Kategoriarkiv: Uncategorized

En del människor är såna som bara accepterar konstiga beslut och knasiga chefer och kollegor. Dom står ut med knäppa partners och att saker och ting inte fungerar eller att folk är obegripliga.

Dom liksom….bara ÄR och…ÄR mitt i alltihop.

Ni som är såna är många.

Det måste vara skönt att vara en som som bara ÄR och lever på och accepterar saker och ting.

Det fattas underliga beslut ”uppifrån” från psykopatiska chefer – eller chefer som inte fattar något (och det var därför dom blev chefer…) – och dessa människor kanske blir sura och arga, och tycker att besluten är bakvända och obegripliga, MEN dom anpassar sej och lyder. Direkt.

Jag kan också anpassa mej om besluten inte påverkar mej, eller andra, på ett galet sätt, men när cheferna och/eller besluten som tas är #HEJKOMOCHHJÄLPMEJ, så koookar det i mej och jag behöver få utlopp och behöver få agera och reagera och jag försöker göra något åt det. Försöker förändra. Försöker förstå. Försöker.

Om kollegor är obegripliga och konstiga, trasslar runt i sina sinnen och gör psykologiska kullerbyttor som är tilltrasslade och konstiga, så blir jag frustrerad. Jag försöker förstå och frågar: ”Vad sa du just?” eller ”Vad menar du?” och min erfarenhet är att raka frågor på krusidulliga konstateranden blir ofta mer tilltrasslade, alternativt ifrågasatta (frågan alltså). Så då är det bara att knipa käft och bli frustrerad, eller låta trasslet rinna av sej som vatten på en gås. Vilket jag (i alla fall bakåt i tiden) inte kan.

Det som är tyyyypiskt mej är att jag inte reagerar på det som ”alla andra” reagerar på. Då står jag lugn och begriper inte hysterin eller reaktionerna eller alla frågor som ställs. DÅ är jag bah: ”Meh! Det ordnar sej! Slappna aaaaav! Simma lugnt. Ingen fara. Det löser sej.”

Jag är optimisternas optimist ut i fingerspetsarna, MEN när det kör ihop sej gör det det i kubik.

Det jag egentligen tänkte skriva var att jag för flera år sedan jobbade i en grupp där jag hamnade snett från början. Några var sura för att jag kom in ”från sidan” i gruppen, utan att dom fått frågan, eller blivit förberedda på att det skulle komma någon ny medarbetare, och vem (dvs jag). Denna irritation och surhet fortplantades till mej och jag förstod inte varför det kändes som ett MOTSTÅND när jag kom ny och glad i hågen till denna arbetsplats.

”Här kommer jaaaag!” liksom – glad och lycklig.

”Jaha….”, surt.

Det blev aldrig bra i den gruppen och jag kämpade ständigt med detta motstånd, som jag inte förstod. För att överleva mentalt skrev jag i denna blogg inlägg som handlade om gruppen, men förklätt. Jag kallade gruppens medlemmar för andra saker, typ ”Spader Dam” eller ”Grottkungen” osv. Dessutom var bloggen helt anonym, dvs ingen visste att det var jag som skrev den.

MEN! En vacker dag råkade en kollega hitta till min blogg och listade ut att det var jag som skrev den….och SEN blev jag typ halshuggen (mentalt/psykiskt). Oj oj oj! Jag skämdes och grät, men kände samtidigt ”Faan! Jag ville ha kvar dessa texter! Jag behöver skriva av mej offentligt.” Men jag tog bort alla inlägg som handlade om jobbet och nu….

….ångrar jag det. Jag skulle ha slutat istället. Det gjorde jag till slut, men lät mej själv tryckas ner lite mer först.

I flera år har jag tänkt att jag borde skriva en bok om vuxenmobbing på arbetsplatsen, med mej själv som offer, för så var det. Dom var fanimej inte snälla mot mej! Men faan vad jag kämpade! Och försökte vara rak och tydlig själv och öppen. Men faan vad jag förlorade.

Nyss kom jag att tänka på detta, och att jag hade velat ha kvar alla inlägg som jag skrev. Om inte annat som minnen av vad som hände. Men där och då blev jag så hårt ansatt, och jag skämdes så mycket, så jag bara raderade alla inlägg som handlade om dom. Givetvis var jag också rädd för att bli anmäld och sånt…för det hade jag aldrig orkat. Jag stod i skottlinjen ändå titt som tätt. För allt och inget.

Jag slutade, gick vidare och hamnade fel ett par gånger, sedan rätt och sedan kom en idiotchef och trixade bort mej (för jag ÄR obekväm när jag utsätts för psykopatchefer. Jag ställer nämligen raka – men ej elaka eller fula – frågor och det gillar inte psykopatchefer)….

….och/men nu är jag här och här trivs jag.

#psykopatchef #frustration #kollegor #knäpp #knäppamänniskor #galnakollegor #vuxenmobbing #arbetsgrupper #slutapåjobbet #bytajobb #trivaspåjobbet #brachefer #brachef #utfrysning #utfryst

Jag gick till tandläkaren trots att jag visste att han både skulle sticka mej och borra i mej. Det tycker jag är modigt, faktiskt. Dessutom att låta någon göra det så nära hjärnan/medvetandet…plus att man ligger nästan upp-och-ner – fast.

Tänk att folk gör det frivilligt.

”Många är rädda”, tröstade tandläkaren när jag kom dit och sa att jag var rädd och nervös. ”Okay, dåså…”. Eller? Hjälper det mej att andra också är rädda? Ja, det hjälper mej kanske på så sätt att jag inte känner mej konstig eller ensam om att vara rädd, men det gör ju inte mindre ont för det. Liksom.

Just den här tandläkaren var lite irriterad. Han var det förra gången också. Man bör inte vara irriterad när man träffar en familjeterapeut som är omänskligt lyhörd för energier och känslor som inte uttalas…

Just saying.

Han var inte irriterad på mej (inledningsvis), utan på tandsköterskan. Han var irriterad på henne förra gången också och påminde henne irriterat om olika saker och blev sur/arg när hon gjorde fel. Fräste åt henne. Mycket otrevligt att ligga i en stol upp-och-ner med en man över sej som fräser åt någon.

”Håll den mer så!!” fräste han. ”NEJ! Inte DÄR – DÄR!! Äh, jag gör det själv!”

Tandsköterskan var mjuk och vänlig och försökte på bästa sätt vara till lags, men lyckades inte hur hon än gjorde. Tandläkaren både fräste och gav henne otrevliga blickar.

”Jag är van vid rädda patienter”, sa han och började med behandlingen. ”Andas djupt.” Det gjorde jag.

Jag andades jättedjupt och gapade.

”Vad är det du inte tycker om?” hade dom frågat innan. Eeeeeh, va?!? Finns det någon som TYCKER OM att bli stucken och borrad i?

”Jag tycker bedövningen gör ont och är jätteobehaglig att få, men jag vill ha den för jag vill inte behandlas obedövad”….

”Det kommer att gå såååååå bra”, sa tandläkaren och tandsköterskan. ”Andas djuuuupt.”

Åsså stack han! AJ! Igen och igen. Det känns ju tamejfaan som om dom GRÄVER med nålen i tandköttet för att bedöva. Fi faan! Jag började skaka. Hela kroppen hoppade. Liggande. Jag försökte slappna aaaav och andas djuuuupt, men faaan vad kroppen skakade.

”Jag svimmar”, tänkte jag och tecknade att dom skulle sluta med vad dom höll på med så jag kunde sätta mej upp. Det snurrade i mej och jag ville gråta. Jag ville inte vara där. Jag andades djuuuupt och kände att jag både ville gråta och gå därifrån. Och jag stod knappt ut med irritationen som låg som en stor bloffa i rummet.

”Ingen fara….det går braaaa….ta din tiiiid!” sa tandläkaren med ryggen emot mej och lät som om han ville säga ”Jävla kärring. Skärp dej!” Jag kan ha fel, men det kändes inte som om han menade vad han sa. Och då är jag alltså familjebehandlare/terapeut sedan måååånga år…. Say no more.

Men i detta fall var jag ingen familjebehandlare. I detta fall var jag en liten 6-årig tjej som ville krypa under stolen och lägga sej i fosterställning och gråta!

Jag la mej ner igen och genomgick den där jävla helvetes behandlingen med stick och borrning och skit! Och så kände jag att jag vill inte komma tillbaka. Såsom hela kroppen fullkomligt HOPPADE i stolen av skakningar så talade den om för mej att jag kände INGEN tillit.

….och hur faan kan man stoppa en stor silikonblobba i munnen på någon och säga ”Bit ihop”, utan att förklara varför eller hur länge den ska vara där??

JAG är ingen tandläkare. JAG visste inte hur länge jag skulle bita ihop och/eller sitta med geggamojjan i munnen, men både tandsköterskan och tandläkaren gick iväg. Och där satt jag med en stor blobba i munnen. Hej och hå!

Om man har en jätterädd patient – eller vilken patient som helst egentligen – så ska man väl FÖRKLARA vad man gör?! Hela tiden. ”NU ska jag borra. NU ska jag sticka dej lite. NU tar jag bort blättan och bluttan….etc”. Det är ju MIN kropp och MIN mun!

Jag lånar liksom inte ut den till tandläkaren ”för eget bruk” för att jag råkar vara där och öppna munnen.

Näe!

Eftersom jag var en feg liten skrutta med tårar bakom ögonen när jag var där, kunde jag inte ställa mej upp och säga vad jag ville, som jag skulle gjort om jag hjälpt någon annan – vem som helst. Då hade jag haft ordets gåva och mod.

Nu var jag bara ett litet knytt som smög ut genom dörren med svansen mellan benen och tårar bakom ögonlocken och tänkte ”Aldrig mer”.

När jag kom till jobbet berättade jag för min kollega vad jag upplevt.

”Byt tandläkare!” sa hon.

Så då gjorde jag det.

Slut.

…..fast egentligen inte slut alls….för jag har ju fler tänder att fixa till….så historien fortsätter….

#tandläkarskräck #tandläkaren #rädd #liten #familjeterapeut #aldrigmer #minmun #detärintedinmun #patient #respektförpatienten #irriteradtandläkare #argtandläkare #sur #skakade #rädsla

…..eller egentligen inte för själva tandläkaren i sej. Jag skulle ju inte börja skaka av skräck om det kom en tandläkare gående på trottoaren och jag skulle till och med kunna bjuda hem en tandläkare på middag, gå på bio med honom om det var en kille…. ja, även om det var en tjej! Jag kan gå på bio med nästan vem-som-helst faktiskt…förutom om personen i fråga luktar för mycket parfym, eller svett – då vill jag inte sitta bredvid honom/henne.

Jag är inte rädd för tandläkaren alltså, utan för behandlingen….beroende på vad det är för behandling förstås. En undersökning går bra. Om hen inte trycker ner en krok för hårt i ett hål (”AAAAJ!”) eller stoppar in en krok mellan två tänder och drar jättehårt (ja, det har hänt – kanske inte NU, men förr), så man tror att man plötsligt ska sitta med två framtänder i knät.

Jag har försökt bli av med tandläkarskräcken – på riktigt! Jag har gått i samtal med en tandläkare, som var UTBILDAD på detta, men hon blev till slut irriterad på att hennes behandlande samtal inte hjälpte.

Jag har prövat hypnos, och trots att hypnotisören sa att jag hade lätt för att bli hypnotiserad, så kändes det inte så alls. Jag nickade för att vara snäll mot hypnotisören.

Sen hittade jag en tandläkare som sövde sina patienter så henne gick jag hos ett par år, men sen försvann hon – bara sådär. Hon blev kanske satt i fängelse – jag vet inte – för det kanske inte var lagligt att söva ner sina patienter som tandläkare. I vilket fall som helst tyckte jag att det var jättebra!

Sen gick jag inte till tandläkaren i många år, utom när jag fick ONT i någon tand och då blev det rotfyllning och jag nästan dog. Men tandvärk står man bara inte ut med!

Sen rotfylldes någon tand till många år senare och jag nästan dog igen.

För två år sedan tvingade jag mej till en tandläkarmottagning och skulle påbörja en ”renovering” av tänderna. Då kom pandemin. Tack gode gud för det! Jag slapp. Liksom.

Men nu MÅSTE jag. Jag är en av dom som tandläkaren borrade i så fort jag kom innanför dörren när jag var barn på 60- och 70 talet och jag har några amalgamfyllningar som nu har krackelerat några tänder, så jag MÅSTE göra nåt.

Så häromveckan tog jag MOD till mej och bokade en tid för undersökning här i närheten av där jag jobbar. Undersökningen gick bra, men sen startade det På Riktigt IDAG.

Dog jag? Näe, men det var bra nära…. 😦 mer om det i nästa blogginlägg.

————————————————————————————

#tandläkare #tandläkarskräck #räddförtandläkaren #förritiden #ungpå60talet #rädd #skräck #ångest #hålitänderna #amalgamfyllningar #sprucknatänder #hålitänderna #rotfyllningar #borr #bedövning #ont

…men plötsligt blir jag det ändå.

Jäkla skit att jag inte kan kontrollera rädslan. Såååå jäkla onödigt att ”gå igång” – det hjälper ju inte! Det är heeeelt i onödan. Kom igen, jag själv! Skärp dej!

Det går ju relativt fort och även om det gör ont, så är det över sen. Se det som en ”piss i havet” för det är det! Alla andra gånger är bakom dej, kära jag. Och även dom gånger som var jobbiga är över för länge sedan och jag klarade det! Jag är så DUTTI!

Jag kan. Jag vill. Jag ska. Jag måste!!

Gå nu för i helvete!

Gå till tandläkare NU!!

Jag har sönerna hemma, i alla fall några stycken, och jag berättar om en grej jag såg på TV: Det var ett ungt par som hade bokat en dejt – att dom skulle gå och bowla tillsammans på kvällen och hon såg fram emot det jättemycket. Precis innan dom ska träffas SMS:ar han henne och skriver att han sprungit på några kompisar och undrar om det är okey om han ställer in dejten och hänger med sina kompisar istället. Hon skickar som svar TUMMEN UPP till honom.

Dagen efter är hon jättearg! Superjättearg! Och hon bråkar och skriker på honom och tycker att han är helt dum i huvet. Han är förvånad (och jag med!) för hon skickade ju TUMME UPP ( som betyder OK = godkänt).

Jag fattar inget. Inte han heller.

Mina söner och en flickvän säger att tummen upp är ironisk och betyder ”NEEEEJ!” och att man är arg! Och jag bah: ”VA?!?!” ”Det fattar ju vemsomhelst!” säger någon av sönerna. ”Eeeeeh, nej! Inte jag!”, säger jag. ”Näe, men du är ju en boomer”, säger en annan son då.

”En vaddå?!?”

”En boomer. Ni är gamla och hänger på Facebook och skriver tre gapskrattande smileys på rad hela tiden och ni fattar verkligen ingenting!”

”Eeeeh, va?!?”

Några dagar senare är jag hemma hos min mamma (snart 90 år). Hon skickar inga smileys, säger hon, men jag berättar ovanstående historia även för henne och för min syster. Dom är lika frågande som jag: ”Vad är en boomer?”

”Betyder inte tummen upp tummen upp??”

”Vad är det för fel på tre gapskrattande smileys i rad??”

Näe, vi fattar verkligen INGENTING!

Varför betyder inte smileysarna det dom ser ut att betyda? Varför har man ändrat deras betydelse till ironiska grejer och sånt? Hur ska vi ”boomers” veta vad dom betyder nu då? Finns det liksom någon bruksanvisning??

Asså….

Hjälp!

————————————————————————————————

PS. Dessutom skriver ”boomers” alltid en massa utropstecken (enligt sönerna)!! Eeeeh, va?!?!? DS.

#boomer #boomers #smileys #smiley #tummenupp #tummenner #oldschool #gammal #dejt #bowla #vadbetydersmileys #hurskamanveta #utropstecken #gapskratta #gapskrattandesmiley #bruksanvisning #hjälp #attbligammal #mamma #tvprogram #attvaraihop #attförståvarandra #förståelse #par

Hur man lär sitt barn att prata.

Man pratar med dom. Från början.

Från att dom är små – pyttesmå – så fort dom möter en med blicken, och gärna innan: PRATA! Säg ”Hej, lilla gumman/gubben!” och LEEEEEEE!

Du kommer att få svar.

Vänta lite.

Sen rör sej babyn lite grann, sprattlar lite, rör på armarna, kanske ler hen, kanske låter hen på något sätt. DET är ”svaret”.

Räck ut tungan och håll den där en stund.

Vänta lite.

Se när din lilla lilla baby också försöker räcka ut sin tunga. Det är ”svaret”.

Din baby är helt ny i världen och ska lära sej allt! Från början. HUR ska babyn lära sej? Genom att HÄRMA. Babyn härmar DEJ först och främst.

Skaffa pekböcker och titta på bilder och säg vad det är, upprepa, säg hur djuren låter, upprepa, sjung sånger med ditt barn – gärna sånger där det är rörelser med (eller hitta på egna) – kommunicera.

OM du INTE pratar med ditt barn, sätter ORD på saker, så tar det längre tid för barnet att lära sej (förstås!), för då måste barnet lyssna på ANDRA människor och givetvis på dej också, men det är svårare att lära sej ett språk när inte någon ANSTRÄNGER sej och LÄR UT det.

TITTA PÅ DITT BARN, LEEEEE, och säg något. Gärna korta, enkla meningar eller ord: ”MAMMA!” eller ”PAPPA”. Visa lampan och säg ”LAMPA”.

Upprepa allt igen och igen.

För dej är det självklart att alla lampor är lampor. Det är inte självklart för babyn. Peka på fler lampor och säg lampor. Lampor är OLIKA (lär sej barnet), men gemensamt är att dom kan TÄNDAS och SLÄCKAS – dom kan LYSA.

Fortsätt prata MED ditt barn. SE och UPPLEV när hen svarar (på sitt eget sätt). Titta ditt barn i ögonen och känn kärleken emellan er. Säg ett ord, säg ett till.

Berätta ALLTID för ditt barn vad du/ni ska göra när du lyfter upp det och går iväg/gör något: ”Nu ska vi gå och laga mat” eller ”Nu ska du/Maja få BADA” eller ”Nu ska vi gå till BILEN/CYKELN” etc.

Lyft INTE upp barnet som om hen är en SAK, utan var RESPEKTFULL mot ditt barn, precis som du skulle vara med en vuxen människa och BERÄTTA vad som ska hända.

Många föräldrar lyfter upp sina barn från golvet, när dom ligger eller sitter där och ”leker/tittar”, som om dom vore en påse ärtor. Gör inte det. Säg vad du gör: ”Nu ska vi gå och hämta storebror i skolan” eller ”Nu ska du få följa med mej på toaletten” etc.

Jobbigt? Nej inte alls! Rätt självklart, faktiskt.

”Är du hungrig? Nu ska du få MAT. Här får du välling/bröstet/ärtor…”

”Är du törstig? Här får du lite VATTEN i en flaska/mugg…”.

Visa respekt för ditt barn. Hen kommer att visa samma respekt tillbaka (i alla fall för det mesta….ett barn är ett barn och KAN inte allt direkt eller från början, men tids nog och med mycket tålamod från oss vuxna….).

OCH hen kommer att lära sej prata fortare – i alla fall förstå språket fortare, vilket underlättar både för dej och ditt barn.

#baby #barnlärsigprata #lärabarnprata #pekbok #småbarn #nyfödd #respekt #visarespektfördittbarn #pratameddittbarn #ordförord #tittapådittbarn #mötdittbarnmedblicken #le #lemotdittbarn #kännkärlekenmellaner #kärlek #föräldrar #barn

På fikarasten pratar vi om frustrationen över att se (vissa) föräldrar på stan/ute med sina små barn och hur dom inte Reagerar/Agerar med sina små barn. ”Hur kan man INTE bry sej?” liksom.

Exempel som vi (familjebehandlare) blir frustrerade över:

• Små barn som är helt INPACKADE i sina vagnar med kläder, filtar och täcken och där föräldrarna drar omkring vagnen INOMHUS. Antingen i tunnelbanan, på pendeltåget eller i affärer. TIPS: Lätta på täcket, öppna upp lite så att barnet inte svettas ihjäl där inne i vagnen! Tänk dej själv att ligga inpackad under en massa täcken inomhus, instängd och svettas och själv inte kunna ta av dej.

• Små barn med FÖR LITE kläder sittande i vagnar utan täcke etc fast det är kallt. Häromdagen såg jag en liten tjej i en sittvagn, utan skor eller sockor på fötterna (bara strumpor) sitta i en vagn och jag tänkte ”Fy, vad kallt för fötterna!” (för det var KALLT ute).

• Små barn som försöker få kontakt med sin förälder på tusen olika sätt, men inte får det. Dom bubblar, låter, piper, säger kanske några ord, söker svar på olika saker, men får inga svar eftersom föräldern tittar på mobilen ELLER bryr sej inte om att svara (för dom här föräldrarna fanns även INNAN mobilen fanns).

• Barn som ställer frågor, eller pratar med en förälder/vuxen, och inte får några svar. Ibland har jag lust att skrika: ”SVARA för i helvete!!” till föräldern. Barn är nyfikna. Barn ska LÄRA SEJ VÄRLDEN och hur den fungerar. VAR STOLT OCH GLAD ÖVER ATT DU HAR ETT NYFIKET BARN som vill VETA och LÄRA SEJ. När du inte svarar ditt barn med ord, svarar du med din tystnad. Du förmedlar: att ditt barn är inte viktigt, att du inte bryr dej om ditt barn, att frågorna inte är viktiga, att nyfikenheten är ointressant och tusen andra saker som gör att ditt barn en vacker dag tystnar (alternativt höjer rösten och skriker i frustration).

• Varför är det så svårt för vissa föräldrar att klä sitt barn? Har du svårt att klä på dej själv? För om det är kallt om DINA öron, är det förmodligen kallt om ditt barns öron. OM det regnar ute blir förmodligen ditt barn blöt om den inte har regnkläder, men om solen skiner blir förmodligen ditt barn väldigt varm om du sätter på henne regnkläder.

Sen är det ju så att dom (föräldrar) som läser det här och BRYR SEJ gör redan allt för sina barn.

Däremot läser inte dom som tror att barn är små paket som man kan göra vad som helst med och som växer upp och blir vuxna bara dom får mat då och då och får sova på natten.

Och varje dag föds det barn av föräldrar som inte borde (få) bli föräldrar. Precis som det finns hundägare som inte borde ha hund etc.

Därför borde vi höja och förstå vikten av hur VIKTIG förskolan är, där barn som inte fått det dom behöver, kan fylla på med det dom saknar så det behöver finnas MASSOR av bra personal i förskolan….

…och missar dom att fylla på ett ”ofyllt” litet barn det den behöver, behöver det finnas MASSOR av bra personal i skolan, som kan SE och FYLLA PÅ barnet det den saknar och skapa lite trygghet och förståelse för världen.

FATTA vad viktig förskolan och skolan är för alla barn, och då speciellt för dom som inte har föräldrar som funkar.

För DAGENS BARN är MORGONDAGENS VUXNA och vill vi ha ett fungerande samhälle behöver vi TA HAND OM VÅRA BARN.

Just saying.

#tahandomdittbarn #förälder #föräldrar #ledsetbarn #ledsnabarn #barnsompratar #klädittbarnrätt #kläderefterväder #varmabarn #varmtbarn #barnvagn #liggvagn #täcke #alltförbarn #attvaraförälder #skolan #skola #skolanärviktig #förskola #förskolan #förskolanärviktig #lyssnapådittbarn #lärabarnprata #pratameddittbarn

När jag är ute och går med hundarna på helgerna stöter jag ofta på ett äldre par och vi stannar alltid och pratar en stund. Första gången hälsade vi på varandras hundar och dom gav mina hundar hundgodis. Sedan dess äääälskar Matilda dom och ser dom på låååångt håll. Elsa var lite avvaktande och tog inte emot hundgodiset först, men nu gör hon det.

Matilda brukar se dom långt innan jag gör det och svansen börjar gå fram och tillbaka, fram och tillbaka fort, fort. Om hon är lös störtar hon iväg för att hälsa, och är hon kopplad börjar hon draaaa i kopplet för hon vill fort, fort komma fram till dom.

Dom älskar djur av alla sorter och är otroligt trevliga och varma och goa. Och dom är alltid tillsammans.

Vid ett tillfälle i vintras kom kvinnan gående ensam utan honom och det klack till i mej när jag såg det: ”Åååånej….” tänkte jag, men det visade sej att han fått en hjärtinfarkt och låg inne på sjukhus och några veckor senare var han med på promenaderna igen. ”Puh!”.

I söndags när vi träffade dom satt han på en bänk och hon var en bit ifrån med hunden. Jag frågade honom hur han mådde. Han sa att han har ont i knäna och behövde vila lite.

Sen började dom prata på om allt och inget (igen) och det är så härligt, och jag kunde konstatera att dom är så respektfulla mot varandra, lyssnar och lägger till (men drar nästan aldrig ifrån eller rättar varandra) och det är som om han hela tiden vet vad hon kommer att berätta och hon vet vad han kommer att säga, trots att dom inte tjatar om samma historier (som många gör, tex jag kan tjata om samma historia flera gånger, för jag minns inte vilka jag berättat dom för…).

Så här kan det låta när dom pratar:

Han: Sist när vi åkte till landet så…

Hon: ….tänkte vi att vi skulle ha med oss mat för hela veckan…

Han: …och den maten räcker fortfarande för…

Hon: ….vi har inte handlat sedan dess och…

Han:…. det är nu 14 dagar sedan.”

Som Piff och Puff fast långsammare. Dom fyller hela tiden i varandras meningar på ett väldigt fint och behagligt sätt. Det är inte för att den ena tappar ord, utan det är som om det är så dom pratar.

Det KÄNNS kärlek och omtanke och respekt mellan dom.

Jag vill också!

Jag ville för länge sedan leva i en sån relation. Jag trodde jag skulle göra det. Jag trodde jag skulle bli superälskad av någon och älska någon supermycket for ever.

Jag VEEEEET att det inte är Hallelujah-moments till 100% och for ever and ever i något äktenskap/förhållande….

….men i alla fall respekt och omtanke.

I alla fall lite grann.

Jag är avundsjuk på dom.

Och jag gillar dom väldigt mycket.

————————————————————

#äktenskap #förhållande #relation #relationer #kärlek #omtanke #respekt #välvilja #hundar #promenad #söndagspromenad #promenader

När jag efter ett ganska långt samtal där vi avhandlat allt i från ”varför folk inte säger sitt efternamn nuförtiden” till ”hur träffades mormor och morfar? vet inte…” till när mormor väntade min mamma och hur hon blev upplyst om ”hur förlossningar startar” (hon fick svaret: ”Det märker du”) till hur mina söner mår, så frågar jag: ”….men hur mår DU?” varvid jag får ovanstående (rubrikens) svar. Det är ju bra att må bra när man sitter still. Då gäller det att sitta still så mycket som möjligt, kanske….

….och jävligt irriterande när man måste röra på sej, vilket man ju måste om man inte har betjänter omkring sej, eller en väldigt snäll man/fru/sambo/dotter/son.

Sen säger hon att hon har väldigt hög puls och jag frågar hur det KÄNNS. Hon svarar att hon känner hjärtat ”i hela bröstkorgen”. Det gör inte ont, men det är obehagligt. Säger hon.

Jag säger till henne att det är så fascinerande att hon snart är 90 år, men när man pratar med henne i telefonen låter hon som en 40-åring (om det nu finns ett ”sätt” som 40-åringar låter). Jag säger att äldre människor verkligen kan LÅTA gamla på rösten, men det gör inte hon. Hon kvittrar och hänger med ”som en 40-åring” och därför är det så svårt att begripa att hon snart är 90 år.

”Kroppen känns som en 90-årings”, säger hon då. ”Ja, men är det inte kul att vara så pigg och vaken i huvudet? Och att du hänger med?”. Jo, det tycker hon. Men det är ”jävligt irriterande att ha en kropp som är 90 när man har ett huvud som är 40.”

Sen pratar vi en stund om hennes kusin, som dog häromdagen. Han kunde inte uttrycka sej dom sista åren – efter en propp/blödning i hjärnan. Vi pratar kring hur otroligt jobbigt det måste vara att vara klar i huvudet och VILJA säga saker, men inte kunna.

En gång stod jag bakom en man i en kö, som hade afasi (när man inte kan uttrycka sej) som försökte fråga killen i kassan efter något, men det blev hela tiden fel ord när han försökte. Jag tyckte det var väldigt modigt att gå fram och FÖRSÖKA fråga efter något, när man VET att orden inte kommer ut på rätt sätt. Med lite pekande och gestikulerande kunde mannen få fram vad han frågade efter (jag har för mej att det var tändstickor han frågade efter)….

….och jag hamnade i att fundera över alla dessa skador och sjukdomar som finns och hur man orkar och står ut. Skulle JAG stå ut?

Och kan människor drabbade av afasi skriva?

Nåja.

Det här blogg-inlägget blev till av att meningen mamma sa idag var så fin, på nåt sätt: ”Jag har inte ont när jag sitter still.” Det låter nästan som en boktitel.

Det blir kanske titeln på boken om mamma….om jag skriver någon sådan.

Först ska jag skriva 4-5 andra böcker som ligger i huvudet och kokar och bara vill ut.

#äldre #mamma #förälder #föräldrar #nittonhundratalet #puls #blodtryck #författare #författarinna #skriva #hjärtat #ontihjärtat #skriva #erviluca #mammatillfyrakillar #söner #kusin #prata #telefon #prataitelefon #ringdinmamma