När jag var liten åkte familjen ut på Landet – till farmor och farfars lantställe. Där åkte vi ut på flaket på farfars jeep (”Sitt på golvet!!” sa dom vuxna – vi ville sitta på bänkarna runtom på insidan av flaket), långt ut i skogen där farfar skar av fina kvistar av björkar och vi andra plockade blommor i mängder. Så fyllde vi flaket med blommor och kvistar, så att vi på hemvägen fick trängas med havet av detta. Jag minns hur det stacks mot dom bara benen och hur många kryp det fanns bland bladen….men känslan var ändå Spänning.
För sedan kläddes den lilla midsommarstången och vi fick lära oss binda kransar. I köket trängdes släktens kvinnor fixandes mat i mängder.
Sen var det omklädning till fiiiina klänningar och därefter dans kring stången. Alla hade givetvis blomkrans på huvudet. Därefter åt vi tills vi nästan sprack av all den goda maten som dukats upp kring det stora bordet i köket, som också var dekorerat med blombuketter.
(Jag på Landet 1965)
Kanske fick jag uppleva detta en gång, kanske två, kanske tio – jag vet inte. I minnet är det ”ALLTID”, men jag vet samtidigt att det inte var ALLTID eller ALLA ÅR…..
Dom Goda Minnena stannar gärna och växer.
Jag hoppas jag har givit mina barn några Goda Midsommarminnen som dom kan plocka fram när dom blir äldre….för den här midsommaren firade vi inte alls.
Inte alls.
Inte en sekund.
Hela dagen var Som Vanligt. En Vanlig Fredag.
Som tur är kommer det fler midsommaraftnar, när man kan fira, tillsammans, i Framtiden.
Och minnas.
Hela livet.
erviluca #mammatillfyrakillar 