En del börjar på sitt första jobb och sen blir dom kvar.
Andra byter jobb efter ett tag och sen blir dom kvar.
Ytterligare andra jobbar på ett ställe, byter av någon anledning, jobbar på nytt ställe och byter igen efter flera år av någon anledning och sen stannar dom.
JAG….byter jobb som andra byter skjorta. ELLER så gör jag som jag gör för att jag måste.
Varje gång jag bytt jobb har jag gjort det för att jag har måstat för min egen skull. Jag har inte kunnat vara kvar, för då hade jag gått sönder. Om jag inte redan gått sönder. I alla fall lite grann.
Jag är en människa som på utsidan är lugn och sansad, men på insidan brinner jag. Jag brinner för det som är viktigt i världen, för rättvisa och för att vara sann och göra rätt saker. När det inte fungerar och när jag har chefer och medarbetare som inte gör ”det rätta” – ja, ibland finns det bara ETT rätt – så kan jag inte vara kvar. Jag kan inte stå upp för och stå bakom FEL som görs på olika arbetsplatser. Och det görs FEL (när det är pengar och makt som styr).
Det finns saker jag ”skrikit i det tysta” om/tjatat om på mina arbetsplatser och med mina kollegor och chefer sedan jag började arbeta som socionom 1988, men som dom ”sopat under mattan” eller sagt att jag ”överdriver” och så har dom tyckt att jag varit jobbig. Jag har varit en visselblåsare i det tysta – lite som en irriterande igel som huggit mej fast i chefers ben och armar och stört. ”Måste du alltid….?” har dom sagt, eller så har dom suckat och vägrat svara på mina raka frågor eller pratat bort mej när jag pekat på fel som görs.
Jag har bara några få år kvar i yrkeslivet och i sluttampen såhär är jag ändå stolt över mej själv över att jag varit lite obekväm och att jag stått upp för människors rätt och väl och ve, med fokus på barnens bästa. Jag kunde inte göra annat. Det gör ont i mej när man kör över människor som har det svårt.
Men faan vad många det finns som bara kör på, som ”bara jobbar” och sen går hem och skiter i resten. Jag fattar inte hur ni funkar! Någon sa till mej: ”Jag förstår inte hur du kan brinna så för ditt jobb? För mej är det bara ett jobb, som ska utföras. Sen går jag hem, liksom.” Den som sa så var socialsekreterare i en Barn- och familjegrupp. Jag förstår inte hur man kan låta bli att brinna när det handlar om våra barn, om deras framtid!
….sen finns alla dom som arbetar endast för att få lön och mat på bordet. Det är ju också ett måste och okey.
Men sån är inte jag och har aldrig varit. Jag måste få brinna för mitt arbete och stå högt upp på Barrikaderna och skrika (fast lite inuti sådär…) när det görs fel. Jag kan inte ”låtsas som det regnar” när det fattas tokiga beslut eller när folk körs över.
OCH jag är ganska naiv och tror ändå gott om folk. Speciellt folk som INTE är chefer och som INTE har makt.
Av pengar och när man har sug efter makt tycks man bli väldigt egoistisk och oempatisk.
Tur att vi är olika.
erviluca #mammatillfyrakillar 