#rädd /erviluca

Jag gick till tandläkaren trots att jag visste att han både skulle sticka mej och borra i mej. Det tycker jag är modigt, faktiskt. Dessutom att låta någon göra det så nära hjärnan/medvetandet…plus att man ligger nästan upp-och-ner – fast.

Tänk att folk gör det frivilligt.

”Många är rädda”, tröstade tandläkaren när jag kom dit och sa att jag var rädd och nervös. ”Okay, dåså…”. Eller? Hjälper det mej att andra också är rädda? Ja, det hjälper mej kanske på så sätt att jag inte känner mej konstig eller ensam om att vara rädd, men det gör ju inte mindre ont för det. Liksom.

Just den här tandläkaren var lite irriterad. Han var det förra gången också. Man bör inte vara irriterad när man träffar en familjeterapeut som är omänskligt lyhörd för energier och känslor som inte uttalas…

Just saying.

Han var inte irriterad på mej (inledningsvis), utan på tandsköterskan. Han var irriterad på henne förra gången också och påminde henne irriterat om olika saker och blev sur/arg när hon gjorde fel. Fräste åt henne. Mycket otrevligt att ligga i en stol upp-och-ner med en man över sej som fräser åt någon.

”Håll den mer så!!” fräste han. ”NEJ! Inte DÄR – DÄR!! Äh, jag gör det själv!”

Tandsköterskan var mjuk och vänlig och försökte på bästa sätt vara till lags, men lyckades inte hur hon än gjorde. Tandläkaren både fräste och gav henne otrevliga blickar.

”Jag är van vid rädda patienter”, sa han och började med behandlingen. ”Andas djupt.” Det gjorde jag.

Jag andades jättedjupt och gapade.

”Vad är det du inte tycker om?” hade dom frågat innan. Eeeeeh, va?!? Finns det någon som TYCKER OM att bli stucken och borrad i?

”Jag tycker bedövningen gör ont och är jätteobehaglig att få, men jag vill ha den för jag vill inte behandlas obedövad”….

”Det kommer att gå såååååå bra”, sa tandläkaren och tandsköterskan. ”Andas djuuuupt.”

Åsså stack han! AJ! Igen och igen. Det känns ju tamejfaan som om dom GRÄVER med nålen i tandköttet för att bedöva. Fi faan! Jag började skaka. Hela kroppen hoppade. Liggande. Jag försökte slappna aaaav och andas djuuuupt, men faaan vad kroppen skakade.

”Jag svimmar”, tänkte jag och tecknade att dom skulle sluta med vad dom höll på med så jag kunde sätta mej upp. Det snurrade i mej och jag ville gråta. Jag ville inte vara där. Jag andades djuuuupt och kände att jag både ville gråta och gå därifrån. Och jag stod knappt ut med irritationen som låg som en stor bloffa i rummet.

”Ingen fara….det går braaaa….ta din tiiiid!” sa tandläkaren med ryggen emot mej och lät som om han ville säga ”Jävla kärring. Skärp dej!” Jag kan ha fel, men det kändes inte som om han menade vad han sa. Och då är jag alltså familjebehandlare/terapeut sedan måååånga år…. Say no more.

Men i detta fall var jag ingen familjebehandlare. I detta fall var jag en liten 6-årig tjej som ville krypa under stolen och lägga sej i fosterställning och gråta!

Jag la mej ner igen och genomgick den där jävla helvetes behandlingen med stick och borrning och skit! Och så kände jag att jag vill inte komma tillbaka. Såsom hela kroppen fullkomligt HOPPADE i stolen av skakningar så talade den om för mej att jag kände INGEN tillit.

….och hur faan kan man stoppa en stor silikonblobba i munnen på någon och säga ”Bit ihop”, utan att förklara varför eller hur länge den ska vara där??

JAG är ingen tandläkare. JAG visste inte hur länge jag skulle bita ihop och/eller sitta med geggamojjan i munnen, men både tandsköterskan och tandläkaren gick iväg. Och där satt jag med en stor blobba i munnen. Hej och hå!

Om man har en jätterädd patient – eller vilken patient som helst egentligen – så ska man väl FÖRKLARA vad man gör?! Hela tiden. ”NU ska jag borra. NU ska jag sticka dej lite. NU tar jag bort blättan och bluttan….etc”. Det är ju MIN kropp och MIN mun!

Jag lånar liksom inte ut den till tandläkaren ”för eget bruk” för att jag råkar vara där och öppna munnen.

Näe!

Eftersom jag var en feg liten skrutta med tårar bakom ögonen när jag var där, kunde jag inte ställa mej upp och säga vad jag ville, som jag skulle gjort om jag hjälpt någon annan – vem som helst. Då hade jag haft ordets gåva och mod.

Nu var jag bara ett litet knytt som smög ut genom dörren med svansen mellan benen och tårar bakom ögonlocken och tänkte ”Aldrig mer”.

När jag kom till jobbet berättade jag för min kollega vad jag upplevt.

”Byt tandläkare!” sa hon.

Så då gjorde jag det.

Slut.

…..fast egentligen inte slut alls….för jag har ju fler tänder att fixa till….så historien fortsätter….

#tandläkarskräck #tandläkaren #rädd #liten #familjeterapeut #aldrigmer #minmun #detärintedinmun #patient #respektförpatienten #irriteradtandläkare #argtandläkare #sur #skakade #rädsla