Jobbig fantasi…/erviluca

Det hände igår:

Han är ju tamejsjutton 18 år, så han får ”gå och komma” som han vill. Faktiskt. Han är myndig.

Fast  han är min beeeeebis!

Också.

På nåt vis.

Han stack på eftermiddagen. Skulle iväg på fest. På kvällen fick jag ett SMS om att han skulle sova hos sin kompis, och alltså inte komma hem på natten. Det var helt okey. Nema problema.

Sen gick nästa dag. Och gick.  Och gick.

Inte tänkte jag på honom heller. Närå! Faktiskt. Inte alls.

Men sen gjorde jag det. När det började bli kväll igen. Och när jag lät min hjärna dra igång, drog den igång ordentligt. Till slut låg Mellan död i en skogsdunge någonstans, men jag visste inte om han tagit sitt eget liv, eller om han blivit nedslagen av några andra hemska värstingar, som bara ville ha hans mobil.

Hans mobil var död. Tjöt bara. Det blir väl så när dom blir stulna. Kanske.

Oron flödade. Jag försökte hitta folk att ringa.

Ringde Storing som sa att Mellan bara betedde sej som han brukar, och ”bry dej inte….han kommer snart….du vet väl hur HAN är….”, men jag blev inte lugn för det. Storing kan väl inte veta….han har ju inte heller färdig pannlob. Liksom.

Men jag (med färdigutvecklad pannlob) VET ju vad som kan hända killar i den åldern;

Nedslagna. Misshandlade. Utsatta.

Min Mellan. Nedslagen. Och här sitter jag och äter popcorn. Liksom.

Jag visste inte vem killen var som han sovit hos, men jag hade fått namnet, så jag sökte upp honom på Facebook och skrev på meddelande och frågade om han visste var Mellan var (jag fick sedan ett svar där han skrev att Mellan var på väg hem…).

Då, när jag var som mest uppjagad, kommer Mellan hem.

”Meh! Du låg ju död och nedslagen i en skogsdunge, för några hade tagit din mobil!!” sa jag så fort han kommit in genom dörren.

”Meh! Du e ju inte klok!” sa han. ”Det är nog farligare för dej, här hemma, än det varit för mej, där borta!” sa han sen och gick in i sitt rum.

Pust!

Att vara mamma, och ha en massa (livlig) fantasi, är inte lätt.