RSS Flöde

Får får får? /erviluca

Postat den

 

 

Jag älskar får, och lamm! Jag älskar lukten av dom, att gosa med dom, att prata med dom – få ”BÄÄÄÄ!” till svar – och att bara vara med dom, deras päls och deras utseenden.

När vi 2000 flyttade till vår villa, var lyckan fullkomlig när jag upptäckte att vi köpt en villa 200 meter ifrån en fårhage. Vem vet, det kanske var lukten som gjorde att jag på 3 sekunder älskade huset vi sedan köpte. I fårhagen fanns också en stor inhängnad med kaniner, som parade sej snabbare än vi hann säga ”hej”; Det kryllade av dom!

Jag älskade att gå till fårhagen med sönerna (och deras kompisar, som oftast hängde med)! Att gosa med en massa djur alldeles nära hemmet, utan att äga djuren själv, var verkligen underbart! Men nu ska jag berätta om en läskig upplevelse med ett får:

Det var 2002 och jag och våra tre söner; Storing 6,5 år, Mellan 5,5 år och Minsting 2,5 år samt deras kompisar Ellie 4 år samt Martin 5,5 år promenerade ut i fårhagarna för att leta efter fårflocken. Vi hittade dom till slut lite längre bort än dom brukade vara. En utav fåren var ny, en större och annorlunda sort än dom andra. Den sprang emot oss och såg inte glad ut.

Jag vet inte hur man ser att ett får inte ser glad ut, men det var så det kändes. När den kom närmare sänkte den huvudet och man såg att fåret tänkte stånga oss (!). Jag lyfte upp Minsting på höften, skopade in Ellie under andra armen och ropade till Mellan och Martin: ”KOM! Vi springer till träden där borta!!”. Storing var en bit bort och var inte i riskzonen för att bli stångad.

Vi sprang. Ellie och Minsting började gråta medan Martin skrek ”Kom igen då!!” till fåret och höll upp knytnävarna. Jag skopade in Martin också och fräste: ”Nej, vi ska inte utmana fåret! Det räcker som det är!”. Martin blev lite sur, och sedan föreslog han att han skulle STÅNGA fåret. Martin var en liten tuffing som man behövde stoppa då och då. Jag sa till Martin att fåret hade mycket hårdare skalle och att fåret skulle vinna den matchen. Jag såg på Martin att han inte trodde på mej, och jag blev nervös över att han skulle kasta sej ut och hetsa fåret ännu mer.

Medan jag försökte hålla oss undan från det uppretade fåret (eller om det var en bagge?! fast den hade inga horn…), tröstade Ellie och Minsting och sa glatt till dom att det inte var farligt och att vi snart skulle gå därifrån (samtidigt som jag tänkte: ”HUUUR ska vi komma härifrån!?”), höll i Martin så att han inte skulle gå ut och ”stånga fåret” och såg till att Mellan var nära mej, så fick jag syn på Storing som stod en bit bort och såg rädd ut.

”Klättra upp på den stora stenen precis bakom dej!” ropade jag till Storing. Han gjorde det. ”Kan du locka fåret till dej?” ropade jag sedan. ”Varför då??” ropade han tillbaka, samtidigt som fåret vände sej om för att hen upptäckte Storing. ”För då kan vi springa härifrån och klättra över staketet!” ropade jag tillbaka. ”Jag då?!?” ropade Storing med förtvivlad röst. ”Sen lockar vi fåret till oss, så kan du springa till staketet på din sida!!” ropade jag tillbaka.

Storing började ”reta” fåret: ”Na-na-na-na-naaaa-na!” och höll tummarna i öronen och viftade med händerna. Ett ÄKTA ret, alltså. Fåret blev ”skitretad” och sprang till Storing, men eftersom han satt på en stor sten, nådde fåret inte upp.

Jag tog Ellie i ena handen, hade Minsting på höften och viskade till Mellan och Martin: ”Kom, vi springer! Fort!” . Vi började springa. Martin tvekade – han ville verkligen stånga fåret – men jag skrek: ”KOM NU MARTIN!!!” jätteilsket, så att han var tvungen att springa med oss.

Fåret hörde mitt ilskna skrik, sänkte huvudet och rusade mot oss. Vi sprang för Livet, kändes det som, och det var skitläskigt eftersom barnen sprang rätt ”sakta” och jag hade Minsting på höften, men jag skrek till Storing: ”Ropa på fåret igen!!!” och han skrek: ”Dumma dumma fååååret!! Na na na na naaaa na!!!”. Fåret stannade, vände sej om och satte fart mot Storing igen.

Jag nästan kastade över Ellie och Minsting över staketet, Mellan och Martin klättrade över själva.

Hjärtat slog i 180 när vi väl var över, och jag kände mej nästan dum över hur rädd jag faktiskt var; Vad kan ett får göra med en egentligen?

Sen började vi reta fåret och ropade på det, och det rusade till oss, varvid Storing klättrade ner från stenen och sprang till staketet på andra sidan och klättrade över.

Efter den gången gick jag inte till fåren med barnen på lääääänge. Kanske det var en bagge som var tillfälligt hos fåren för att para sej med dom – jag vet inte – men det var otroligt läskigt!

Och Storing fick medalj efteråt.

Typ.

 

 

Annonser

Om erviluca

Positiv optimist som älskar att skriva! Mamma till fyra killar, matte till två hundar och familjeterapeut. Allt i en och samma kropp.

»

  1. Vilka hjältar ni var, du och Storing.

    Svara
  2. Det är bra att ha råkat ut för lite ”småfarliga” saker för det jag märkt med mej själv är att jag blir ”iskall” och ”hittar lösningar” och blir otroligt organiserad och lugn: ”Den gör så, du går dit och sen tar du där och så gör vi så här.” Det är bra att veta om sej själv.

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: