Ofta slås jag av att människor har så svårt med att lyssna.
Antingen är det så att jag uppmärksammat det på sista tiden, eller så har människor blivit sämre på att lyssna, eller så är lite äldre människor sämre på att lyssna……. eller så är det jag som är så tråkig att lyssna på. 😛
Vi sitter vid bordet i matsalen och äter och hon frågar om hur helgen varit. Eftersom jag tror att hon är intresserad, på riktigt, precis som jag är när jag frågar något, så börjar jag berätta (och jag är INTE långrandig, kan jag lova!), men efter två meningar börjar hon fingra på sin mobil, sen tittar hon åt bort, som om hon letar med blicken efter något, och därefter kommenterar hon något åt kvinnan som sitter bredvid henne. Jag slutar berätta, mitt i en mening. Det märker hon inte ens.
En människa som inte blir lyssnad på – stor som liten – känner sig osynlig, osedd och oviktig. Det känns inte bra. Inuti.
Om man mår bra och känner sig säker och stark, så skiter man i det och inser att den där personen (som inte lyssnar) är inget att hänga i julgranen. Och så svarar man enstavigt och ytligt nästa gång hon frågar: ”Hur var helgen?” ”Bra”.
Jag tycker att DU – ja, just DU – ska ta en titt på dej själv en stund och fundera på om du verkligen Lyssnar när någon pratar med dej. Om du lyssnar på vad den SÄGER, på riktigt. Tar dej tid, intresserar dej. För det är en VIKTIG förmåga.
Jag VET att jag har den. Det är ju mitt jobb.
Men det är MÅNGA som INTE har den, och JAG tycker det är frustrerande att prata med sådana människor – privat. I jobbet skiter jag i det, eftersom det är deras rättighet att bara prata på.
Men fanimej: Jag vill att ni ska lyssna på mej när jag pratar när jag bara är JAG. Jag behöver det!
Och du kommer att växa när du lär dej lyssna. På riktigt. Inte bara med öronen, utan också med hela dej.
erviluca #mammatillfyrakillar 