RSS Flöde

Anna Wahlgren vs Felicia Feldt /erviluca

Postat den

När jag fick min första son, skaffade jag Barnaboken (av Anna Wahlgren). Och jag älskade den! Inte allt i den, men delar av den. Jag läste den om och om igen, med en stor skopa salt, och någonstans inuti mej förstod jag att Anna Wahlgren och jag var inte av samma skrot och korn, för jag hade aldrig kunnat genomföra vissa ”uppfostransgrejer” såsom hon föreslog, men ändå! Mycket av det hon skrev var bra. Och jag gillade dom små figurerna som figurerade (!) i boken.

Jag läste den ungefär 7 gånger! Den var liksom mer ”rättfram” än andra barnuppfostrings-/utvecklings-böcker. Rakt på: Gör så här! I alla andra stod det: ”Om du KÄNNER att du KÄNNER och du KÄNNER inuti…..bla bla bla…” och så stod man där och kände inte alls något! Och undrade ”HUR gör man??”. Då var ”Barnaboken” bättre: ”Gör så här!” och sen kunde man göra så eller förkasta det. Ta ställning liksom.

Jag funderade mycket på Anna Wahlgren och hur hon klarade av att ta hand om NIO barn, när jag tyckte att ETT barn var svårt nog. Och hur hon klarade av alla män, och hur männen kom in i hennes liv……

NÄR hann hon gå ut, liksom? Jag hade problem att skaffa barnvakt till ETT barn och hon hade 6,7,8…..Och hur hittade hon männen som ville ha ”ett barn till” med henne – hon som redan hade ett gäng? ”Hur lever hon?” tänkte jag. ”Hur har hon det? Hur orkar hon?” Jag var imponerad och förundrad.

Och mitt i allt detta lyckade hon prestera böcker, varav jätteboken Barnaboken var en utav dom: ”Hur klarar hon allt? Är hon omänsklig på något vis?” tänkte jag, som hade ett barn och haltidsjobb och tyckte att dagarna knappt räckte till….

Via intervjuver osv, förstod jag att hennes uppväxt varit rätt jobbigt och att hon ”hatade” sin pappa… Hon lät så…ensam. Lite ”övergiven”.

Så gick åren.

Och så skrev Felicia (äldsta dottern?) en bok, där hon berättade Sanningen.

Men nu är det så här att det FINNS INGA sanningar här i livet. Det finns bara Olika Upplevda Verkligheter. Felicias bok är Hennes Upplevda Verklighet, utifrån ett barns tankar, minnen och sätt att vara. Så för henne är den sann. Helt sann.

Kära Anna: Det enda du kan göra som Mamma är att lyssna på ditt barns upplevelser och berättelser om hur hon/dom upplevt sin barndom, ta det till dej och be henne förlåta dej för att du inte såg, inte förstod, inte kunde bättre, då.

 Ett barn – även om det är vuxet – behöver bli lyssnad på, behöver få bekräftelse på att det som hon upplevde fanns, att hennes rädslor blir sedda och förstådda av den som varit viktigast i hennes liv: Hennes förälder.

 Kära Anna, du behöver sänka ditt huvud – eller blotta din hals – för ditt älskade barn och säga: ”Förlåt! Jag förstod inte!”

Det är det enda du kan göra.

Gör det för ditt barns skull.

Att säga/skriva: ”Så var det inte!” hjälper varken dej eller din dotter, eller dina övriga barn. Alla barn har rätt till SIN upplevelse, och om upplevelsen var svår, kan ingen annan kliva in och säga: ”Nej, det var den inte!”. Speciellt inte en förälder, som barnet kanske anser vara skyldig.  Barn kan förlåta, om dom blir lyssnade på och bekräftade. Även vuxna barn.

Böj din nacke. Säg Förlåt, så kan ni kanske börja om sen. Från ruta ett. Som en mamma till en mamma. I förståelse och fred.

Upprepa inte din (livs-) historia.

Lycka till!

 

 

Annonser

Om erviluca

Positiv optimist som älskar att skriva! Mamma till fyra killar, matte till två hundar och familjeterapeut. Allt i en och samma kropp.

»

  1. Att läsa Barnaboken var som att läsa en skräckis, skriven av en psykopat , hennes uppfostringsprinciper är fullkomlig horribla tycker jag. Jag kommer ihåg att jag nästan mådde fysiskt illa efter att ha läst den. Alkoholiserad mamma, stenhård disciplin, barnen fick passa varandra, och allt i skenet av att alla barn vill känna sig behövda och känna tillhörighet till flocken när det verkar som allt i själva verket handlade om henne, och hennes behov.

    Gilla

    Svara
    • Oj! Tänk så olika vi uppfattade den. Jag håller med om att många råd var hårda, men en del var riktigt bra, tycker jag. Och man gör ju allt utifrån sin egen känsla ändå…Man följer ju aldrig en bok till punkt och pricka. Tycker jag.

      Gilla

      Svara
      • Tex ”godnattskratt” funkade jättebra hemma hos mej. Jag såg alltid till att mina barn fick gå till sängs med ett skratt på sina läppar…eller att lära sej sova hela natten. Var också bra. För annars hade JAG gått under.

        Gilla

        Svara
        • Mmm….godnatt skratt, var nog ganska lätt att hålla sig för skratt om man var barn i den familjen och var någon av de äldsta barnen, som tog hand om de yngre. Och kall gröt……den bild jag har fått av dig som mamma är oc
          eaner från hur hon verkade bete sig. hälsn. v-slip som skrev komm. ovan men blev anonym

          Gilla

          Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: