Kategoriarkiv: Uncategorized

Ända sedan jag var liten har ”andras barn” haft  ”A i alla ämnen och/eller varit bäst i klassen”.  

Hon MÅSTE låta sådär som om ”alla andras barn” är bättre. Hon bara måste.  Jag vet inte varför, och jag har ”gjort upp” om det förut, men det hjälper inte. Hon måste.

Jag suckar och säger: ”Jaha. Men det har inte mina barn” (A i alla ämnen alltså).

”Nehehehee!”, skrattar hon. Hon vet det.

”Och dessutom är hon otrooooligt trevlig och hennes studentfest kommer att hållas på en fiiiin restaurang och det kommer att bjudas på Champange!” säger hon. Hon är nämligen bjuden.

”Ja, det låter ju jättetrevligt….så kommer det inte att bli på vår sons studentfest….”

”Nehehehee!” skrattar hon igen. Det förstår hon ju.

”Vi kommer att bjuda på grillad korv med bröd, och vatten till, på  några filtar på en gräsmatta utanför skolan…..”, säger jag (och ljuger)

”Hon kommer att få en bil av sin pappa i studentpresent, eftersom hon nyss tog körkort!” berättar mamma vidare.

”Kul för henne. Vår son kommer att få NADA i present, för varken jag eller hans pappa har pengar så det räcker, men en massa kärlek kommer vi att ösa över honom, och säkert några vackra tal” (ljuger lite till, för jag vet inte…)

”Hennes pappa har ordnat med en talskrivare.”

”Kul för henne! Men jag tycker det är viktigt att jag skriver mitt eget tal och jag vet att jag gör det minst lika bra som en talskrivare. Dessutom är jag gratis”, säger jag.

”Hon har redan fått jobb över sommaren, och till hösten ska hon åka till USA och studera på Universitet där.”

”Det låter ju fantastiskt! Vår son söker jobb, men har ännu inte fått något, men han har tänkt att ta ett sabbatsår, från skola och plugg. Det kan vara skönt efter 12 års pluggande”.

Hur jag än försöker att inte kliva in i något ”att vinna och vara bäst” för att ”få ner” skrytandet, så går det inte. Varför skryter hon om Andras Barn?

Obegripligt.

Varför berättade hon alltid för oss att ”Kalle fick 5:a på provet som du fick 4:a på”. Trodde hon att det skulle få oss att kämpa mer? Eller ville hon bara tala om att vi aldrig dög eller var riktigt bra  – att vi aldrig nådde ända fram?

För det tycks ju som om mina söner inte heller når ända fram. Dom når inte heller fram till Godkänd eller Bäst. Dom kommer hela tiden tvåa eller trea, i jämförelse med alla hennes vänninors barnbarn – precis som vi aldrig var bäst i jämförelse med alla hennes väninnors barn.

Det är tråkigt och enerverande. Och jag HAR tagit upp det med henne och pratat med henne om det och till och med skrikit till henne om hur ont det gör. Men det är som en evig karusell, som bara går runt och runt….

…och jag borde inte bry mej. Jag borde blivit van – borde lärt mig ”stänga av”.

Hon är ju ändå över 80 år nu…..

….men fanimej; Jag bryr mej!

Jag bryr mej ändå.

Faan!

Jag, 6 år och tandlös 1965.                        Storing, 6 år och tandlös 2001.

Storing är ”nästan-vuxen”. Han är myndig, men får inte handla på Systembolaget. Det dröjer 1 år till innan han får det. Men snart går han ut gymnasiet och har alla ”måste-skolår” bakom sej. Livet som Vuxen börjar.

Ansvaret tar vid.

Jag tänker tillbaka på mitt eget liv. Jag tänker på att Allt började när jag blev 18 år och gick ut gymnasiet. Ja, jag var 18 år då, eftersom det på den tiden fanns 2-åriga gymnasielinjer. Jag skulle ”jobba i flera år”, för att jag var så skoltrött, men jag stod ut med att jobba i 2 månader – sedan höll jag på att krevera av tristess, och kastade mej ut i Livet: Jag flyttade från Sala och hoppade på en utbildning på en Folkhögskola i Sigtuna. På kvällarna åkte jag in till Balettakademin, mitt i Stockholm, två gånger i veckan (buss +  pendeltåg + t-bana) för att kunna fortsätta dansa, och Det Vuxna Livet började.

Mina föräldrar flyttade till Afrika  när jag fyllde 18 år, så man kan säga att både dom och jag flyttade hemifrån, samtidigt.

Det vuxna livet innebar Ansvar: Ansvar för sin egen försörjning, ansvar för sin egen sysselsättning, ansvar för sitt eget liv. Efteråt kan jag förstå att det var svårare och tuffare än jag ville tänka på då. Jag har hela livet varit en ”Kan-själv (!)-typ”, på ett rätt dumt och envist sätt.

Det var mycket jobbigare än jag trodde att ”bli av med mamma och pappa” och att ”förlora alla kompisar”. Men jag vägrade sörja eller tycka att det var jobbigt, då,  utan jag kastade mej ut i Det Nya – så övertygad om att det ”bara var att ”….hitta nya vänner. Typ. Det tog flera år innan jag begrep vikten av djup och innerlig vänskap.

Nu ska Storing kasta loss. Om en månad. Det är stort. Det är omvälvande. För honom. För mej är det ”som vanligt” nästan. Han börjar göra Något Annat. Han ska själv Ta Ansvar. Han ska Bli Stor. Jag fortsätter som vanligt. Jag har redan gjort min resa, även om den inte riktigt är avslutad.

Vi föräldrar är inte försörjningsskyldiga  fr o m 14-06-02.

Typ.

Storing har blivit stor.

Det hände igår:

Han är ju tamejsjutton 18 år, så han får ”gå och komma” som han vill. Faktiskt. Han är myndig.

Fast  han är min beeeeebis!

Också.

På nåt vis.

Han stack på eftermiddagen. Skulle iväg på fest. På kvällen fick jag ett SMS om att han skulle sova hos sin kompis, och alltså inte komma hem på natten. Det var helt okey. Nema problema.

Sen gick nästa dag. Och gick.  Och gick.

Inte tänkte jag på honom heller. Närå! Faktiskt. Inte alls.

Men sen gjorde jag det. När det började bli kväll igen. Och när jag lät min hjärna dra igång, drog den igång ordentligt. Till slut låg Mellan död i en skogsdunge någonstans, men jag visste inte om han tagit sitt eget liv, eller om han blivit nedslagen av några andra hemska värstingar, som bara ville ha hans mobil.

Hans mobil var död. Tjöt bara. Det blir väl så när dom blir stulna. Kanske.

Oron flödade. Jag försökte hitta folk att ringa.

Ringde Storing som sa att Mellan bara betedde sej som han brukar, och ”bry dej inte….han kommer snart….du vet väl hur HAN är….”, men jag blev inte lugn för det. Storing kan väl inte veta….han har ju inte heller färdig pannlob. Liksom.

Men jag (med färdigutvecklad pannlob) VET ju vad som kan hända killar i den åldern;

Nedslagna. Misshandlade. Utsatta.

Min Mellan. Nedslagen. Och här sitter jag och äter popcorn. Liksom.

Jag visste inte vem killen var som han sovit hos, men jag hade fått namnet, så jag sökte upp honom på Facebook och skrev på meddelande och frågade om han visste var Mellan var (jag fick sedan ett svar där han skrev att Mellan var på väg hem…).

Då, när jag var som mest uppjagad, kommer Mellan hem.

”Meh! Du låg ju död och nedslagen i en skogsdunge, för några hade tagit din mobil!!” sa jag så fort han kommit in genom dörren.

”Meh! Du e ju inte klok!” sa han. ”Det är nog farligare för dej, här hemma, än det varit för mej, där borta!” sa han sen och gick in i sitt rum.

Pust!

Att vara mamma, och ha en massa (livlig) fantasi, är inte lätt.

Det finns ibland människor som retar mej till Vansinne. Det är inte så ofta – för det mesta kan jag ”borsta av mej skiten”, och gå vidare – men när det är så är det. I kubik.

Och nu är det.

Det är en person som retar mej så inihelvete så att jag känner HÄMND. Hämnden skulle kännas ljuv – tror jag. Ibland funderar jag ut ELAKA scenarior som jag skulle vilja drabbades denna person, men TYVÄRR skulle det drabba Andra, helt oskyldiga, också, vilket gör att jag egentligen inte vill hämnas.

Det är sååååå KLUVET!

Men om jag INTE var så ”genomtänkt”, som jag kan vara, och om jag INTE var så himla ”generös” och ”klok” eller ”dum-snäll”, så skulle jag gapa och skrika och hoppa och kasta saker och säga:

”JÄVLAHELVETESSKITPISSSNÅLFAANIDIOTEGOISTISTKASKITJÄVUL-KORKSKALLESDUMFITTKUKRUMPSKITPRUTTHELVETESAPA!!!”

Typ.

Och jag skulle vilja krypa in i hjärnan på IDIOTEN och VRIDA OM så att det gör RIKTIGT ONT. För hen är så inihelvetes svår att komma åt! Och hen är så otroooooligt NOT-inkännande och NOT-generös, dvs fullkomligt korkad och snål (med allt) så att jag blir tooooooooooooooooooookig! Att skrika och hoppa hjäper inte heller för det är som att hälla vatten på en gås.

Men jag vill hoppa jämfota av ilska, för min egen hälsas skull! Jag behöver ju få ur mej skiten!

Så jag prövar att kräkas här:

UÄCK!

Näe, det hjälpte inte.

Skit också!

Nu börjar det bli lite för många idéer. Och lite för många påbörjade manus.

Jag har…. *räknar*…. 3 färdiga ”vuxna” manus, 6 barnboksmanus (och då räknar jag in ungdomsmanusen där – ifall du undrar…) och så har jag….. *räknar*….. 10-15 påbörjade ”vuxna” manus där jag skrivit allt ifrån 10 sidor upp till 80-90 sidor, som jag inte avslutat och ett par ungdomsmanus som är oavslutade.

Att skicka in manus kostar pengar, för dom är tunga och väger en del, och många förlag vill fortfarande ha sina manus i pappersform. Hela tiden får jag nya ”Superduperbra” idéer som jag påbörjar för att det vore dumt att tappa bort idén liksom. Eller så tappar jag fart i något manus, och medan det ”vilar”, börjar jag på, eller fortsätter på, ett annat.

Det blir samma röra som allt annat jag gör nuförtiden.

Förhoppningsvis har jag plötsligt 20 manus som är färdiga! Och sen blir det att skicka in! Fast vem vill ge ut 20 böcker på en gång, liksom?

Nu ska jag sova på saken. Kanske jag i drömmen hittar en utväg. Tror jag inte. Men ändå!

God natt!

….finns det gott om!

Överallt!

Och jag som är en HEJARE på att lyssna, blir så…..irriterad! Och besviken.

Dom står där och berättar; ”…bla bla bla bla bla bla bla bla…”. Och så lite till: ”….blablablaablablalbalalblalblbabla!”. Jag lyssnar, kommenterar, bryr mej, lyssnar mer. Sen ställer dom, artigt, en fråga, för att dom ”måste”, liksom. Då tror jag att det är ”min tur” att berätta, så jag laddar….och börjar ber…. Nähä! Antingen blir jag avbruten och så fortsätter DOM prata om SEJ, ELLER så säger dom: ”Oj! Nu måste jag sticka!” eller ”BZZZZZZZZZZZ!”, så surrar mobilen i fickan.

Och man måste ju svara på sin mobil. Alltid. Jämt. Även när man står vid ett stup på ett ben och balanserar. Typ. Eller mitt i maten, eller på toa (fast där kan dom ju sitta och svara hur mycket dom vill, faktiskt….). Men fy vad irriterande det är med folk som inte lyssnar!

Ojj oj oj vad folk är dåliga på att lyssna!

Kanske man skulle säga: ”Hallå där! Nu är det faktiskt DIN tur att lyssna på MEJ!”. Å andra sidan: Hur kul är det när någon lyssnar utan att lyssna? Det är också vanligt- att folk står tysta och TYCKS lyssna, men så märker man att dom tänker på något annat, för när man säger: ”Vad tycker du?” så ser dom ut som om dom vaknar, och så kan dom inte svara.

Typ.

Fi faan för folk som inte lyssnar!

Prata kan ni, men lyssna….näe!

😦

Döden är en del av livet….nja, en del av…det tar ju slut där…Men för dom som blir kvar, är döden  en del av livet. Att Andra dör är en del av livet, och alla måste någon gång handskas med döden. En del oftare än andra.

Just nu pratar dom om Döden på TV4. Ett reportage visade en mamma till tre halvvuxna barn som ska dö, pratade med barnen om sin begravning. Fint och klokt.

Jag tänker att vi alla borde skriva ner hur vi vill ha vår begravning, hur vi vill att vår kropp ska hanteras samt hur vi vill begravas. Att stå där som nära anhörig och tvingas fatta svåra beslut borde vara det som driver oss, och man vet inte ”när det är dags”. Jag minns hur vankelmodig mamma var över hur pappa ville ha det när han dött, men jag minns också att vi tröstade henne med att pappa var sådan som tyckte att ”det ordnar sej” och att han skulle varit nöjd bara mamma var nöjd.

Mamma ville ha en gravsten att gå till. Men vill alla ha det? Om man flyttat runt tex, ska det då finnas en gravsten någonstans dit släktingarna faktiskt inte kommer att ta sej, och där gravstenen mer blir ett Dåligt Samvete (”Jag besöker ALDRIG gravstenen”).

När jag sa att jag ville bli ”spridd för vinden” (TROR jag) blev mina nära och kära bestörta och tyckte att ”släktingarna borde väl ha någonstans att gå och sörja”, men jag tänker att man sörjer överallt, och att det alltid finns någon fin lund eller något annat man kan gå till i vilken kyrkogård som helst, och ”prata med/tänka på” den som dött, om man vill det.

Alla gör som dom själva känner är bäst, och det ÄR svårt att fatta beslut om sej själv när man inte finns längre. Det viktigaste är ju ändå att dom kvarlevande är så nöjda som dom kan bli. Är man död så är man, liksom.

Jag vet att min faster skrivit på alla sina saker vem som ska ha dom. Min farmor delade ut sina smycken innan hon dog, fast hon inte ens visste att hon skulle dö rätt tidigt (76 år var hon). Vi vill inte prata om ”slutet”, men vi kanske borde ändå. Kanske vi borde prata om, eller skriva ner, slutet när vi inte är i slutfasen, utan Mitt i Livet?

Mamma har skrivit ner allt i detalj om sin begravning – både för att hon vill att det ska vara på ett speciellt sätt- framförallt för att vi barn ska utan vånda kunna planera hela begravningen. Det är ju schysst.

Själv är jag inte speciellt rädd för döden. Vi ska ju alla död. Men jag är rädd för lidande, ont och en långdragen process. En långsam bortgång. DET vill jag inte ha! Men jag får ju inte välja. Det är inte så att jag går omkring och tänker på det, utan det är tankar jag har när jag ”väcker” dom.

Hur tänker du? Vad vill du? Är du rädd?

Skolan som jag arbetar på byggs om. Hela halva innandömet har blåsts ut och ALLT görs om. Jag tror t o m grunden ”sugs ut” och in sprutas nytt…. någonting.

Skolan ska bli TOPPMODERN. Värsta modernaste skolan i hela universrummet (som Storing sa när han var liten).

Först var det halva skolan som blåstes ut. Sen var det som om arbetarna fick för lite att göra, eller så var det så att dom tyckte det var så kul att blåsa ut innehåll, att dom ville ha MER, så nu har dom kommit närmare. Och närmare. Nu är dom alldeles tättintill. Och UNDER mej. Så känns det iallafall.

Snart är dom väl  ovanpå också….

Syvaren (studie- och yrkesvalsläraren) har helt blivit av med sitt rum, och fick helt sonika flytta in i mitt rum. När någon har samtal, får den andre låtsas att den inte finns. Bli lite osynlig. Typ.

Utanför fönstret låter det:

”BRRRRRRRRRRRR! BRRRRRRRRRRRRRR! DRRRRRRRRRRRRRRRR! DRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRR!”

Under oss låter det:

”RATATATATATATATATATATATATATATATATATATATATATATATATATATA.”

Om man inte är slut i huvet redan, så blir man det.

Ville bara tala om det: Jag är slut i huvet. 

För hela huvudet är fullt av:

”BRRRRRDRRRRRATATATATATAABRRRRRDRRRRRRRATATATA-TATATBRRRRRRDRRRRRRRATATATATATATATATA!”

….om FRED i Världen.

Närå. Eller jo, det har jag ju. Faktiskt. Men det var inte det jag skulle skriva om. Jag tyckte bara det blev så….vackert, liksom – att skriva så. Lite Martin Luther King över det.

Nåja.

Jag har ett litet hopp.

Jag har ofta ett hopp, om en Bättre Framtid, om livet, om Framtiden, om ”det- som- ska- hända- alldeles- strax” och om det mesta, faktiskt. Man är väl optimist!

Vet ni förresten om att det procentuellt finns fler pessimister (eller realister, som dom ofta vill kalla sej) än optimister. Jag tror det var i storleksordning 75% kontra 25%. Detta för att det behövdes fler pessimister (som såg faror) förritiden. Men man KAN ändra sin hjärna till att bli mer optimistisk om man tränar den (om man är pessimist), och tvärt6om (varför man nu skulle vilja det… 😛  ).

Nu fladdrade jag iväg igen.

”Folk” säger till mej att jag inte ska tro och hoppas, att jag ska ”ligga lågt”, att jag inte ska längta och känna, som jag gör….

”Folk” säger att jag ska gå omkring och ”minst ana”, och ”leva livet fullt ut” (vilket jag tycker att jag gör mer än dom flesta andra faktiskt, eftersom jag vågar hoppa på fler tåg än många andra, fast å andra sidan är det kanske inte att leva livet fullt ut)….

….och att jag ska ha tålamod.

Det är väl det jag ska lära mej – T Å L A M O D .

Men hörrödu, Gud; Nu har jag ju fått träna och träna och träna i evigheters evighet och sedan tidernas begynnelse och det är ju så här jag är, och jag kan inte bättre just nu…..

….så let me free, och låt mej känna tro och hopp och hallelujah i evigheters evighet.

Amen.

Mitt i natten stod plötsligt Minsting i mitt sitt sovrum. Jag trodde att jag drömde och fick inte riktigt igång hjärnan. Jag tände lampan och tittade på klockan: 00.50, och sen tänkte jag så att det knakade:

Vad gör Minsting i mitt sitt sovrum? Han ska ju vara hos sin pappa! Vad har hänt? När kom han? Vad gör han här? Är han här eller drömmer jag?

Minsting var minst lika förvirrad som jag och svarade mycket underligt på mina förvirrade frågor. Han sa att det var någon slags invasion i hans rum hos hans pappa. En invasion av insekter. Den invasionen gjorde att han var tvungen att fly hem till mej på cykel mitt i natten för att sova i sin säng hos mej.

Grejen är ju att JAG sov i Minstings säng hos mej. Så det var bara att kliva upp, riva ur lakanen, bädda om och vandra in i vardagsrummet och bädda min säng där. Medan jag gjorde detta ställde jag samma frågor om och om igen;

Vad är det som hänt? Vad gör du här? Vaddå för invasion? Vaddå för insekter?

Så frågade jag:

”Men varför gick du bara inte in i Mellans rum, hos pappa, och la dej i hans säng i hans rum? Det rummet står ju tomt, för han bor ju här.”

Minsting stod tyst en stund. Sen sa han:

”Tänkte inte på det”.

Och inte tänkte hans pappa på det heller.

Tydligen.