RSS Flöde

Igår dog min faster/erviluca

Postat den

Det är så konstigt när såna som ”alltid funnits” inte finns längre. Jag antar att man ”vänjer sej” mer och mer med sånt, ju äldre man blir. När man är liten har ju alla omkring en ”alltid funnits”….sen blir det mindre så ju äldre man blir.

Min faster blev gammal – över 90 år – och hon hade det tufft på slutet när kroppsdel efter kroppsdel gav upp och strulade. För ett och ett halvår sedan sa hon ”hejdå” till nära och kära och trodde att det var slutet, men tji fick hon, och alla andra, kroppen orkade ett tag till, hämtade sej och lät henne leva ett tag till.

Min faster var äldst av fyra syskon. Hon hade tre yngre bröder varav min pappa var en av dom. Dom två mittenbröderna dog tidigt, om man nu tycker att i 50-årsåldern är tidigt. Det tycker man när man är där själv. Om man är ungefär 20 år kan man tycka att 50 är gammalt. Den ena brodern dog av att hjärtat gav upp, den andra (min pappa) dog av cancer. Därefter fick även den yngsta brodern cancer och hjärtproblem och allt annat man kan få. Han fick verkligen kämpa i många år med många sjukdomar. Den enda som var frisk och kry var storasystern Gunilla.

Gunilla föddes någon gång i slutet av 1920-talet. Det är svårt att ens tänka sej när jag tänker efter, men så var det. Jag vet lite grann om hennes bakgrund, men verkligen pyttelite – det jag hört berättas av ”dom vuxna” under min uppväxt. Det jag vet är att hon träffade en kille i senare tonåren som hon förlovade sej med, och att han dog i en motorcykelolycka. Senare träffade hon min kusins pappa och gifte sej och fick vår kusin – en tjej. Hon föddes ett år före mej. När hon var ca 1 år (och jag alltså rätt nyfödd, av vad jag förstår), dog hennes pappa i en tågolycka.

Sedan levde Gunilla ensam med sin dotter (min kusin) ända tills hon var i 70-årsåldern, då hon träffade Bertil, som då var 80 år. Dom blev kära och hängde sedan ihop i 10 år tills Bertil dog. Dom var ett så fint och härligt par och verkade trivas såååå bra tillsammans. Gunilla sa alltid att hon inte ville ha nån karl, för hon ville inte ”ta hand om någon” och att hitta en självständig och jämlik man i hennes ålder, trodde hon var omöjligt. Men Bertil var både självständig och jämlik.

Gunilla var rak och tydlig, rättfram och utan krusiduller. När min farmor och farfar dog, tog hon över rollen som släktens ”spindel” och bjöd hem oss i tid och otid på middagar så att vi fick träffas allihop. Det var trevligt och snabbt kändes det ”självklart” att det skulle vara så. Gunilla satt också barnvakt några gånger till Äldste sonen när jag var ensamstående mamma till honom. Bland annat satt hon barnvakt den kvällen jag träffade Storing, Mellan och Minstings pappa. Det sa hon till mej varje gång vi träffades efter det: ”Man kan säga att det var tack vare mej du träffade dina söners pappa.”

Från farmor och Gunilla har jag ärvt det här ”det är inte så noga” och ”det ordnar sej”. Både farmor och Gunilla var lite ”hej och hå” när dom lagade mat; ”Vi slänger i lite sånt och lite ditt och lite tjosan hejsan och sen sätter vi väl värmen på sisådär 220 grader och har den inne på ett ungefär 20-40 minuter…så blir det nog bra. Kanske det behövs en kladd med smör i – hej och hå!” Köket såg ut som ett bombnedslag när farmor eller Gunilla lagat mat – precis som det gör när jag lagar mat också. Sen var det också lite hejsan hoppsan med att rengöra efter sej. Det var ”inte så noga” och ”det räcker nog så här”.

Min mamma, som var, och är, noggrann med ordning och reda och renlighet, höll på att gå upp i limningen många gånger när vi samsades med pappas släkt på landet, av att det var lite smutsigt, ”inte så noga” och hon kämpade nog med att inte säga ifrån, vilket hon absolut inte kunde (eller vågade eller ville). Däremot minns jag hennes uppgivna åsikter på vägen dit, i bilen, till pappa och till oss döttrar: ”Det äääär ju så smutsigt och tänk att hon slickar på skeden och sen stoppar den i maten….” etc.

Gunilla var en modern kvinna född alldeles för tidigt för sitt moderna sätt att vara och agera. Hon var ”grupp 8” innan grupp 8 fanns, men verkade inte ha behov av att prata om det så mycket – hon bara VAR jämlik i sitt sätt. Hon levde som ensamstående kvinna i 40 år och hade många nära och kära väninnor och vänner. Hon umgicks med homosexuella par innan det var ”inne” att göra det och hon tog dessa par ”för givna” på ett sätt som måste ha varit unikt förr.

Gunilla hade en dotter, min kusin, som kämpade med många problem i livet. När sedan dottern fick först en dotter och sedan en son, gick Gunilla in med hull och hår för att stötta och hjälpa sin dotter med barnbarnen. Dom kom att stå henne mycket nära och blev som en extramamma för dom. Gunilla bjöd bland annat sin dotter och sina barnbarn på resor varje sommar. Hon jobbade som psykkurator på Danderyds sjukhus hela sin yrkeskarriär.

Nu finns hon inte ibland oss längre och det känns konstigt, även om jag inte träffat henne på några år. Det känns som om det ändå är viktigt att människor lever kvar i våra minnen, och därför skriver jag det här nu.

Gunilla, du fattas oss alla, och jag hoppas du nu fått träffa din älskade Bertil igen plus dina föräldrar och bröder.

Kram.

Om erviluca

Positiv optimist som älskar att skriva! Mamma till fyra killar, matte till två hundar, familjeterapeut och Barnombud. Allt i en och samma kropp.

Ett svar »

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: