Att lära om kan göra ont /erviluca

Jag tänker på alla människor som ska/bör/måste/vill Lära Om; ”Gör om – gör rätt!” säger vi glatt, och gör så. Ibland. För ibland gör det ont att ”göra om”.

För OM man måste göra om, har man alltså gjort fel innan. Fast man kanske trodde det var rätt. Och är det inget större fel man gjort, gör det ju ingenting och man ”gör om – gör rätt” enkelt och glatt; ”Oj, jag hällde kaffet i the-muggen! Tjosan! Jag gör om och gör rätt och häller över kaffet i kaffemuggen”. Enkelt.

Men om man måste förstå att allt man trott och tänkt bakåt i tiden varit ”fel”….Då betyder det ju kanske att man omedvetet skadat människor på sin väg genom livet.

OM det tex kommer en människa till dagis och berättar för dagispersonalen att forskningen har kommit fram till att barn mår dåligt av just den pedagogik personalen haft och nu ska man göra på Helt Annat Sätt. En del av personalen kommer att kunna ”ta” denna insikt och tänka ”jag gjorde så gott jag kunde DÅ” och göra om och göra rätt med ett glatt humör. Andra kommer att bli förbannade, slåss för att hålla kvar vid det gamla, mena att ”Vi har alltid gjort så här och barnen på vårt dagis mår faktiskt väldigt bra och jag tänker INTE ändra på något!”.

VAR man än behöver förändra och VAD man än behöver förändra, reagerar människor olika och behöver få olika lång tid på sej att tänka om. Det kan göra ONT att inse att man gjort ”fel”.

Tänk dej då att komma ifrån Ett Annat Land där man fått inpräntat att kvinnor är av En Annan och Lägre Stående Ras, och man har sedan barnsben behandlat alla tjejer och flickor och kvinnor som Mindre Vetande samt som boskap. Så kommer man till Sverige där man plötsligt får veta att Kvinnor är Jämlika. Att behandla kvinnor illa är Fel och FULT Och omänskligt. Vad händer med en man då? Vad händer inuti dom kvinnor som alltid trott att dom varit mindre värda? Hur många vänder på en femöring och börjar DIREKT ändra sina tankar och sitt beteende, och hur många behöver TID för att bearbeta och reagera på Det Nya Sättet att tänka?

Hur mycket hjälper vi i Sverige till med att hjälpa våra flyktingar att lära sej vårt sätt att vara och tänka? Hur mycket hjälper vi dom med att bearbeta svåra händelser och upplevelser? Ena dagen får/ska en man slå sin fru och sina barn – andra dagen är det förbjudet. Hur gör man istället? Hur förändrar man sina roller i en familj, när man måste lära sej helt nya beteenden?

Hjälper vi till med detta, eller tar vi för givet att folk bara ska förändras ”över en natt”?

Vad gör vi med alla människor som sitter i sina skolbänkar och tänker på krig och tortyr och våldtäkter, död och försvunna släktingar? Vad gör vi med deras oro, deras tankar, deras sorg och deras minnen?

Vad händer med människor om dom inte får bearbeta det som dom varit med om? DET vet vi väl vid det här laget, vi terapeuter och psykologer, läkare och ”alla andra”? Vi VET att ej bearbetade traumatiska minnen blir aggressioner, frustrationer, självskadebeteenden, sorg, depressioner, sjukdom, kriminalitet etc.

Ändå gör ”vi” ingenting.

Vi låter bara folk komma till vårt land, och så säger vi (i bästa fall): ”Lär dig svenska och anpassa dig! Och gör det fort! Men om du får stanna eller inte, säger vi inte förrän om….3 år…eller 6 år….eller 10 år!”

Och sen blir ”vi” förvånade när dom….exploderar!

Eller imploderar.

*suckar*