I söndags skulle jag på första adventsfika hos Mellan och hans sambo och få träffa sambons föräldrar för första gången.
Dom bor jättefint på Lilla Essingen och det är liiiite bökigt att ta sej dit så jag letade på SL-appen om det fanns ett enklare sätt än att först åka p-tåg till Odenplan, sen byta till t-bana till Fridhemsplan och därefter buss till Lilla Essingen. Bökigt att byta så många gånger, tänkte jag. Finns det inget annat sätt? Jodå, man kunde åka p-tåg till T-Centralen och ta buss 1 från Kungsbron till Lilla Essingen.
Dumt nog tänkte jag inte på att jag alltid går vilse. ALLTID! I alla fall första gången, ofta andra och tredje gången och ibland femte gången när jag ska ta mej till nya ställen. ”Pröva inte nya vägar!” skriker en inre röst (ibland). Den hördes även denna gång, men så tänkte jag ”Kungsbron” vid ”T-centralen….huuuur kan man missa den”, liksom?
Man kunde missa den. Huuuur kan jag inte känna mej själv efter alla dessa år! Huuuuur?!?!? Jag kan ju gå vilse i en hiss!
Jag åkte till T-centralen och tänkte att ”Kungsbron ligger väl där uppe där bussarna går” och tog mej dit. Busskuren skulle ha bokstav O (eller var det P?) på sej. Jag såg M och N när jag gick ut genom dörrarna. ”Då måste ju O (eller P?) ligga här i närheten”, tänkte jag och gick mot….typ…bron. Men det stod inte Kungsbron någonstans. Det stod ”Klarabergsviadukten”. Men ”Kungsbron” borde ju vara en bro. Tänkte jag. Den enda bron jag hittade låg det ingen busskur på, så jag gick…. Och gick. Och förbannade mej själv så inihelvete! ”Jag orkar inte vara jag!!” Liksom.
Kände mej så irriterad på mej själv att jag hade lust att gå hem och dra något gammalt över huvudet på mej och aldrig mer gå ut, om jag inte hade en ledsagare som ledde mej dit jag ska. Men vuxen, som jag ju faktiskt är, så skärpte jag till mej och ringde Mellan och sa att jag var vid Stadshuset och att jag inte hittat busshållplatsen.
Jag fick instruktioner från Mellans tjej via Mellan och skulle ta ”buss 3 och kliva av på St Eriksgatan och därefter ta buss 1”. Buss 3:s kur låg alldeles där jag stod, så jag hoppade på bussen när den kom strax därefter. Jag höll NOGA koll på hållplatserna och tänkte hela tiden ”St Eriksgatan”. Mellan hade sagt att jag skulle ta nästa buss alldeles intill ett köpcentrum som hette ”xxxxx” (minns inte), men det for vi förbi (!). Så klev jag av på St Eriksgatan och letade därefter efter busskur där buss 1 skulle gå. Hittade inte. Ringde Mellan: ”Är på St Eriksplan, men hittar ingen busskur där buss 1 går.”
Pust! Jag hade åkt för långt! Jag skulle klivit av på station ”Flemminggatan”. Så det var bara att gå tillbaka. Och jag hade inga sköna stövlar. Fy faan, vad osköna stövlar jag hade! Tror jag ska slänga dom, trots att dom är rätt snygga. Jag gick alltså över bron från St Eriksplan till Fridhemsplan och där började jag också snurra runt: ”Var faan är busskuren till buss 1???”. Ringde Mellan: ”Den ligger runt hörnet”. Faan, jävla hörn! Man måste säga varje steg jag ska ta, annars hittar jag inte!
Men jag hittar ju inte i vilket fall så….
Jag gick till busskuren om hörnet och satte mej och väntade. Det var KALLT! Och fötterna värkte. Till slut var jag framme på Lilla Essingen, vid rätt port och försökte ringa på port-telefonen. Funkade inte. Jag ringde Mellan: ”Ring på porttelefonen, så öppnar vi”, sa han. ”Det går inte!” sa jag. Då kom en kvinna och öppnade dörren. Jag hade tryckt på fel knapp!
En timme för sent kom jag till adventsfirandet där Mellans sambos föräldrar tålmodigt satt och väntade. Dom hade varken fått glögg eller kaffe i väntan på mej…. Pust!
Jag tog Uber hem, eller om det hette nåt annat…. Mellan beställde.
Visstja, måste betala honom… 😛
erviluca #mammatillfyrakillar 