Barnkonventionen /erviluca

Artikel 19.

Barn ska skyddas mot föräldrarnas eller närståendes våld. Det kan vara fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld.

Två barn fanns i familjen där pappan misshandlade och kränkte mamman i flera år. Två barn utsattes därmed för våld – både psykiskt och fysiskt. Barn far illa av att höra/se den de älskar mest i hela världen bli slagen och kränkt.

Mamman lämnade till slut pappan och det tog flera år för henne att sluta vara rädd, be om ursäkt för allt, bearbeta allt våld och våga stå upp för sig själv igen. Till slut stod hon där, modig och stark, sökte en utbildning och började på den. De två barnen följde med i utvecklingen, såg mamma läka och läkte själva.

Då dök pappan upp igen. Nu ville han ha umgänge med sina barn, som han ”älskade jättemycket” och hade saknat. Det äldre barnet, som var jätteduktig i skolan och som äntligen trivdes bra med kompisar och med sitt liv, föll ihop, orkade inte längre gå till skolan och alla A:n blev C:n och till slut E:n och något F. Hon vägrade att träffa sin pappa igen och sa det i rätten, vilket gjorde att hon slapp. Hon hade uppnått den ålder då man lyssnar på barn och tror på dem.

Den yngre flickan däremot, var tvungen. Storasyster sa då att då ville hon också följa med, för att skydda sin syster. Det fick hon inte. ”OM du ska träffa din pappa måste du VILJA det.”

Storasyster fräste och spottade: ”Hur faan kan ni tro att man kan VILJA träffa någon som förstört nästan hela våra liv och som gjort att mamma varit sjuk i flera år och inte orkat någonting?!”

Lillasyster var tvungen och ett umgängesombud framskaffades. Det krävdes därefter av mamman att ”medverka till umgänget”.

Nu skulle alltså en mamma som blivit slagen, strypt, kränkt, nedvärderad och hotad peppa sin lilla dotter att träffa denna gärningsman. Och om hon inte samarbetade och medverkade till detta kunde hon bli åtalad….

Mamman föll ihop, slutade studera, orkade inte, slutade sova på nätterna och ångesten och mardrömmarna var tillbaka. Ändå krävdes det av henne att glatt peppa sin dotter till umgänge varannan lördag: ”Det blir säkert kul!” (…att träffa mannen som stirrade in i mina ögon medan han våldtog mig med en kniv i handen…). ”Pappa kommer nog att vara jättsnäll!” (…trots att han för några år sedan tog strypgrepp om halsen på mig och jag tuppade av…).

Eller va?!?

Jag anser att umgängesrätten SKA upphöra om man är en förövare, som misshandlat barnens förälder, och inte gått i en REJÄL BEHANDLING och dessutom helst bett om ursäkt, och/eller betalat ett högt SKADESTÅND till den man misshandlat…..

…… OM det ens ska komma på tal att få umgås med barn vars förälder man pucklat på (även om man är biologisk förälder).