ängel (!), så kliver jag INTE på tåget, utan går fram till tjejen och sträcker fram en bajspåse. ”ÅH! TACK!” säger hon och jag ser att hon vill förklara varför hon själv inte har bajspåsar, men jag viftar bort det och säger ”Jag vet hur det är….”.

Jag sätter mej och väntar på nästa tåg och ser henne plocka upp jättebajshögen och sedan går hon mot trapporna. Precis vid trapphörnet lyfter den ena hunden på benet och…..just det!…..kissar.

Jag tror hon då vill sjunka genom jorden, alternativt bara gå upp i rök.