Det trycker i bröstet och på Vårdguiden säger dom: Ring 112!
Nä! Liksom. Jag kan ju gå och stå. Jag går till busstationen och tar bussen till sjukhuset. Vägen till akuten är röd. Anmäler och betalar.
Sen blir jag en Patient. En patient är en sådan som inte är som en riktig människa. En patient är inte en Anna eller en Eva eller en Kurt, utan det är ben, hud, huvud, armar – beroende på vilken avdelning man är inhyst på – och i dessa armar och ben får alla som har vita rockar på sej sticka i, peta på, flytta på och köra runt (om patienten ligger på en säng). Det är Icke Nödvändigt att Prata med en patient.
Personligheten upphör. Man blir ett Ting – en Sak.
Jag ligger på en säng. En vitrockad person säger åt mig att dra upp skjortan och knäppa upp bh:n. Sedan tar hon fram lappar och klistrar fast på min kropp, samt stoppar sladdar i lapparna. Inte ett ord om varför eller vad hon ska göra. Det bara sker. Jag är nämligen en SAK.
När lapparna tagits bort får jag en sak fastsatt på ena pekfingret och sedan går den vitrockade.
Efter en stund kommer Ny vitrockad. Hon ber mig lägga min arm rakt ut. Jag gör så. Hon sticker mig i armen, men varnar inte innan och berättar inte varför hon sticker. Hon tar flera rör blod. Jag har ingen aning om varför, men jag behöver väl inte veta. Jag är ju inte jag längre. Jag har upphört att vara människa. Jag är en kroppsdel – en sak. Sen tar hon sina saker och går.
Jag ligger på en säng och väntar. Vad jag väntar på vet jag inte säkert, men troligen läkaren.
Några vitrockade kommer in och pratar om apparaterna i rummet. Jag tror inte det har med mej att göra. Jag ”finns inte” – är ju bara en patient.
Oj, nu ska sängen flyttas! En vitrock kör mej in på en annan mottagning. Den mottagning jag låg på ska stängas för natten.
Jag ligger/sitter nu i en korridor. Jag frågar någon vad jag väntar på, och får svaret: ”Doktorn”.
Jaha, här sitter/ligger jag nu – The Thing – och väntar på doktorn.
And I do not like it.
erviluca #mammatillfyrakillar 
Vad hände sen då? Vad sa doktorn.
GillaGilla
Doktorn sa att alla prover var helt bra, så det är väl bara vanlig jävla ångest då… 😛
GillaGilla
Bara och bara.och vanlig och vanlig…..ångest är väl bland det mest obehagliga man kan ha. Din beskrivning av omhändertagandet gav mig en släng av ångest, känslan av hur man kan känna sig så utelämnad i dessa effektiva kyliga effektiva tysta människomaskiners händer. Det finns ju ganska mycket forskning om hur mycket en beröring,en klapp på kinden,någon som håller en i handen -hur mycket det kan lindra. Vad bra att det inte var något allvarligt fel på hjärtat iaf. Hoppas du får en Trevlig påsk!
GillaGilla
Näe, ångest ska man ju egentligen inte skoja om, men man dör ju inte av det iallafall….Fast läkaren sa inte att det var ångest – det var min egen tolkning. Jag gick nämligen hem när jag tyckte att jag väntat tillräckligt länge (kl. 17-23) och när jag fått veta att alla prov var bra. Jag tänkte att om dom kommer fram till att det är något farligt så får dom väl skriva ett brev till mig….Jag orkade verkligen inte vänta, liggande där på en brits i korridoren, men människor omkring mig som spydde och eller sprang runt. Stressade. Ja, det är för jävligt att vi blir till Saker i den stressade miljön, men det kanske är för att DOM ska orka – arbetarna på sjukhuset alltså…. Trevlig påsk själv och jag uppskattar verkligen att du finns kvar där ute vslip!! Kram på dej!
GillaGilla