Förr var det bara att kasta sej ut, köra järnet, ge allt! Att satsa hundra och få igen femti, eller ingenting, men ”jag försökte iallafall”.
Förr var jag modig, stark och väldigt våghalsig. Jag trodde jag kunde allt. Och om jag inte kunde just då, kunde jag iallafall lära mej: ”Jag är ju inte dummare än någon annan.”
Förr skulle jag rädda hela världen, leva för dagen och kanske lite för morgondagen och jag skulle hinna med allt.
Förr hade jag Hoppet. Hoppet om att ”det går bättre i morgon” eller ”imorgon kan jag bli det jag vill” eller ”om jag bara får tillåtelse kommer jag att välta berget, om det behövs”.
Sen var det en massa människor ivägen, på vägen, som sa att man inte kan, att det inte går, att man inte får, att det är farligt eller olagligt eller att chefen säger att man inte ska/får/bör. Som irriterande getingar som surrar runt.
Och alla som sa ”inte kan väl du…” eller ”det går inte!” eller ”så kan man inte göra” eller ”så har ingen gjort förut och då är det inte meningen att man ska göra så” eller ”nej!” eller ”stopp!” eller ”Fy!” eller ”sluta!” eller ”dumskalle!” eller ”är du dum eller?!” eller ”du är för gammal/för ung/för stor/för liten/för kvinnlig/för mesig/för tyst/för högljudd/för ful/för snygg/för intresserad/för pratsam/för ……”.
Jag HATAR Stopp! Jag HATAR människor som säger att det inte går innan man försökt, eller att man inte kan, fast man kan, för dom stannar vid ”Såååå kan man inte göra”, bara för att dom trooor att så kan man inte göra.
Och jag hatar när någon säger ”STOPP!” eller ”NEJ!” eller inte lyssnar och säger ”nej” bara av slentrian, eller säger att dom inte vill, eller att det är för tråååkigt eller att det tar för lång tid, eller att så kan man inte göra för så har ingen gjort förut, eller att man måste ha Rätt Utbildning för det eller att man måste fylla i ett papper först där det står att bla bla bla bla….eller att man måste ringa polisen, brandkåren eller chefen för alltihopa innan man gör så.
Va faan!?
Gud vad jag har varit ”motsträvig” och oj vad jag gjort ”ÄNDÅ” i mitt liv! Men jag har inte gjort det ”baraföratt…” utan jag har trott på ideer och tankar som känns RÄTT. Och OJ, vad jag känner nu att jag kämpat, för usch vad trött jag är.
Och nu står jag här, och undrar om jag någonsin kommer att vänja mej vid att bli stoppad eller ”skyfflad” hit och dit, och om jag någonsin kommer att bli sådan som ”lyder”, fast det går emot min inre övertygelse? Eller kommer jag att kämpa som en envis liten idiot, in i det sista?
Men oj, vad det tar kraft att vara som jag.
Och oj vad trött jag är.
Men ändå känner jag hur Envisheten och Den Inre Övertygelsen brinner där inuti.
Jag undrar om dagen kommer då lågan slocknat? Och jag undrar om det finns något jag kan göra där jag får utlopp för min vilja, kunskap och energi?
Jag kanske borde bli Chef! För mitt Eget Företag. Men då borde jag först och främst anställa en ekonomi-människa. Och en organisationsmänniska. Och sen kan jag bossa på.
Jag undrar om jag ska anställa någon som är som jag, för om alla är som jag kör vi ju rätt utför stupet direkt. Så jag behöver några organisatörer, några försiktiga typer, någon som håller sej inom ramarna och kan alla regler och lagar och någon som är bra på att organisera.
Sen kör vi!
🙂
erviluca #mammatillfyrakillar 