Jag, 6 år och tandlös 1965. Storing, 6 år och tandlös 2001.
Storing är ”nästan-vuxen”. Han är myndig, men får inte handla på Systembolaget. Det dröjer 1 år till innan han får det. Men snart går han ut gymnasiet och har alla ”måste-skolår” bakom sej. Livet som Vuxen börjar.
Ansvaret tar vid.
Jag tänker tillbaka på mitt eget liv. Jag tänker på att Allt började när jag blev 18 år och gick ut gymnasiet. Ja, jag var 18 år då, eftersom det på den tiden fanns 2-åriga gymnasielinjer. Jag skulle ”jobba i flera år”, för att jag var så skoltrött, men jag stod ut med att jobba i 2 månader – sedan höll jag på att krevera av tristess, och kastade mej ut i Livet: Jag flyttade från Sala och hoppade på en utbildning på en Folkhögskola i Sigtuna. På kvällarna åkte jag in till Balettakademin, mitt i Stockholm, två gånger i veckan (buss + pendeltåg + t-bana) för att kunna fortsätta dansa, och Det Vuxna Livet började.
Mina föräldrar flyttade till Afrika när jag fyllde 18 år, så man kan säga att både dom och jag flyttade hemifrån, samtidigt.
Det vuxna livet innebar Ansvar: Ansvar för sin egen försörjning, ansvar för sin egen sysselsättning, ansvar för sitt eget liv. Efteråt kan jag förstå att det var svårare och tuffare än jag ville tänka på då. Jag har hela livet varit en ”Kan-själv (!)-typ”, på ett rätt dumt och envist sätt.
Det var mycket jobbigare än jag trodde att ”bli av med mamma och pappa” och att ”förlora alla kompisar”. Men jag vägrade sörja eller tycka att det var jobbigt, då, utan jag kastade mej ut i Det Nya – så övertygad om att det ”bara var att ”….hitta nya vänner. Typ. Det tog flera år innan jag begrep vikten av djup och innerlig vänskap.
Nu ska Storing kasta loss. Om en månad. Det är stort. Det är omvälvande. För honom. För mej är det ”som vanligt” nästan. Han börjar göra Något Annat. Han ska själv Ta Ansvar. Han ska Bli Stor. Jag fortsätter som vanligt. Jag har redan gjort min resa, även om den inte riktigt är avslutad.
Vi föräldrar är inte försörjningsskyldiga fr o m 14-06-02.
Typ.
Storing har blivit stor.
erviluca #mammatillfyrakillar 
Ja, det känns vemodigt tycker jag när de börjar bli stora. Hur ofta träffar/hörs ni av du o äldste sonen? Min äldsta träffar jag alldeles för sällan tycker jag.,Men samtidigt förstår man ju att de vill slå sig fria..
GillaGilla
Min äldste son träffar jag alldeles för sällan, men jag tänker att han ”vänder åter hem” när han börjar få barn igen, precis som jag gjorde. Jag gissar att det blir på liknande sätt med Storing nu när han är på väg ut. Kanske man behöver lite avstånd innan man kan närma sig igen… eller nåt. Det viktiga är väl att NÄR man hörs av och träffas är det otroligt härligt och roligt!
GillaGilla
Ja, kanske är det så. Men kommer du ”sparka ut” storing nu alltså. Vart ska han ta vägen?
GillaGilla
Han bor hos sin pappa, och hur han gör vet jag inte. Jag har ett uthyrningsrum, som jag skulle kunna hyra ut till Storing, men då måste han ju kunna försörja sig…
GillaGilla