När Jonas blev mamma/erviluca

På min promenad runt (halva) sjön träffar jag många människor som är ute och går med eller utan hundar. Det bästa är när dom har en, eller flera hundar, OCH vill hälsa på mej och mina hundar. Nuförtiden är det vanligaste beteendet att dra åt sej sin hund och se skräckslagen ut och snabbt gå förbi mej och mina hundar, som om vi vore monster. Det är vi inte. Vi är väldigt snälla. Alla tre.

Men ibland händer det och någon stannar till och pratar lite. Det hände igår. En äldre herre (i min ålder?? Nä, han MÅSTE ha varit äldre…) kommer gående med en jättefin svart mellanpudel som ser väldigt glad och lycklig ut. Jag bara MÅSTE hälsa, så jag frågar om vi får hälsa på hunden. Det får vi, även om herren inte ser speciellt ”tillgänglig” ut inledningsvis.

Jag frågar hur gammal pudeln är, för den är sååå snygg och ser så pigg ut. ”Sex år”, svarar herren, varvid jag blir förvånad, och säger det. Herren börjar då svamla om att hunden ”troligen vuxit färdigt” och att han anser att han nog är färdigvuxen etc. Jag säger inte så mycket, men tänker ”Vet han inte att en hund har vuxit färdigt vid 1år till max 2 års ålder?” (iallafall stora raser kan växa lite längre), men säger inget. Det tycks som om herren blir pratsugen och så börjar han berätta.

”När jag var 5 år bodde vi på landet. Pappa reste runt en del och hjälpte folk i gårdarna med xxxxx (minns inte vad han sa). Vid ett tillfälle fick han en hund som betalning så en dag kom han hem med en hund som han gav till mej och sa: Här! Det är din hund. Du får den och du får ta hand om den själv.”

Hunden fick heta ”Jonas” och herren (det låter nu som om jag skriver om Gud eller Jesus….så jag måste kanske döpa herren…? Han får heta…..Lennart! Han såg ut som en Lennart…eller möjligen Sivert….Sivert blir det, för jag känner ingen som heter så och han var lite Sivert-lik). Nåja.

Jag frågar vad det var för ras, men det har han ingen aning om och säger ”Den var lite svart häääär….” (visar på hakan) ”…och lite vit häääär (visar på sidan av halsen)…

”…så gick det en tid och sen fick Jonas 11 valpar av alla möjliga sorter!” Han skrattar och jag ser hur han minns alla valpar och mamman Jonas och hur härligt och kul det var med alla valpar. ”Fick Jonas byta namn då?” frågar jag. ”Näe, hon fick heta Jonas”, säger han.

”Men hur kunde ni tro att det var en kille?” frågar jag och tänker hur kan man missa att en hund har en snippa istället för en snopp?

”Jag tror att pappa visste, men att han ville att jag skulle lära mej av det här, eller nåt”, säger han och skrattar åt minnet.

Sen skils vi åt.

Så fina historier får man höra ibland om man bara stannar och lyssnar.

Amen.