Kategoriarkiv: Uncategorized

När jag fick min första son, skaffade jag Barnaboken (av Anna Wahlgren). Och jag älskade den! Inte allt i den, men delar av den. Jag läste den om och om igen, med en stor skopa salt, och någonstans inuti mej förstod jag att Anna Wahlgren och jag var inte av samma skrot och korn, för jag hade aldrig kunnat genomföra vissa ”uppfostransgrejer” såsom hon föreslog, men ändå! Mycket av det hon skrev var bra. Och jag gillade dom små figurerna som figurerade (!) i boken.

Jag läste den ungefär 7 gånger! Den var liksom mer ”rättfram” än andra barnuppfostrings-/utvecklings-böcker. Rakt på: Gör så här! I alla andra stod det: ”Om du KÄNNER att du KÄNNER och du KÄNNER inuti…..bla bla bla…” och så stod man där och kände inte alls något! Och undrade ”HUR gör man??”. Då var ”Barnaboken” bättre: ”Gör så här!” och sen kunde man göra så eller förkasta det. Ta ställning liksom.

Jag funderade mycket på Anna Wahlgren och hur hon klarade av att ta hand om NIO barn, när jag tyckte att ETT barn var svårt nog. Och hur hon klarade av alla män, och hur männen kom in i hennes liv……

NÄR hann hon gå ut, liksom? Jag hade problem att skaffa barnvakt till ETT barn och hon hade 6,7,8…..Och hur hittade hon männen som ville ha ”ett barn till” med henne – hon som redan hade ett gäng? ”Hur lever hon?” tänkte jag. ”Hur har hon det? Hur orkar hon?” Jag var imponerad och förundrad.

Och mitt i allt detta lyckade hon prestera böcker, varav jätteboken Barnaboken var en utav dom: ”Hur klarar hon allt? Är hon omänsklig på något vis?” tänkte jag, som hade ett barn och haltidsjobb och tyckte att dagarna knappt räckte till….

Via intervjuver osv, förstod jag att hennes uppväxt varit rätt jobbigt och att hon ”hatade” sin pappa… Hon lät så…ensam. Lite ”övergiven”.

Så gick åren.

Och så skrev Felicia (äldsta dottern?) en bok, där hon berättade Sanningen.

Men nu är det så här att det FINNS INGA sanningar här i livet. Det finns bara Olika Upplevda Verkligheter. Felicias bok är Hennes Upplevda Verklighet, utifrån ett barns tankar, minnen och sätt att vara. Så för henne är den sann. Helt sann.

Kära Anna: Det enda du kan göra som Mamma är att lyssna på ditt barns upplevelser och berättelser om hur hon/dom upplevt sin barndom, ta det till dej och be henne förlåta dej för att du inte såg, inte förstod, inte kunde bättre, då.

 Ett barn – även om det är vuxet – behöver bli lyssnad på, behöver få bekräftelse på att det som hon upplevde fanns, att hennes rädslor blir sedda och förstådda av den som varit viktigast i hennes liv: Hennes förälder.

 Kära Anna, du behöver sänka ditt huvud – eller blotta din hals – för ditt älskade barn och säga: ”Förlåt! Jag förstod inte!”

Det är det enda du kan göra.

Gör det för ditt barns skull.

Att säga/skriva: ”Så var det inte!” hjälper varken dej eller din dotter, eller dina övriga barn. Alla barn har rätt till SIN upplevelse, och om upplevelsen var svår, kan ingen annan kliva in och säga: ”Nej, det var den inte!”. Speciellt inte en förälder, som barnet kanske anser vara skyldig.  Barn kan förlåta, om dom blir lyssnade på och bekräftade. Även vuxna barn.

Böj din nacke. Säg Förlåt, så kan ni kanske börja om sen. Från ruta ett. Som en mamma till en mamma. I förståelse och fred.

Upprepa inte din (livs-) historia.

Lycka till!

Det blir lätt halvkrackiga nätter när man sover i vardagsrummet och tre tonårssöner har sina rum runtom, och är vakna heeeeela natten. Även om dom är rätt tysta, låter det lite från datorer och dom passerar förbi när dom ska till toan….Jag KAN sova, men vaknar till hela tiden….

Dessutom tycker Fiona att det är jättekonstigt att killarna är vakna…Hon har vandrat runt från rum till rum och liksom frågat ”Ska vi vara vakna?? Jahaaa….”. Liksom. Och så åt dom chips! Chips luktar gott. Enligt Fiona.

Vi har tagit en morgonpromenad. Det är härligt med lördags- och söndagsmorgonpromenader, för det är så lugnt och stilla, och ofta är vi helt ensamma ute. Hundarna kan springa fritt utan att någon vrålar ”Koppla hundarna!” och jag kan koppla av i Lugnet.

Nu ligger dom vid mina fötter, under bordet, och tar igen sej, och jag funderar om jag ska gå och se VEM Bachelorette-tjejen valde att gifta sej med….

Ja, det ska jag nog. Det är liksom en rätt Viktigt Kunskap i mitt liv!

NOT!

Men ändå….

Jag är lite nyfiken….Jag har ju sett henne då och då på lördagsmornarna, slappandes i soffan….och tänkt: ”NEJ! Ta honom! Åååååh, du skulle bara VETA vad han säger när du inte är med!!! Meeeen, hur kaaaan hon kyssa Honom?!?” osv….

He he he….

My life is exating, I might say!

🙂

Jag satt plötsligt med en liten knodd i knät – en Underbart Söt liten 1-årig kille! Han STIRRADE på mej med sina stora blåa ögon. Jag log så att munnen nådde öronen på båda sidor.

Han stirrade.

Funderade.

Och funderade lite till.

Och så bestämde han sej: Hon är okey. Och så looog han tillbaka.

Mitt hjärta tog en litet skutt och jag ville pussa honom på hans goa kinder, men fick bita ihop, för babyn var bara lånad en stund från en Främmande Mamma, som lät mej njuta av honom, ba´fatt jag ville.

Men egentligen ville jag ta med honom hem, låta honom bli min, bli baby-mamma igen och den här gången bara njuuuuta av det. Njuta av stunden som är så kort.

Men plötsligt tänkte jag: ”Jag kommer att bli Världens Bästa Farmor!” och DET gjorde mej så GLAD! För en vacker dag ska jag få sitta sådär med mitt barnbarn i knät och jag kommer att få pussa honom/henne så mycket jag vill,och kanske ta med honom/henne hem en stund….”

Tjohoooo!

Jag gick i skogen när jag kom till en mosse. Där anade jag några ugglor. Jag hittade dom och tog upp dom och satte dom i ett träd: ”HÄR ska ni sitta och hoa!” sa jag vänligt till dom.

En utav dom snurrade runt sitt huvud ett helt varv och då såg jag att den hade en räv bakom örat. ”Försvinn!” skrek jag varvid räven hoppade till och sprang iväg.

Jag fortsatte gå då jag såg en en fin liten grav där mitt i skogen. ”Åh, här ligger en hund begraven!” sa jag bara sådär rakt ut. Så kom jag att tänka på tanten som la sin döda hund i garderoben, för hon hade inte mage att begrava den, och på att hon nu hade skelett i garderoben.

När jag kom hem upptäckte jag att jag bara såg med ena ögat, och då kom jag på att jag hade kastat ett öga  genom fönstret hos grannen på första våningen. ”Fy skäms på dej!” sa jag till mej själv och gick till grannen och ringde på. Jag berättade att ögat som var kastat genom fönstret var mitt. Grannen gav vänligt tillbaka mitt öga, och frågade mej sedan om jag hade en skruv lös, för han hade hittat en på golvet. Jag sa att den inte var min, tackade för mej och gick hem igen.

Slut.

Nuförtiden har jag publik när jag duschar.

Det är Fiona som puttar dusch-draperiet åt sidan med nosen, slänger upp sina två stora labbar på badkarskanten och kikar in, lyckligt viftande på svansen:

”Hej matte!”

Om hon kunde le med hela munnen så skulle hon göra det.

Duschen stänker över hela hennes ansikte men hon bara fortsätter stå där och stirra och ”leeee”. Då och då böjer jag mej ner och ger henne en blöt puss. Jag får en tillbaka. Direkt.

Så fort jag stänger av duschen talar hon om för mej att hon tycker att jag ska kliva ur badkaret – DIREKT! Helst skulle jag vilja torka mej först (stående i badkaret), men Fiona säger: ”BOFF!” vilket betyder: ”Kliv ur badkaret! NU!”.  Så det är bara att lyda.

När jag klivit ur badkaret, slickar hon av lite vatten på benen. Sen är hon nöjd och skuttar iväg.

Jörgen Ooms från www.peakmotivation.se gav mej en enerigboost idag. Inte bara mej, förstås, utan hela arbetsplatsen! Fast vad alla andra kände kan jag ju inte veta, eller stå för, men det bubblade av skratt i församlingen.

Han sa egentligen ”självklarheter” – sånt där som man redan veeet, fast kanske inte hittat Den Röda Tråden i. Och han pekade på saker som är Viktiga, med en underbar, underfundig och ”mitt-i-prick”-humor, som gjorde att jag egentligen inte ville sluta lyssna….

Jag ville att han skulle fortsätta – gärna hela eftermiddagen också! Jag ville ha meeeer!

Jag tänkte att jag ville stoppa honom i fickan och ta med honom ut i Livet – ut i Min Verklighet. Min egenupplevda Verklighet. Jag ville ha honom i fickan så att jag kunde stoppa ner handen där ibland och känna att han”Finns där” och stöttar och hjälper mej när Livet stjälper.

Lite så.

Som ett stöd i fickan när ”alla är dumma” och ”ingen förstår”….

Typ.

Jag ville helt enkelt ha en egen Jörgen Ooms!

Jag tror att ALLA känner sej sorgset och övergivet ensamma ibland. Alla. Fast en del har lättare att ”tar fram” känslan och ”uppleva den” än andra. En del kanske bara går till krogen och tar några starköl för att  få bort känslan, andra kanske har ölen hemma….

En del ringer sin bästis och gråter en stund, andra pratar med sin partner – kanske. Kanske man inte alltid pratar om den Inre Ensamheten, för den kan kännas ”läskig” och skrämmande och svårbegriplig, men jag tror den finns där, hos alla.

Såna där dagar när ”ingen fattar/ alla andra bara tänker på sej/ varför-är-det-bara-jag-som…/ingen-förstår-hur-jag-har-det” etc.

En del ÄR verkligen ensamma!

Superensamma.  Och jag kan få ONT I MAGEN när jag tänker på Dom Riktigt Ensamma.

Dom som inte har någon att vända sej till eller krama om någon gång. Dom som inte vet vad dom ska göra på julafton, och som ingen bryr sej om när dom fyller år.

Dom som inte ens har någon att säga ”grattis!” till.

Dom som kanske väljer alkoholen att döva känslorna med. Eller psykofarmaka. Eller vanvettig ilska, där dom skrämmer bort alla….

Det finns DEN ensamheten, och så finns givetvis ensamheten inuti – den som finns mitt i gemenskapen.

Eller den där man går och bär på en Hemlighet, och den bördan är så tung, att man blir väldigt ensam inuti.

Det finns massor av ensamheter.

Och jag tror alla känner av den lite grann ibland. En del ”vågar” plocka fram den och känna den, andra inte.

Många skäms för den känslan. Det är som om man inte blivit ”vald”. Den som stod kvar sist i klassen och som ingen ville ha. Den som ”inte-har-några-vänner” och ”vad-är-det-för-fel-på-henne/honom”??

Och ytterligare andra skriver om den i sin blogg.

😉