Hur man kan får ur sej frustration /erviluca

En del människor är såna som bara accepterar konstiga beslut och knasiga chefer och kollegor. Dom står ut med knäppa partners och att saker och ting inte fungerar eller att folk är obegripliga.

Dom liksom….bara ÄR och…ÄR mitt i alltihop.

Ni som är såna är många.

Det måste vara skönt att vara en som som bara ÄR och lever på och accepterar saker och ting.

Det fattas underliga beslut ”uppifrån” från psykopatiska chefer – eller chefer som inte fattar något (och det var därför dom blev chefer…) – och dessa människor kanske blir sura och arga, och tycker att besluten är bakvända och obegripliga, MEN dom anpassar sej och lyder. Direkt.

Jag kan också anpassa mej om besluten inte påverkar mej, eller andra, på ett galet sätt, men när cheferna och/eller besluten som tas är #HEJKOMOCHHJÄLPMEJ, så koookar det i mej och jag behöver få utlopp och behöver få agera och reagera och jag försöker göra något åt det. Försöker förändra. Försöker förstå. Försöker.

Om kollegor är obegripliga och konstiga, trasslar runt i sina sinnen och gör psykologiska kullerbyttor som är tilltrasslade och konstiga, så blir jag frustrerad. Jag försöker förstå och frågar: ”Vad sa du just?” eller ”Vad menar du?” och min erfarenhet är att raka frågor på krusidulliga konstateranden blir ofta mer tilltrasslade, alternativt ifrågasatta (frågan alltså). Så då är det bara att knipa käft och bli frustrerad, eller låta trasslet rinna av sej som vatten på en gås. Vilket jag (i alla fall bakåt i tiden) inte kan.

Det som är tyyyypiskt mej är att jag inte reagerar på det som ”alla andra” reagerar på. Då står jag lugn och begriper inte hysterin eller reaktionerna eller alla frågor som ställs. DÅ är jag bah: ”Meh! Det ordnar sej! Slappna aaaaav! Simma lugnt. Ingen fara. Det löser sej.”

Jag är optimisternas optimist ut i fingerspetsarna, MEN när det kör ihop sej gör det det i kubik.

Det jag egentligen tänkte skriva var att jag för flera år sedan jobbade i en grupp där jag hamnade snett från början. Några var sura för att jag kom in ”från sidan” i gruppen, utan att dom fått frågan, eller blivit förberedda på att det skulle komma någon ny medarbetare, och vem (dvs jag). Denna irritation och surhet fortplantades till mej och jag förstod inte varför det kändes som ett MOTSTÅND när jag kom ny och glad i hågen till denna arbetsplats.

”Här kommer jaaaag!” liksom – glad och lycklig.

”Jaha….”, surt.

Det blev aldrig bra i den gruppen och jag kämpade ständigt med detta motstånd, som jag inte förstod. För att överleva mentalt skrev jag i denna blogg inlägg som handlade om gruppen, men förklätt. Jag kallade gruppens medlemmar för andra saker, typ ”Spader Dam” eller ”Grottkungen” osv. Dessutom var bloggen helt anonym, dvs ingen visste att det var jag som skrev den.

MEN! En vacker dag råkade en kollega hitta till min blogg och listade ut att det var jag som skrev den….och SEN blev jag typ halshuggen (mentalt/psykiskt). Oj oj oj! Jag skämdes och grät, men kände samtidigt ”Faan! Jag ville ha kvar dessa texter! Jag behöver skriva av mej offentligt.” Men jag tog bort alla inlägg som handlade om jobbet och nu….

….ångrar jag det. Jag skulle ha slutat istället. Det gjorde jag till slut, men lät mej själv tryckas ner lite mer först.

I flera år har jag tänkt att jag borde skriva en bok om vuxenmobbing på arbetsplatsen, med mej själv som offer, för så var det. Dom var fanimej inte snälla mot mej! Men faan vad jag kämpade! Och försökte vara rak och tydlig själv och öppen. Men faan vad jag förlorade.

Nyss kom jag att tänka på detta, och att jag hade velat ha kvar alla inlägg som jag skrev. Om inte annat som minnen av vad som hände. Men där och då blev jag så hårt ansatt, och jag skämdes så mycket, så jag bara raderade alla inlägg som handlade om dom. Givetvis var jag också rädd för att bli anmäld och sånt…för det hade jag aldrig orkat. Jag stod i skottlinjen ändå titt som tätt. För allt och inget.

Jag slutade, gick vidare och hamnade fel ett par gånger, sedan rätt och sedan kom en idiotchef och trixade bort mej (för jag ÄR obekväm när jag utsätts för psykopatchefer. Jag ställer nämligen raka – men ej elaka eller fula – frågor och det gillar inte psykopatchefer)….

….och/men nu är jag här och här trivs jag.

#psykopatchef #frustration #kollegor #knäpp #knäppamänniskor #galnakollegor #vuxenmobbing #arbetsgrupper #slutapåjobbet #bytajobb #trivaspåjobbet #brachefer #brachef #utfrysning #utfryst