Kategoriarkiv: Uncategorized

När jag var liten åkte familjen ut på Landet – till farmor och farfars lantställe. Där åkte vi ut på flaket på farfars jeep (”Sitt på golvet!!” sa dom vuxna – vi ville sitta på bänkarna runtom på insidan av flaket), långt ut i skogen där farfar skar av fina kvistar av björkar och vi andra plockade blommor i mängder. Så fyllde vi flaket med blommor och kvistar, så att vi på hemvägen fick trängas med havet av detta. Jag minns hur det stacks mot dom bara benen och hur många kryp det fanns bland bladen….men känslan var ändå Spänning.

För sedan kläddes den lilla midsommarstången  och vi fick lära oss binda kransar. I köket trängdes släktens kvinnor fixandes mat i mängder.

Sen var det omklädning till fiiiina klänningar och därefter dans kring stången. Alla hade givetvis blomkrans på huvudet. Därefter åt vi tills vi nästan sprack av all den goda maten som dukats upp kring det stora bordet i köket, som också var dekorerat med blombuketter.

(Jag på Landet 1965)

Kanske fick jag uppleva detta en gång, kanske två, kanske tio – jag vet inte. I minnet är det ”ALLTID”, men jag vet samtidigt att det inte var ALLTID eller ALLA ÅR…..

Dom Goda Minnena stannar gärna och växer.

Jag hoppas jag har givit mina barn några Goda Midsommarminnen som dom kan plocka fram när dom blir äldre….för den här midsommaren firade vi inte alls.

Inte alls.

Inte en sekund.

Hela dagen var Som Vanligt. En Vanlig Fredag.

Som tur är kommer det fler midsommaraftnar, när man kan fira, tillsammans, i Framtiden.

Och minnas.

Hela livet.

I morse när jag sträckte mej efter mina byxor, som låg slängda över kanten på dörren på byrån i min ”walk-in-garderob” (puh!), kröp en ganska stor borstig sak över byxorna och vidare ner på en t-shirt som också hängde där. Jag ryckte åt mej handen och rööööös: ”Brrrrrrrrrrrrr!” och funderade sedan på om jag skulle döda den eller inte. Bestämde mej för inte.

Jag satte på mej byxorna och började sedan fundera:

”Hm….vad gör jag nu? Måste jag rensa ut hela garderoben och städa ordentligt överallt? ELLER ska jag låtsas som det regnar?” Fast DET behövde jag inte, insåg jag sedan, för det regnade faktiskt.

Näe, det blir väl till att rensa och städa igenom hela jävla garderoben, och rengöra den från Grunden. Det behövs faktiskt, FAST lillsis gjorde det förra sommaren.

Julgranen ligger tex där, på golvet. Den Äckliga Figuren kanske tror att den är utomhus, pga granen. Egentligen ska julgranen ligga på en hylla högt upp, men den ramlade ner, och som straff fick den ligga kvar.

Ja så var det: ”Jävla granjävel som ramlar ner rakt i huvet när man står och letar efter kläder! Skit på dej! Ramlar du ner får du fanimej ligga kvar!”.

Men nu bor det alltså små figurer i granen, eller i hela garderoben, och därför måste jag storstäda. Pust! Roligare kan man ha det. Men det är skönt efteråt. Såsom det är med allt tråkigt.

Ofta slås jag av att människor har så svårt med att lyssna.

Antingen är det så att jag uppmärksammat det på sista tiden, eller så har människor blivit sämre på att lyssna, eller så är lite äldre människor sämre på att lyssna……. eller så är det jag som är så tråkig att lyssna på.  😛

Vi sitter vid bordet i matsalen och äter och hon frågar om hur helgen varit. Eftersom jag tror att hon är intresserad, på riktigt, precis som jag är när jag frågar något, så börjar jag berätta (och jag är INTE långrandig, kan jag lova!), men efter två meningar börjar hon fingra på sin mobil, sen tittar hon åt bort, som om hon letar med blicken efter något, och därefter kommenterar hon något åt kvinnan som sitter bredvid henne. Jag slutar berätta, mitt i en mening. Det märker hon inte ens.

En människa som inte blir lyssnad på – stor som liten – känner sig osynlig, osedd och oviktig. Det känns inte bra. Inuti.

Om man mår bra och känner sig säker och stark, så skiter man i det och inser att den där personen (som inte lyssnar) är inget att hänga i julgranen. Och så svarar man enstavigt och ytligt nästa gång hon frågar: ”Hur var helgen?” ”Bra”.

Jag tycker att DU – ja, just DU – ska ta en titt på dej själv en stund och fundera på om du verkligen Lyssnar när någon pratar med dej. Om du lyssnar på vad den SÄGER, på riktigt. Tar dej tid, intresserar dej. För det är en VIKTIG förmåga.

Jag VET att jag har den. Det är ju mitt jobb.

Men det är MÅNGA som INTE har den, och JAG tycker det är frustrerande att prata med sådana människor – privat. I jobbet skiter jag i det, eftersom det är deras rättighet att bara prata på.

Men fanimej: Jag vill att ni ska lyssna på mej när jag pratar när jag bara är JAG. Jag behöver det!

Och du kommer att växa när du lär dej lyssna. På riktigt. Inte bara med öronen, utan också med hela dej.

Jag tänker på alla människor som ska/bör/måste/vill Lära Om; ”Gör om – gör rätt!” säger vi glatt, och gör så. Ibland. För ibland gör det ont att ”göra om”.

För OM man måste göra om, har man alltså gjort fel innan. Fast man kanske trodde det var rätt. Och är det inget större fel man gjort, gör det ju ingenting och man ”gör om – gör rätt” enkelt och glatt; ”Oj, jag hällde kaffet i the-muggen! Tjosan! Jag gör om och gör rätt och häller över kaffet i kaffemuggen”. Enkelt.

Men om man måste förstå att allt man trott och tänkt bakåt i tiden varit ”fel”….Då betyder det ju kanske att man omedvetet skadat människor på sin väg genom livet.

OM det tex kommer en människa till dagis och berättar för dagispersonalen att forskningen har kommit fram till att barn mår dåligt av just den pedagogik personalen haft och nu ska man göra på Helt Annat Sätt. En del av personalen kommer att kunna ”ta” denna insikt och tänka ”jag gjorde så gott jag kunde DÅ” och göra om och göra rätt med ett glatt humör. Andra kommer att bli förbannade, slåss för att hålla kvar vid det gamla, mena att ”Vi har alltid gjort så här och barnen på vårt dagis mår faktiskt väldigt bra och jag tänker INTE ändra på något!”.

VAR man än behöver förändra och VAD man än behöver förändra, reagerar människor olika och behöver få olika lång tid på sej att tänka om. Det kan göra ONT att inse att man gjort ”fel”.

Tänk dej då att komma ifrån Ett Annat Land där man fått inpräntat att kvinnor är av En Annan och Lägre Stående Ras, och man har sedan barnsben behandlat alla tjejer och flickor och kvinnor som Mindre Vetande samt som boskap. Så kommer man till Sverige där man plötsligt får veta att Kvinnor är Jämlika. Att behandla kvinnor illa är Fel och FULT Och omänskligt. Vad händer med en man då? Vad händer inuti dom kvinnor som alltid trott att dom varit mindre värda? Hur många vänder på en femöring och börjar DIREKT ändra sina tankar och sitt beteende, och hur många behöver TID för att bearbeta och reagera på Det Nya Sättet att tänka?

Hur mycket hjälper vi i Sverige till med att hjälpa våra flyktingar att lära sej vårt sätt att vara och tänka? Hur mycket hjälper vi dom med att bearbeta svåra händelser och upplevelser? Ena dagen får/ska en man slå sin fru och sina barn – andra dagen är det förbjudet. Hur gör man istället? Hur förändrar man sina roller i en familj, när man måste lära sej helt nya beteenden?

Hjälper vi till med detta, eller tar vi för givet att folk bara ska förändras ”över en natt”?

Vad gör vi med alla människor som sitter i sina skolbänkar och tänker på krig och tortyr och våldtäkter, död och försvunna släktingar? Vad gör vi med deras oro, deras tankar, deras sorg och deras minnen?

Vad händer med människor om dom inte får bearbeta det som dom varit med om? DET vet vi väl vid det här laget, vi terapeuter och psykologer, läkare och ”alla andra”? Vi VET att ej bearbetade traumatiska minnen blir aggressioner, frustrationer, självskadebeteenden, sorg, depressioner, sjukdom, kriminalitet etc.

Ändå gör ”vi” ingenting.

Vi låter bara folk komma till vårt land, och så säger vi (i bästa fall): ”Lär dig svenska och anpassa dig! Och gör det fort! Men om du får stanna eller inte, säger vi inte förrän om….3 år…eller 6 år….eller 10 år!”

Och sen blir ”vi” förvånade när dom….exploderar!

Eller imploderar.

*suckar*

Jag läser om kvinnorna i Nepal som i stor utsträckning drabbas av livmoderframfall, och det gör ont i hela mig när jag läser om hur de har det i sina liv:

Det berättas i artikeln (Amnesty International samt Facebook) hur en kvinna fick sitt första barn vid 16 års ålder, en flicka, och hur hon efter 6 dagar i ett skjul tvingades börja arbeta hårt igen, och hur hon kände hur livmodern ”föll ut” när hon högg ved, eller om det var när hon blev slagen av sin man. Hon har därefter fått tre flickor till, och anses ”oduglig” som kvinna eftersom hon bara föder flickor. Hon önskar föda en son så att hon kan få slippa vara gravid fler gånger.

”Livmoderframfall är ett globalt hälsoproblem, men är särskilt vanligt i länder som Nepal där könsdiskriminering är utbredd och tillgången på sjukvård begränsad. Enligt en uppskattning från FN är tio procent av Nepals 13,6 miljoner kvinnor drabbade och i vissa regioner kan siffran vara betydligt högre.”

Jag blir upprörd över att det är så illa fortfarande ute i världen vad gäller oss kvinnor – jag är ju en själv (!) – och börjar leta artiklar om kvinnor i världen, och hittar bl a följande:

”Från slagfältet till sovrummet är kvinnor i riskzonen. Det könsrelaterade våldet drabbar kvinnor i alla åldrar, överallt i världen. Det förekommer i alla samhällsklasser, hos alla folkgrupper och i alla kulturer – och förövarna går oftast fria. Det finns fog för att beskriva det könsrelaterade våldet mot kvinnor som vår tids största människorättsskandal.”

(Amnesty)

Trafficking, som finns lite överallt:

”Människohandel eller trafficking är en av de mest utbredda och grövsta formerna av våld mot kvinnor enligt Amnesty International. Trafficking är inte enbart ett brott mot mänskliga rättigheter generellt, utan inbegriper kränkningar såsom tortyr, misshandel, frihetsberövande, kränkningar av rätten till hälsa och rätten till rättvis behandling, upprättelse och ersättning.”

Sierra Leone:

”I Sierra Leone är barnets chans att fylla ett år hälften så stor som i resten av världen. En av åtta kvinnor riskerar att dö under graviditeten eller i samband med förlossningen – i ett land med enorma fyndigheter av diamanter. En flickas bästa vän. Cadeta Milton kommer till kliniken i Koribondo efter dagar av värkarbete. Fostret är dött, livmodern har spruckit, kejsarsnittet är ett desperat försök att rädda kvinnans liv.Vi gör vad vi kan”, säger den uppgivne obstetrikern Philip De Almeida från Läkare utan gränser: ‘Varje kvinna har rätt till en säker förlossning. Om en kvinna med barn dör så dör också 50 procent av de barn hon fött tidigare.’ På natten dör Cadeta Milton. Kvinnor och barn dör för att det inte finns basal mödravård, för att rikedomen är ojämnt fördelad och kvinnor alltid finns på det nedersta trappsteget.”

Nepal:

Amina Filali var 16 år när tog hon sitt liv efter att ha tvingats gifta sig med sin våldtäktsman. Nu är lagen som innebar att straff om de gifte sig våldtäktsmän kunde slippa med sitt offer avskaffad i Marocko – men finns kvar i Tunisien och Algeriet. Via Amnesty kan du vara med och skriva under en petition där man kräver att lagen avskaffas.

Pakistan:

Pakistan är ett av de länder i världen där det är vanligast att frätande syra används i attacker mot kvinnor. Ett hundratal kvinnor per år drabbas. Förövaren är oftast en brutal make, eller annan närstående och offret en fattig kvinna. Tidigare skapade såna syraattacker ingen större uppmärksamhet. Men nu, delvis med hjälp av en Oscarsbelönad dokumentärfilm, håller både politikerna och folk opinionen på att vakna.

Afghanistan:

 I Afghanistan är våld vardag och rent vatten en utopi och 85 procent av alla kvinnor kan inte läsa, ­lika många tvingas till ­arrangerade äktenskap och sex av tio föder barn ­utan att någonsin träffa en barnmorska. Dessutom har en undersökning som gjorts av Global Rights visat att 87% av afghanska kvinnor blir misshandlade av sin make. Detta gör att Afghanistan rankas som det absolut farligaste landet i världen att vara kvinna i. Före Kongo, där 400 000 kvinnor våldtas varje år. Före Pakistan, där tre kvinnor mister livet varje dag, året om, i det som kallas hedersmord.

”Vi är våra mäns slavar. Om jag skulle bli sjuk och vilja gå till sjukhuset och min man säger nej så får jag inte söka hjälp”, säger en kvinna.

Det behövs ekonomisk utveckling, handel och lokala initiativ.

”Utbilda en man. Då vill han ha ett betyg, sedan flyttar han. Utbilda en kvinna, gärna en mormor, och hon stannar och tjänar sin by, säger Bunker Roy.

Han är inte rabiat feminist, men gör livet lättare för många kvinnor. Bunker Roy är en indier som föddes till pengar, kontakter och fin skolgång, men valde bort detta och skapade Barfotauniversitet. Där lär sig nu analfabeter från landsbygden ett yrke som de sedan praktiserar, samtidigt som de för kunskapen vidare.

Först i Indien, sedan Afghanistan, så Afrika, där det nu finns 300 solcellsingenjörer. Alla kvinnor. En av dem presenteras i filmen Ljusets mödrar.

Det handlar om nytänkande mer än pengar: att utbilda sju afghanska kvinnor i Indien i sex månader och sedan skaffa dem utrustning så de kan bygga ut elförsörjning i fem byar kostade inte mer än en FN-anställd i Kabul i ett år, uppger Bunker Roy.”

Det behövs män i kampen för kvinnorna

Det räcker inte att det bara är kvinnor som kämpar för kvinnor. Kvinnor för livet vidare, kvinnor tar hand om barn – vi kämpar för vår avkomma. Utan oss – inget liv.

Så: Hjälp kvinnorna i världen att bli fria! Våga stå upp för kvinnorna, och ge kvinnorna självbestämmande och frihet i alla länder.

Jämlikhet.

Låt oss göra det tillsammans – män och kvinnor.

När jag var liten flicka plockade jag ofta blommor. Ofta ofta plockade jag och mina systrar, och vår kusin, jättefina buketter, som vi gav till vår farmor (kusinens mormor), när vi var på landet. Det stod alltid ett gäng buketter på middagsbordet.

Vår farfar var jägmästare och därmed väldigt intresserad av naturen. Han satte på sej sina knickers, sina rutiga knästrumpor, skjorta, jacka samt hatt/keps och stövlar och satte sej i jeepen och for ut i skogen och gick omkring där, inspekterande sin skog. Ibland fick vi följa med. Då var det spännande, för när farfar berättade om skogen var det Seriöst. På riktigt. Det tycktes som om farfar kände igen varenda träd i skogen.

Jag minns en gång då han vid middagsbordet högtidligt meddelade att han hittat en Guckusko. Det var som om det var ett ”Hallelujah-moment” och det bestämdes att vi alla skulle åka ut och titta på Guckuskon. Vad jag minns vandrade vi, och vandrade och vandrade rätt in i skogen med farfar i täten, slingrade oss fram mellan tallar och granar, gick och gick, tills vi slutligen stod framför en liten gul och brun blomma: GUCKUSKON! Dom vuxna sa: ”Aaaaah!”. Vi barn sa: ”Va?!”. Iallafall inuti. Inte var väl den så speciell, tyckte vi. Men det var den. Väldigt sällsynt och väldigt fridlyst. Vi glodde en stund på den, och sedan gick vi tillbaka hela vägen. Med farfar i spetsen.

Vi lärde oss många blomsorter när vi var små, för varje blomma vi gick förbi fick vi veta namnet på – antingen av farmor/farfar eller av mamma. När mamma sa vad blommorna hette suckade vi: ”Men ååååh!”. Vi tyckte bara att hon var jobbig. Tjatig.

Men oj, vad jag är glad idag för att hon ihärdigt tjatade om blommornas namn, för det är så kul att kunna namnen på dom nu. Jag minns när vi var ute och åkte bil, på Autobahn, som kantades av Lupiner. Mamma sa: ”Vad heter dom där blommorna??” Vi svarade alltid: ”Minns inte….” eller så svarade vi inte alls, för vi mindes inte…Och mamma sa: ”LUPINER!”. Så åkte vi en stund och sen frågade mamma: ”Vad heter dom där blommorna?”. Vi svarade inte, för vi mindes inte….(sant!) och mamma suckade och sa: ”LUPINER!”. Så höll vi på.

Jag skulle önska att jag kunde ge blommornas namn till MINA barn, men….dom är helt ointresserade, samt att dom inte fått samma underbara upplevelser på landet som jag fick. Men dom få gånger jag varit i naturen med dom, har jag sagt sånt som ”Kolla! Där växer det Kärringtänder!” eller ”Titta! Dom där söta heter Mormors glasögon”. Fast jag tror inte dom minns ett enda blomnamn faktiskt.

Dom minns ju inte ens att jag sjungit med dom. Varenda kväll i flera år sjöng jag med dom….och nu minns dom inte det. Eller sångerna. *suckar*

Jag får satsa på barnbarnen….

Ingenting tycks göras Lagom numera. Allt görs Fullt Ös – medvetslös. Eller inget alls.

Man Promenerar inte längre – man Power walk:ar. Och då kan man liksom inte göra det Lagom, utan det ska pustas och flåsas och gås Långt! Och dessutom ska man både ha pulsmätare och stegräknare, Power-Walk-skor och Power-Walk-kläder. Stavar har man ju också, förstås.

Att bara GÅ, för att det är skönt, titta på naturen och ta det lugnt finns inte. Att gå en långpromenad finns inte heller, för om man inte går så att man Svettas är det ”meningslöst”.

Man springer inte längre – man joggar. Och då kan man inte springa ”lite lagom” varannan dag, för att det är skönt och kroppen mår rätt bra av det – nej, man ska springa längre och längre varje dag, olika rundor varje gång, så att kroppen inte blir ”lat”…….

…… och man ska ha runkeeper (tror jag det heter, men minns inte vad det är…) och pulsmätare och stegräknare, joggingkläder och joggingskor och man ska tävla – fast bara med sej själv, förstås. Man ska svettas och man ska springa längre och längre varje gång, och gärna varje dag, men ändå inte, för kroppen måste ju vila också – annars gills det inte. Typ. Att bara springa 2,5 km, i mjukisbyxor och en t-shirt (i bomull) ”lite lagom sådär” är som att svära i kyrkan.

Man kan inte ha en mobil och prata i den ibland – när man har tid – lite lagom sådär. Näe, man ska vara ständigt På G, ständigt åtkommen; på toaletten, när man äter, när man duschar – allways! Om man säger att ”jag svarar inte i mobilen när jag äter” eller ”jag har mobilen kvar hemma” (när man är ute och går PW:ar), så tittar folk på en som om man vore….en Weirdo!

Man kan inte lyssna på musik lite lagom sådär – näe man ska ha en massa listor på Spotify, som är musiklistor för Olika Tillfällen; När man äter, när man sover, när man duschar (!), när man joggar, när man älskar (?)….att lyssna lite diffust på ”vilken-musik-som-helst” på radio är konstigt.

Man kan inte slänga in lite köttbullar i micron och värma, koka lite makaroner och värma några broccoli till sina barn sådär lite lagom. Näe, man ska göra Fantastiska Måltider med Ekologiska grönsaker och kött från kossor och grisar som Mår Bra (i Sverige) – Vegetariskt går också bra – och man ska tillverka denna fantastiska måltid Tillsammans med sina barn och med sin man/fru, lyssnande på musik på sin Matlyssnarlista på Spotify – gärna glatt sjungande till. Därefter ska man lägga upp maten fint på tallrikar, fota allt och lägga ut på Facebook och Instagram, samt Twittra om den härliga, goda och näringsrika måltiden som man äter med sina glada och samarbetsvilliga barn, och sin kärleksfulla make/maka, i god tid innan man ska ut och jogga.

Dessutom lagar man till en härlig efterrätt med underbara ingredienser – inte slänger man upp några skedar glass till var och en lite lagom sådär…nej nej nej! Eller så bakar man underbara bakverk (och fotar! Och lägger ut för alla att se på nätet) – eller cupcakes (!) – som man avnjuter – för att man kan UNNA SEJ det när man powerwalkat/joggat/varit på gymmet.

Hur man hinner?

Har ingen aaaaaning!

Men det är kanske därför man gör allt så mycket och så FORT – för att hinna! Och man kanske fotar allt för att man kanske knappt tror sig själv annars, eller kanske man glömmer allt – för det är så mycket och så fort!?

Man hinner helt enkelt inte med ”lite lagom”.

Eller?

Tjejer alltså!

HerreGud vad dom trasslar till det för sej!

Just nu har jag flera grupper med tjejer som kommer och pratar om trasslet dom hela tiden hamnar i.

Det är:

”Du bah…..!”

och

”Hon bah….!”

Blandat med djupa suckar, slängar med håret, ”bitch-blickar” och allehanda övertydliga kroppsspråksdissningar.

Och FORT pratar dom! Skitfort! Och hoppar från ämne till ämne, utan logik och sammanhang.

Och så blir dom sura. Direkt!

”Du bitchblickade mej!”

”Gjorde jag ju inte!”

”Gjorde du juh!”

”Meh! Eru dum eller?!”

Och så surar dom. Länge. Och hatar. Mycket.

När man pratar med dom låter det som om det handlar om Väldigt Viktiga Saker. Nästintill Livsviktiga Problem. Men innehållet är blaha blaha.

Idag när jag sa:

”Det handlar ju inte om något livsavgörande precis….” fick jag en sur blick till svar. Och en suck.

Eller:

”Ni har ju bara missuppfattat varandra!”

”Meh åååååååååååååååååh!!!”

Idag handlade det om missuppfattningar. Det handlar ofta om missuppfattningar.

”Du gick före mej till matsalen….”

”Ja, och?!?”

”Vi brukar ju gå tillsammans!”

”Ja, och?!? Får man inte gå till matsalen själv ibland om man vill, eller?!?”

”Men då trodde jag att du var sur!”

”Meh! Jag trodde att du var sur! För du gick ju med Ella!”

”Meh! Eru dum eller?!?”

När jag precis tror att jag hittat en strimma hopp i röran, hittar dom ett nytt problem som dom börjar tjaffsa om, fast det egentligen inte är något problem, tycker jag (!)…..

…och så är dom igång igen:

”Du bah gillar ju Jojje och då trodde jag att Ella skulle snacka med Lisa om det och att du skulle skvallra typ för…..”

”Meh! Jag gillar inte Jojje!!”

”Gör du juh!!”

”Nä, gör jag ju inte! Det var ju för länge sen!!”

”Meh! Du saaaa ju typ igår när jag SMS:ade till Anna att du hade värsta crushen på Jojje!”

”Sa ja ju inte! Jag sa att jag gillade Jojje förut, men inte nu!”

”Saruju!!!”

Och så kör dom ett varv till om vem som sa vad och när och vem som SMS:ade vad och hur och Kik:ade och chattade och Facebookade till vem och vad och hur ……och….och….och….Puh!

Jag avvaktar.

Sen försöker jag styra upp samtalet igen, genom några Verkliga Ord som uttalas i lugnt och sansat.

Dom tittar på mej som om jag kom från Planeten Mars.

Sen kör dom ett varv till av snabb obegriplig kommunikation där ingen lyssnar och alla bara vill ha sitt sagt.

När dom pausar lite, för att vila (?) och hämta andan (?) lyckas jag kila in att dom är väldigt lika och tänker väldigt lika, och att dom behöver LÄRA SEJ att LYSSNA lite mer och försöka förstå VARANDRA och inte vara så självfokuserade.

Dom flinar lite generat och inåtvänt.

Sen fräser dom lite till, fast jag ser att dom nu har glimten i ögat, så jag är nog liksom på Rätt Väg. Tror jag.

Hoppas jag.

”Nu vill jag att ni säger förlåt till varandra innan ni går”, säger jag.

”Meh!” får jag till svar, och sen kommer ett haffsigt ”förlåt” ifrån en av tjejerna.

”BRAAAA!” säger jag. ”Hörde ni?”

”Meh! Det var ju inte ärligt menat!” fräser en tjej.

”Jo, det var det absolut!” säger jag. ”Men det är svårt att säga förlåt, så då kan man få säga det sådär lite försiktigt…”, säger jag.

”….f´låt….” säger en annan tjej och stirrar ner i knät.

”Titta på henne´rå!” fräser kompisarna.

”Näe, jag tycker inte hon behöver det. Hon gör så gott hon kan och hon sa faktiskt förlåt och jag ser på henne att hon menar det”.

Tjejerna nickar godkännande – håller med.

Hallelujah!

Sen börjar dom fnittra. Allihop. Jag reser mej och öppnar dörren.

”Tack för idag!” säger jag.

Alla fnittrar och Låter, och håller i varandra på ett sånt där flamsigt sätt som bara tjejer kan.

Dom trillar rörigt ut ur rummet. Lyckligt fnittrande och tjoande.

Ännu ett fall löst.

För Frost skolkuratorn.

Iallafall för stunden.

Studentplakatbild 1.

….och fort går det!

Så egentligen är det ingen idé att hetsa upp sej för någonting, för allt löser sej och plötsligt är det över. Det är ofta oron/förväntningarna/rädslan/hoppet INNAN som är Det Stora, kan man säga. Sen bara blir det. Som det blir. Och så är det ”imorgon” plötsligt.

IGÅR firade jag min Första Student som mamma. Sånt ska Organiseras och Fixas.

Nu är det över. Det blev bra.

”Hur var studenten?”

”Bra.”

Slut.

Så skulle jag skriva om jag var en tonåring, som blev tillfrågad av en vuxen.

Men riktigt så enkelt var det inte.

Nu ska jag berätta om EN del i det hela; Nämligen om Plakate-t/n.

Studentplakatbild 2.

När man ska fira en student SKA man ha ett plakat på denna och där ska det vara en rolig eller gullig bild från när studenten var liten.

Jag fyllde i ett papper och stoppade ned ett Mycket Noga Utvalt Fotografi i ett kuvert och la på brevlådan i mycket god tid. Mycket. God. Tid. MINST 3 veckor innan the datum. Sen kände jag mej DUKTIG! För en gångs skull var jag ute i God Tid.

Först väntade jag inte alls. Sen började jag vänta. Och vänta. Och vänta. Sen började jag oroa mej och undra och fundera och vänta ännu mer. Jag mindes givetvis inte alls till vilken firma jag skickat kuvertet. That´s me, liksom. När det var bara någon vecka kvar bestämde jag mej för att beställa ett plakat till, så att vi inte skulle bli utan, men den här gången beställde jag på nätet. Skickade in Annan Gullig Bild och Beställde. Frågade sedan NÄR den skulle komma, och då datumet var EFTER studenten, frågade jag om de inte kunde skicka den snabbare, och det kunde dom, om jag betalade X hundra kronor till. Det gjorde jag. Puh!

Här är den Urgulliga bilden, med Storing som student.

MEN, det kom inte på utsatt dag! Jag fick PANIK och rusade ner till Centrum och in i fotoaffären och frågade om de kunde göra ett studentplakat på studs. Det kunde dom! Puh! Så med Ytterligare Gullig Bild (tur att han var så söt som liten!) fixade dom ett studentplakat på två timmar för XX antal kronor.

Om några dagar/veckor kommer jag alltså att ha TRE studentplakat, till ingen nytta alls, och vara X antal hundra kronor fattigare.

Men men…shit happens och vad gör det om hundra år? Dessutom blev det ett jättelyckat och fint studentfirande och plakatet vi hade var urgulligt! Faktiskt det gulligaste av ALLA plakat på hela skolan. Och då är jag helt objektiv.

Not.

Plötsligt – för några månader sedan – började det sitta tiggare utanför Åkersberga Centrum. Nu sitter det tiggare där jämt.

Jag har inte bestämt mej för vad jag tänker och tycker än. Eller så har jag det. Jag vet inte. Men jag blir irriterad på att jag blir irriterad. Jag blir faktiskt väldigt irriterad på att dom sitter där! Men jag kan inte riktigt sortera ut mina tankar kring detta nya fenomen.

Tiggare fanns förr. Dom finns i Andra Länder – länder där dom inte fått till det med att hjälpa alla. Men det har ”vi” – inte jag personligen, men vårt svenska system. Olof Palme och socialdemokratin fixade till det. Tror jag.

Men nu är dom här. Tiggarna. Och vad ska vi göra? Vad ska JAG göra?

Det känns för jävligt att låtsas att dom inte finns. Det känns lika jävligt att titta på dom och le vänligt. Om jag ger dom pengar, kommer dom ju att sitta där jämt, för då lönar det sej att sitta där. Om jag inte ger dom pengar får jag dåligt samvete. 

Hittills har jag låtsats att dom inte finns. Men usch, vad fult och eländigt det känns att bete sej så.

Jag tänker: ”Klipp dej och skaffa ett jobb!” när jag ser dom. Eller inte.

Men jag vill VETA varför dom sitter där. Jag vill VETA varför dom inte har något jobb! Jag vill veta hur det blivit som det blivit för dom. Jag vill VETA varför den enda utvägen har blivit att sitta på gatan i Ett Nytt Land, där dom inte ens kan språket, och säga ”Pliiiiiis!” eller vad det är dom säger.

Kan dom inte samla in kläder och sälja, eller plocka blåbär eller sopa gator eller göra NÅGOT samhällsnyttigt?

Dom som sitter där utanför Åkersberga Centrum ser inte så himla gamla ut…..ska dom sitta där i 10 år till?? Eller hur är det tänkt är det tänkt? Vad är Lösningen för deras fattiga liv? Att jag ger dom pengar?? Jag tror inte det.

Jag tycker det är tråkigt, sorgligt, eländigt och irriterande att dom sitter där, och risken är väl att dom blir fler och fler….kanske.

Hur tänker du om det här? Ger du pengar? Ska jag ge pengar? Vad ska ”vi” göra?