Kategoriarkiv: Uncategorized

Jag åkte till en planet där det fanns i huvudsak två sorters aliens. Den ena sorten var till stor del styrande och lite mer krigiskt lagda, och den sorten försökte hela tiden ta över andras delar av planeten, härjade runt och utnyttjade den andra sortens aliens stup i kvarten. Den andra sortens aliens tog hand om en massa små aliens av olika sorter, letade efter mat och försökte få dom små alienserna att växa och bli stora aliens.

Vi kan kalla den mer krigiska sortens aliens för Z och den mer omhändertagande aliens för F. Bland dessa två sorter fanns det andra sorter också eftersom både Z och F fanns som gröna, gula, röda och blå och dessa olika sorters aliens hade olika behåring – en del var håriga över hela kropparna och då hade håret samma färg som huden – och andra var helt utan hår.

Det jag upptäckte var dock att Z-aliensarna var större och bredare i genomsnitt medan F-aliensarna var mindre och lite tunnare.

Många Z-aliens försökte bossa både över andra aliens samt var elaka och stängde in eller slog på F-aliens helt omotiverat, trots att det faktiskt var F-aliens som såg till att småaliensarna fick mat och omvårdnad. Det verkade inte som om som stora, starka och mer elaka Z-aliensarna brydde sej om det.

När jag frågade några Z-aliens varför dom hela tiden ville ha mer bitar av planeten och varför det inte räckte med den bit dom hade, tittade dom på mej som om jag en alien (!). Och när jag frågade varför dom slog och gjorde illa F-aliensarna, som inte verkade göra en fluga förnär (fast dom förstod inte ordet fluga), så sa dom att F-aliansarna ”behövde det”, för att inte bli för stöddiga. Typ. Det var så jag förstod det. Det är inte så lätt med Alienska.

Z-aliensarna var också lite rädda för att F-aliensarna skulle ”ta över”, på något vis, men när jag pratade med F-aliensarna så hade dom absolut inte alls någon lust att ”ta över” planeten – dom ville helst bara ha lugn och ro, och få gå vart dom ville när dom ville, och vara fria. Och så ville dom slippa vara rädda.

Dom ville slippa vara rädda för att Z-aliensarna skulle skjuta med sina jättestora vapen, till varandras ”länder” och så ville dom slippa vara rädda för att bli slagna – både av sina egna Z-aliens och dom på andra sidan. Dom ville bara ha lugn och ro och leva i fred. Ingen av dom jag pratade med ville ha någon annans bit av planeten.

”Lever ni i fred på er planet?” frågade F-aliensarna och såg ut som om dom ville flytta till jorden. Jag ville säga ja, men kunde inte, för det ser ju precis likadant ut på vår planet.

Ibland vill jag inte vara vuxen.

Fast jag vill nog inte vara barn heller.

Jag vill vara Vuxen Utan Ansvar.

Helt.

Finns såna, förresten?

Jag har tagit ansvar för Andras Liv i snart 30 år – oavbrutet. Fast ännu längre om jag räknar med Ansvaret för en hund, för det skaffade jag första gången när jag var 21…..ba´fatt jag behöver få Ta Ansvar. Och älska någon. Typ.

Det borde jag ha tänkt på från början. Att jag skulle ta så mycket Ansvar. Men å andra sidan trodde jag ju, då för 30 år sedan, att jag skulle leva med Mannen med stort M for ever and ever. Och när man gör det DELAR man på ansvaret, är det ju tänkt liksom.

Men så blev det inte.

Barnet blev MITT ansvar.

Det är stort.

Fruktansvärt stort.

Att  ha Ansvar för en Annan människas liv är Livsstort! Jag kände då att det var Otroligt Stort, och jag känner fortfarande att det är Otroligt Stort…men jag börjar slappa till mej lite:

Jag kan till exempel tycka att Minsting ska göra sin läxa själv, för jag orkar inte gå igenom ”Det Ekologiska Systemet” igen. Jag gick i skolan ”för hundra år sen” och jag tyckte det var trååååkigt då, och jag tycker det är tråååkigt nu.

Men jag måstede då och jag måste nu.

Blääää!

Kan dom inte göra sina läxor, och lära sej ALLT, i skolan!?!

Om man har FYRA barn måste man läsa dessa otrooooligt tråååkiga läroböcker x 4! Dom är INTE roligare nu än dom var förr! Dom skrivs på ”högtravande” och skit-torr svenska, som om Mr Tönt i rutig slipover skrivit dom allihop!

Blääää!

Sen är det ju alla andra Måsten man ska göra när man är Ansvarig för en massa barn:

Man måste se till att dom äter Näringsriktig mat (tur att dom har en pappa som är DUKTIG på detta, så att jag kan slarva lite…), men dom överlever faktiskt på burkmat halvfabrikat också. Så det så.

Man måste STÄDA

Man måste TVÄTTA alla deras kläder hela tiden. Och killar smutsar ner sej! Inte lika mycket nu, dock. Det var värre förr….

Man måste vara GOD, KLOK och KÄRLEKSFULL nästan hela tiden.

Man måste vara PEDAGOGISK, LUGN och TYDLIG.

Man måste vara En God Förebild och man måste alltid alltid sätta sej själv i Andra Rummet.

Ibland är det lite tråkigt i Andra Rummet. Lite tomt, liksom.

//

Visserligen hade jag tänkt att leva ”happily ever after” med både min första man, och sen min andra, men när jag ser det så här lite i efterhand kan jag tänka att  vilken tur att jag skilde mej, så att jag får vara lite fri och ansvarslös varannan vecka….och leva ”happily ever after” sådär lite själviskt.

Förr var det bara att kasta sej ut, köra järnet, ge allt! Att satsa hundra och få igen femti, eller ingenting, men ”jag försökte iallafall”.

Förr var jag modig, stark och väldigt våghalsig. Jag trodde jag kunde allt. Och om jag inte kunde just då, kunde jag iallafall lära mej: ”Jag är ju inte dummare än någon annan.”

Förr skulle jag rädda hela världen, leva för dagen och kanske lite för morgondagen och jag skulle hinna med allt.

Förr hade jag Hoppet. Hoppet om att ”det går bättre i morgon” eller ”imorgon kan jag bli det jag vill” eller ”om jag bara får tillåtelse kommer jag att välta berget, om det behövs”.

Sen var det en massa människor ivägen, på vägen, som sa att man inte kan, att det inte går, att man inte får, att det är farligt eller olagligt eller att chefen säger att man inte ska/får/bör. Som irriterande getingar som surrar runt.

Och alla som sa ”inte kan väl du…” eller ”det går inte!” eller ”så kan man inte göra” eller ”så har ingen gjort förut och då är det inte meningen att man ska göra så” eller ”nej!” eller ”stopp!” eller ”Fy!” eller ”sluta!” eller ”dumskalle!” eller ”är du dum eller?!” eller ”du är för gammal/för ung/för stor/för liten/för kvinnlig/för mesig/för tyst/för högljudd/för ful/för snygg/för intresserad/för pratsam/för ……”.

Jag HATAR Stopp! Jag HATAR människor som säger att det inte går innan man försökt, eller att man inte kan, fast man kan, för dom stannar vid ”Såååå kan man inte göra”, bara för att dom trooor att så kan man inte göra.

Och jag hatar när någon säger ”STOPP!” eller ”NEJ!” eller inte lyssnar och säger ”nej” bara av slentrian, eller säger att dom inte vill, eller att det är för tråååkigt eller att det tar för lång tid, eller att så kan man inte göra för så har ingen gjort förut, eller att man måste ha Rätt Utbildning för det eller att man måste fylla i ett papper först där det står att bla bla bla bla….eller att man måste ringa polisen, brandkåren eller chefen för alltihopa innan man gör så.

Va faan!?

Gud vad jag har varit ”motsträvig” och oj vad jag gjort ”ÄNDÅ” i mitt liv! Men jag har inte gjort det ”baraföratt…” utan jag har trott på ideer och tankar som känns RÄTT. Och OJ, vad jag känner nu att jag kämpat, för usch vad trött jag är.

Och nu står jag här, och undrar om jag någonsin kommer att vänja mej vid att bli stoppad eller ”skyfflad” hit och dit, och om jag någonsin kommer att bli sådan som ”lyder”, fast det går emot min inre övertygelse? Eller kommer jag att kämpa som en envis liten idiot, in i det sista?

Men oj, vad det tar kraft att vara som jag.

Och oj vad trött jag är.

Men ändå känner jag hur Envisheten och Den Inre Övertygelsen brinner där inuti.

Jag undrar om dagen kommer då lågan slocknat? Och jag undrar om det finns något jag kan göra där jag får utlopp för min vilja, kunskap och energi?

Jag kanske borde bli Chef! För mitt Eget Företag. Men då borde jag först och främst anställa en ekonomi-människa. Och en organisationsmänniska. Och sen kan jag bossa på.

Jag undrar om jag ska anställa någon som är som jag, för om alla är som jag kör vi ju rätt utför stupet direkt. Så jag behöver några organisatörer, några försiktiga typer, någon som håller sej inom ramarna och kan alla regler och lagar och någon som är bra på att organisera.

Sen kör vi!

🙂

http://www.svt.se/korrespondenterna/vad-kostar-en-kvinnokropp

Jag såg på ”Korrespondenterna” om prostitution i Tyskland och Frankrike….och där dök Gerard Biard upp! Jag blev så Upplyft och GLAD av att det var en MAN som kämpade MOT prostitution och FÖR jämlikhet. En MAN i Frankrike. Därefter berättade reporterna att Gerard Biard är redaktör/chef för tidningen ”Charlie Hebdo”, där ju ett gäng tecknare dödades nyligen. Jag brukar ofta tänka att just komiker och satiriker är Ovanligt Kloka och Intelligenta människor som genom humor kan nå fram med sina budskap och ofta sätter ”huvudet på spiken”.

Jag beundrade dessa modiga tecknare/satiriker då, och jag beundrar dom än mer när jag ser inslaget med Gerard Biard – en mycket ovanlig och MODIG man.

Gerard säger att han är en feminist och så säger han ”det är verkligen konstigt att alla inte är feminister. Feminism är inte ett fult ord. För mig är det en politisk idé som bygger på en sann social jämlikhet, oavsett eventuella biologiska skillnader. Det är helt orättvist att hälften av mänskligheten dominerar den andra halvan. ”

Gerard var det enda barnet till sina föräldrar. Hans pappa ”rörde sej inte mycket från sin stol” och han uppfostrades till stor del av sin italienska mamma och mormor. När han flyttade hemifrån och levde ensam, började han fundera på varför det ansågs som kvinnors uppdrag att handla, städa och diska, när det egentligen inte var några större svårigheter för någon, oavsett kön, att genomföra dessa sysslor. Han kom fram till att kampen för humanism, att dela lika och jämlikhet borde föras tillsammans med kvinnorna, och att det inte var så att man pga sitt kön, var född till att utföra vissa sysslor.

Gerard är feminist och har startat ”Zero Macho” i Frankrike som är en förening (för män, tror jag) mot prostitution. I Frankrike finns många som protesterar för att prostitutionen ska få finnas kvar. I Tyskland är prostitution lagligt och man har bordeller, med kvinnor som handelsvaror, som vilken annan laglig verksamhet som helst. När reportrarna intervjuvar några av kvinnorna (dom prostituerade) visar det dock sej att många av kvinnorna tvingats in i prostitution av sina familjer (många är rumänska och skickar pengarna till sina fattiga släktingar i Rumänien) eller att de sålts av någon ”pojkvän” (genom hot och våld) till dessa bordeller.

Ingen kvinna vill ha sex med 6-30 män om dagen frivilligt. Ingen kvinna mår bra av att ”sättas på” om och om igen – att bli en handelsvara. Alla kvinnor som utsätts för det här är offer: Före, under och/eller efter prostitutionen.

En kvinna uttalade sej som så: ”Jag kommer ALDRIG att bli normal igen”.

Så HURRA för en man som ställer sej upp som Feminist mot prostitution!

I love you, Gerard Biard! ❤

Jag är så otroligt GLAD och TACKSAM över att jag som KVINNA föddes i Skandinavien, SVERIGE!

Tänk om jag hade fötts i:

Pakistan

Indien

Afghanistan

Syrien

Iran                                                                    

Irak

Egypten

Algeriet

Sudan

Etiopien

Saudiarabien

Rumänien

Bulgarien

Kahzakstan

Sibirien

Ryssland

Kambodja

Vietnam

Indonesien

Mali

Tanzania

Indonesien

Mongoliet

Kina

Estland

Lettland

Litauen

Polen

Irland….

England…..

etc

I ALLA dessa länder är kvinnor alltifrån SUPERFÖRTRYCKTA och illa behandlade, till tvingade att vara hemma och ”stå vid spisen och föda barn”…och jag tycker verkligen inte om att stå ”framför spisen”! Bara i Sverige finns en lång föräldraledighet när man får barn och i Sverige har man kommit längst med jämställldhet (även om vi inte nått målet än).

Kanske det bara är i Sverige jag kan vara JAG ; En singelförälder med fast jobb och bra utbildning som kan försörja mej själv, och ända mötas med respekt.

Vad hade hänt om jag, med min envishet, drivkraft, nyfikenhet och starka vilja, hade fötts i Pakistan tex? Jag hade troligen redan varit död – stenad till döds för att jag inte följde de regler som fanns….

Tack Gode Gud för att jag fick födas i detta land!

Jag ÄR verkligen en POSITIV OPTIMIST, som har Bråttom i Livet. Jag vill allt NU! Med åren har jag LÄRT MEJ vänta, men oj vad det var svårt när jag var yngre. Jag ville allt NU! Och inte bara NU, utan ALLT. Också.

Men springer man för fort i livet, är det mycket man missar också. Man missar liksom det man springer förbi. Och man missar att hoppa av vid stationerna då och då, och har full fokus på MÅLET (som kanske sen inte alls visar sej vara Målet…). Pust! Men hur man än gör så har man rumpan bak.

Jag tänker också på dom som INTE vågade ”kasta sej ut” och att dom troligen kanske är lika frusterade – iallafall av och till – som jag, som kastade mej ut hela tiden, utom IBLAND (och dom gångerna kan jag nästan ångra iallafall. Dubbelpust!

Nåja.

Jag skulle skriva om stressen vi utsätter oss för genom att liksom KRÄVA att vi ska må bra och Fånga Dagen hela tiden.

Vi ska njuta av NUET, Carpe Diem och vara goda och kloka heeela tiden. Tänka goda tankar och utföra vackra handlingar.

Vi ska inte vara sura och arga och göra dumma saker och vi ska vara smala och vackra och vältränade.

Sen ska vi vara tacksamma över att vi INTE har cancer, att vi har ben och armar som fungerar och att våra nära och kära är friska.

Om vi INTE har armar och ben som fungerar, eller har nära och kära som är sjuka, ska vi ändå vara tacksamma över det vi faktiskt HAR. För fyfaan vad dåliga vi är om vi är otacksamma eller sura, arga, bittra eller känner oss orättvist behandlade.

Och OM ”grannen” åker till Schweiz och åker skidor varje vinter, till Equador på sommaren och till Sitt Fiiina Hus i Skanör på sommaren, ska vi inte känna avundsjuka, utan vi ska bara leeee och vara glada ”å deras vägnar” och hoppas att dom får en FANTASTISK resa/sommar. För AVUNDSJUKA känner väl INGEN God Människa?!?

Nej ooooh, nej!

Och ljuger gör INGEN! Hej och hå! När din kollega kommer med en bajsbrun tröja som sitter alldeles för hårt, så att ALLA bilringar syns, säger du ”Åååh, vad FIIIN! Är den ny??” (fast du tycker den är jätteful!). Men du talar ALLTID sanning.

Och när chefen kommer och frågar om ni Trivs Tillsammans i Arbetsgruppen, säger du ”Ooooja! Vi har det så mysigt tillsammans!” (fast du nyss sa till ena kollegan att du inte står ut med Jocke, som har såååå dålig andedräkt och inte tycks fatta något). Men du talar ALLTID sanning. Ljuger aldrig.

Sen förfaaasar du dej över sockret som är såååå farligt, och så berättar du det för ALLA, som verkligen HÅLLER MED, och ingen äter socker i heeeela gruppen. Eller vitt mjöl heller för den delen. Sen går du hem och gör lite cupcakes tillsammans med din dotter, och dom äter ni efter maten, bestående av spagetti och köttfärssås, men du äter ”typ aaaaldrig” vitt mjöl eller socker, för det är såååååå farligt.

Juh!

Han kommer gående emot mej – en lite äldre gubbe, som inte ser så trevlig ut. När han är ungefär 2 meter ifrån mej börjar han harkla sådär SUPERÄCKLIGT – drar in hela huvudhålans, halsens och näsans innehåll – och jag tänker ”faan vad DISCUSSING!” (ja, jag tänker lite på engelska ibland) och förstår att han ska spotta. Jag hinner också tänka att han borde ha liiiite ”uppfostran” och inte spotta här precis när han möter mej, utan vänta tills han gått förbi mej. Jag är sååå äcklad av ljudet han åstadkommer. Bläääää!

Jag utgår faktiskt ifrån att han ska vända bort huvudet och spotta äckel-lobban IFRÅN mej, ut emot gräset på hans högra sida, men det gör han inte:

GUBBJÄVLEN SPOTTAR SIN ÄCKEL-LOBBA PRECIS FRAMFÖR MEJ!!

Därefter hytter han med fingret mot mej och säger: ”Lahaschamashcagan!!!” på ett ungefär.

Min egenhändiga översättning är: 1. Din jävla hora! eller 2. Brinn i helvetet.

Inte för att jag kan arabiska, persiska eller vilket språk det nu var, men ändå! Något negativt var det.

Jag blir förbannad, å alla kvinnors vägnar, och tar tag i båda hans axlar och knäar honom i Solar Plexus, varvid jag hör ett ”ÖH!” (när han tappar andan). Därefter tar jag ett lappkast, en frivolt, en nacksving på honom och slänger ner honom på marken. Han säger ”Uff!” när han tappar andan. Igen. När han ligger på ryggen magen tar jag snabbt tag i båda hans händer och drar dom uppåt/bakåt samtidigt som jag har ena knät i ryggen. Jag väser i hans ena öra: ”Lova mej att never ever spotta framför en kvinna igen, eller säga ett enda nedsättande ord till en kvinna EVER (jag säger det två gånger och på engelska, för mer effekt) again…..”.

När han försöker komma loss, drar jag upp armarna högre uppåt, så det gör ännu mer ont, samtidigt som jag väser i örat: ”Rör du dej en millimeter till ELLER inte lovar att aldrig mer…..bla bla bla (ovanstående mening), så kommer jag att göra så att du aldrig mer kan tillverka ett barn till / du får falsettröst ” ….faan, vad SA jag egentligen…..*tänker*….Javisstja! ”….sparkar jag dej på ballarna så att dom exploderar!”.

”Jag loooooovar!” skriker gubbjäveln flera gånger. ”Lovar du på Gud och Allah och alla andra Gudar och religioner?! (jag visste ju inte vilken religion han hade) och din mammas och pappas grav och alltihop?!” (det är ju så dom säger nuförtiden). ”Ja! Ja! Ja!”.

Jag släpper honom och låter honom ställa sej upp. Eftersom han är rätt så gammal, och otränad, så tar det en stund. Han ser både rädd och rätt liten ut, och jag känner mej stor och stark. ”Får jag gå nu?” frågade han försiktigt. ”Nej, först måste du torka upp snorlobban!” säger jag och räcker över en pappersnäsduk till honom (det var ju lite översnällt, men även jag har ett hjärta…). Han böjer sej stånkande ner och torkar upp äckel-lobban och tänker sedan slänga pappret på marken, varvid jag säger: ”Nä-nä-nä-nä-nä!” och pekar på papperskorgen en bit bort. Han går dit och slänger pappret och säger sedan: ”Får jag gå nu?”. Jag tänker lite (för bättre effekt) och säger sedan. ”Ok”. Surt.

Sen går jag. Och han. 

Och jag tror han lärde sej en läxa.

Själv är jag superglad över att jag  äntligen fick användning av min Självförsvarskurs som jag gick 1987.

…..som man lägger till eller drar ifrån, den är faktiskt mest bara till besvär. Det där ljuset kommer ju i vilket fall som helst!

Det är en massa människor som far illa av att ändra på tiden hit och dit två gånger om året. Inte för att det är Värsta Hemska Grejen, men tillräckligt jobbig för att vara irriterande, för många. Vem kan ändra det, så att vi slipper skruva fram och tillbaka klockan? Dom flesta vill nog INTE flytta på tiden två gånger om året, tror jag.

För vilka är det jobbigt att flytta på tiden, tror jag?

– Småbarn och småbarnsföräldrar. Till exempel var mina små älsklingar Supermorgonpigga när dom var små (obs! NU är det helt tvärtom!), och vaknade klockan SEX varje morgon i alla år när dom var små…och att då flytta tillbaka klockan en timme…PUST! Klockan FEM!! Klockan FEM fick JAG gå upp och försöka övertala sönerna att klockan inte var sex, utan FEM….fast det gick ju inte….utan det var bara att låååångsamt försöka få in dom i sommartiden, eller vintertiden, och när det väl funkade igen….så skulle man flytta den där timmen igen. PUST!

– Alla som måste följa klockan på något sätt, tex diabetiker. Jag har för mej att många utav dom måste vara väldigt regelbundna, och att dom har strikta rutiner för när saker och ting ska ske. Och så flyttar vi på tiden, och dom måste ställa om hela schemat, med en reaktion i kroppen som följd. Tror jag.

– Sjukhus. En massa apparater och grejer som går efter klockan, och som måste ändras…kanske. Eller alla människor som följer rutiner på sjukhuset där det blir jobbigt att ställa in sej på den nya tiden.

– Alla dementa som är ”tidsinställda”, och alla andra där tiden är viktig och som man inte kan förklara för att ”nu väntar vi en timme med det här” eller ”nu försvann den timmen!”, typ.

– Djur som lever med oss människor. Hur gör tex bönderna när dom ska tala om för kossorna att dom ska mjölkas klockan 14 istället för klockan 15? Eller tvärtom. Mina hundar blir liiite förvirrade av att vi lägger oss senare/tidigare än tidigare s a s.

Näe, sluta greja med klockan/tiden, och låt den vara som den är!

Jag älskar får, och lamm! Jag älskar lukten av dom, att gosa med dom, att prata med dom – få ”BÄÄÄÄ!” till svar – och att bara vara med dom, deras päls och deras utseenden.

När vi 2000 flyttade till vår villa, var lyckan fullkomlig när jag upptäckte att vi köpt en villa 200 meter ifrån en fårhage. Vem vet, det kanske var lukten som gjorde att jag på 3 sekunder älskade huset vi sedan köpte. I fårhagen fanns också en stor inhängnad med kaniner, som parade sej snabbare än vi hann säga ”hej”; Det kryllade av dom!

Jag älskade att gå till fårhagen med sönerna (och deras kompisar, som oftast hängde med)! Att gosa med en massa djur alldeles nära hemmet, utan att äga djuren själv, var verkligen underbart! Men nu ska jag berätta om en läskig upplevelse med ett får:

Det var 2002 och jag och våra tre söner; Storing 6,5 år, Mellan 5,5 år och Minsting 2,5 år samt deras kompisar Ellie 4 år samt Martin 5,5 år promenerade ut i fårhagarna för att leta efter fårflocken. Vi hittade dom till slut lite längre bort än dom brukade vara. En utav fåren var ny, en större och annorlunda sort än dom andra. Den sprang emot oss och såg inte glad ut.

Jag vet inte hur man ser att ett får inte ser glad ut, men det var så det kändes. När den kom närmare sänkte den huvudet och man såg att fåret tänkte stånga oss (!). Jag lyfte upp Minsting på höften, skopade in Ellie under andra armen och ropade till Mellan och Martin: ”KOM! Vi springer till träden där borta!!”. Storing var en bit bort och var inte i riskzonen för att bli stångad.

Vi sprang. Ellie och Minsting började gråta medan Martin skrek ”Kom igen då!!” till fåret och höll upp knytnävarna. Jag skopade in Martin också och fräste: ”Nej, vi ska inte utmana fåret! Det räcker som det är!”. Martin blev lite sur, och sedan föreslog han att han skulle STÅNGA fåret. Martin var en liten tuffing som man behövde stoppa då och då. Jag sa till Martin att fåret hade mycket hårdare skalle och att fåret skulle vinna den matchen. Jag såg på Martin att han inte trodde på mej, och jag blev nervös över att han skulle kasta sej ut och hetsa fåret ännu mer.

Medan jag försökte hålla oss undan från det uppretade fåret (eller om det var en bagge?! fast den hade inga horn…), tröstade Ellie och Minsting och sa glatt till dom att det inte var farligt och att vi snart skulle gå därifrån (samtidigt som jag tänkte: ”HUUUR ska vi komma härifrån!?”), höll i Martin så att han inte skulle gå ut och ”stånga fåret” och såg till att Mellan var nära mej, så fick jag syn på Storing som stod en bit bort och såg rädd ut.

”Klättra upp på den stora stenen precis bakom dej!” ropade jag till Storing. Han gjorde det. ”Kan du locka fåret till dej?” ropade jag sedan. ”Varför då??” ropade han tillbaka, samtidigt som fåret vände sej om för att hen upptäckte Storing. ”För då kan vi springa härifrån och klättra över staketet!” ropade jag tillbaka. ”Jag då?!?” ropade Storing med förtvivlad röst. ”Sen lockar vi fåret till oss, så kan du springa till staketet på din sida!!” ropade jag tillbaka.

Storing började ”reta” fåret: ”Na-na-na-na-naaaa-na!” och höll tummarna i öronen och viftade med händerna. Ett ÄKTA ret, alltså. Fåret blev ”skitretad” och sprang till Storing, men eftersom han satt på en stor sten, nådde fåret inte upp.

Jag tog Ellie i ena handen, hade Minsting på höften och viskade till Mellan och Martin: ”Kom, vi springer! Fort!” . Vi började springa. Martin tvekade – han ville verkligen stånga fåret – men jag skrek: ”KOM NU MARTIN!!!” jätteilsket, så att han var tvungen att springa med oss.

Fåret hörde mitt ilskna skrik, sänkte huvudet och rusade mot oss. Vi sprang för Livet, kändes det som, och det var skitläskigt eftersom barnen sprang rätt ”sakta” och jag hade Minsting på höften, men jag skrek till Storing: ”Ropa på fåret igen!!!” och han skrek: ”Dumma dumma fååååret!! Na na na na naaaa na!!!”. Fåret stannade, vände sej om och satte fart mot Storing igen.

Jag nästan kastade över Ellie och Minsting över staketet, Mellan och Martin klättrade över själva.

Hjärtat slog i 180 när vi väl var över, och jag kände mej nästan dum över hur rädd jag faktiskt var; Vad kan ett får göra med en egentligen?

Sen började vi reta fåret och ropade på det, och det rusade till oss, varvid Storing klättrade ner från stenen och sprang till staketet på andra sidan och klättrade över.

Efter den gången gick jag inte till fåren med barnen på lääääänge. Kanske det var en bagge som var tillfälligt hos fåren för att para sej med dom – jag vet inte – men det var otroligt läskigt!

Och Storing fick medalj efteråt.

Typ.

Det trycker i bröstet och på Vårdguiden säger dom: Ring 112!

Nä! Liksom. Jag kan ju gå och stå. Jag går till busstationen och tar bussen till sjukhuset. Vägen till akuten är röd. Anmäler och betalar.

Sen blir jag en Patient. En patient är en sådan som inte är som en riktig människa. En patient är inte en Anna eller en Eva eller en Kurt, utan det är ben, hud, huvud, armar – beroende på vilken avdelning man är inhyst på – och i dessa armar och ben får alla som har vita rockar på sej sticka i, peta på, flytta på och köra runt (om patienten ligger på en säng). Det är Icke Nödvändigt att Prata med en patient.

Personligheten upphör. Man blir ett Ting – en Sak.

Jag ligger på en säng. En vitrockad person säger åt mig att dra upp skjortan och knäppa upp bh:n. Sedan tar hon fram lappar och klistrar fast på min kropp, samt stoppar sladdar i lapparna. Inte ett ord om varför eller vad hon ska göra. Det bara sker. Jag är nämligen en SAK.

När lapparna tagits bort får jag en sak fastsatt på ena pekfingret och sedan går den vitrockade.

Efter en stund kommer Ny vitrockad. Hon ber mig lägga min arm rakt ut. Jag gör så. Hon sticker mig i armen, men varnar inte innan och berättar inte varför hon sticker. Hon tar flera rör blod. Jag har ingen aning om varför, men jag behöver väl inte veta. Jag är ju inte jag längre. Jag har upphört att vara människa. Jag är en kroppsdel – en sak.  Sen tar hon sina saker och går.

Jag ligger på en säng och väntar. Vad jag väntar på vet jag inte säkert, men troligen läkaren.

Några vitrockade kommer in och pratar om apparaterna i rummet. Jag tror inte det har med mej att göra. Jag ”finns inte” – är ju bara en patient.

Oj, nu ska sängen flyttas! En vitrock kör mej in på en annan mottagning. Den mottagning jag låg på ska stängas för natten.

Jag ligger/sitter nu i en korridor. Jag frågar någon vad jag väntar på, och får svaret: ”Doktorn”.

Jaha, här sitter/ligger jag nu – The Thing – och väntar på doktorn.

And I do not like it.