Lite minnen om lärare:
I ettan hade vi två lärare – en smal med brunt permanentat tanthår (Fröken Dahlgren) och en jättetjock med kort permanentat hår (Fröken Tonér). Båda var okey, men jag tror jag gillade Toner bäst. Speciellt när hon satte på sej skidkläder och skulle åka skidor med oss. Ha ha ha. Hon var inte ”lite rund” – hon var ENORM. Jag minns att jag uppskattade hennes ansträngning jättemycket.
När vi skulle göra en teater av när Jesus-barnet föddes, till julavslutningen, blev jag dock väldigt ledsen och besviken, för fröken Tonér bestämde att Karin W skulle vara Maria (och jag var så avundsjuk att jag nästan dog!). Vad jag fick vara minns jag inte. Ett får kanske… eller möjligen en ängel, men jag tror inte det, för hade jag fått vara en ängel hade jag nog varit lite nöjd iallafall. Jag minns fortfarande KÄNSLAN av besvikelse och avund, som jag fick bemästra allt vad jag orkade. Jag tyckte Karin W var den sämsta Maria som någonsin existerat. Inte alls lik. (förlåt, Karin!)
DESSUTOM minns jag att fröken Tonér vid något tillfälle hävde ur sej att ”Erika kommer det inte att bli något av…Karin W däremot kommer säkert att plugga vidare och bli något riktigt viktigt”. Det sved, kan jag säga. Jag hade lust att åka tillbaka till Sala när jag blev färdig familjeterapeut och slänga diplomet i hennes ansikte och säga ”Inte bli något, va?!?”. Men hon glömde säkert att hon sagt så (samt att hon förmodligen inte ens fanns längre då). Förresten pluggade inte Karin vidare. Ha, Tonér! Du hade fel! Så fel! Fast vi ”blev något” båda två.
Sen hade vi någon tant (Fröken Länström, tror jag hon hette) i tvåan-trean någon gång, och jag tror hon var vikarie. Hon tyckte så mycket om baaaaarn! Det sa hon ofta. Hon hade inga regler eller gränser för något, och hon sa nästan aldrig ifrån när det var bråkigt, utan satt bara där och ”tyckte så mycket om baaaarn”. Jag minns att när vi skulle ha teckning så ritade hon teckningar ÅT oss och så fick vi fylla i med färger, och när vi hade prov hjälpte hon oss så att vi fick alla rätt. ”Om alla är snälla idag så får ni godis!” sa hon ofta, och för det mesta var INTE alla ”snälla”, utan det var några som busade ändå (Thomas kanske, och Sven och kanske Uffe….?), men sen fick jag och någon till springa till ICA och köpa godis iallafall! Jag vet inte hur ofta det hände, och man gör ju om sina minnen, men jag trooor det var rätt ofta.
Det var på den tiden när alla fick betyg ifrån första klass, och när hon satte betyg fick vi jättefina betyg allihop (tror jag). Iallafall fick jag nästan bara 5:or minns jag. Bara för att hon ”tyckte så mycket om baaaarn”!
I mellanstadiet hade vi Gilbert Åkerlind. Han älskade England mest av allt, har jag för mej. Han pratade ofta om England, och vid något tillfälle fick vi se bilder från hans semester när han varit i England med sin fru och sina barn. Magister Åkerlind blev av och till helt Gaaaaalen: ”PANG!” sa det och så exploderade han. Då kastade han tavelsudden på den han blivit arg på, eller så slog han pekpinnen hårt i katedern eller en bänk, så att den gick i tusen bitar (pekpinnen alltså), och så skrek han. Det var läskigt. Ibland kastade han en krita på den han blev arg på. Det var nästan alltid killar som råkade illa ut. Jag minns inte att han kastade sudd eller krita på någon tjej. Kanske på Karin C, om hon fick något fnitteranfall….
Emellan utbrotten var han rätt loj, och lite ”låt-gå:ig” och hade ingen direkt kontroll på klassen. Fast vi var en rätt okey klass ändå. Det var många bra och schyssta människor i klassen. En bra klass, helt enkelt.
Sen var det högstadiet. Där hade vi ett gäng konstiga typer som lärare: Det var Kemiläraren, som säkert var jättekunnig, men som hade en andedräkt som kunde döda (!), spottade när han pratade och hade långa slemsträngar som visade sej i munnen när han pratade.Det var svårt att koncentrera sej på vad han sa, när man var så äcklad, och det gick inte att sitta långt fram, för man kände LUKTEN på långt håll… För att inte tala om när han kom förbi ens sittplats och skulle förklara något. Då höll man andan tills man blev blå i ansiktet.
Sen var det den lilla tanten i biologi, som vi hade NOLL respekt för. Hon var pytteliten, hade NOLL karisma, hade gnällig och pipig röst och verkade rätt uttråkad. Jag tänker att det ämnet borde kunna hålla elever nyfikna och vakna, men icke! Ibland körde vi över henne helt, genom att helt enkelt inte lyssna, och istället prata med varandra. Då blev hon arg och pep: ”Näe, nu går jag och så kommer jag tillbaka när ni lugnat er” och så gick hon till lärarrummet. Hälften av klassen märkte det inte ens, tills någon frågade: ”Vart tog läraren vägen??”.
Sen hade vi en tant i något ämne…kanske var det matte? Hon hade också så dålig andedräkt, och STANK rök, så även om man inte förstod uppgiften så frågade man inte henne, för man kunde inte hålla andan så länge, när hon böjde sej över bänken för att förklara.
I tyska hade vi Mauritz. Han var ”typ 100 år” och var halvdöv och halvblind. Han körde sina lektioner där framme vid svarta tavlan helt omedveten om vad eleverna sysslade med, eftersom han varken såg eller hörde tillräckligt bra. När vi hade prov, tog många helt sonika upp böckerna och skrev av, eftersom han inte såg vad vi gjorde. Han ställde frågor ibland, men när man sedan svarade, hörde han inte, så det kunde bli hur tokigt som helst.
I Samhällskunskap hade vi en farbror, som alltid hade ”kostym” eller kavaj och finbyxor samt håret kammat över flinten från öra till öra med brylkräm. Ofta luktade han alkohol och ibland var han full, men försökte ”låtsas vara nykter”. Ibland låg brylkrämen som en klump mitt i hårstriporna, och ibland hängde håret åt fel håll. Det hände också att han hade omaka strumpor, eller byxorna nerstoppade i strumporna. Det var omöjligt att känna respekt för denne man, eller ens lyssna på vad han hade att säga….
…men en elev gotta do what en elev gotta do, dvs sitta still vid bänken och ”härda ut”.
I religion hade vi en lärare som verkligen ”brann” för sitt ämne. Hon var också respektfull mot oss elever. Jag tror hon hette Karin, men är inte säker. Jag blev nästan intresserad av religion pga henne. Men bara nästan.
I svenska hade vi Annika. Hon var klart bäst! Hon var rolig, tokig, verkade tycka om oss och sitt ämne, hade humor och var den bästa läraren helt enkelt!
I Bild minns jag inte. Jag minns bara att jag förundrades över hur man kan göra ett sånt KUL ämne så tråkigt. Skickligt, liksom. Not.
I musik tror jag vi hade någon snygg manlig lärare. Men minns inte riktigt. Minns inte slöjdläraren heller. Jag minns bara att jag inte var någe bra på träslöjd, fast jag tyckte det var rätt kul….men jag hade inte tålamod nog att ”vara noggrann”, vilket man ju måste vara när man ska snickra ihop saker…Iallafall i skolan.
Gymnasielärarna var ett skämt. Jag begriper inte att lärare, som är helt knasiga, får vara lärare! Som elev gällde det bara att ”härda ut” – klara av att stå ut genom lektionerna.
I svenska hade vi en gammal gammal tant, som både hörde och såg dåligt, och som vimsade runt med svenskan på ett sätt som var helt obegripligt (och då gillade jag ju ämnet! Iallafall INNAN!). Jag blev dödstrött på Anders i klassen, som hela tiden knackade i bänken, varvid svenskaläraren ropade ”Kom in!”, gick sen fram till dörren och öppnade, och konstaterade att ingen var där, och så sa hon ”Konstigt….visst knackade det?”, och så började det om från början. Ibland ropade vi : ”SLUTA NU ANDERS!!!” och då kanske han hejdade sej en stund men sen…. och läraren fortsatte gå på det, om och om igen.
I biologi hade vi en liten gubbe, som såg ut som en liten köttbulle. Han hade väldigt pipig röst och maaaalde på med sin undervisning framme vid katedern och han var såååååå tråkig så att jag nästan somnade.
I samhällskunskap hade vi en spinkig gubbe som såg ut som 100 år, och han var lite äcklig, för vad han än pratade om så kom han in på sex. Vi slog ofta vad om hur lång tid det skulle ta innan han kom in på sex INNAN lektionen, och så…”Jag vann! 5 minuter!” Eftersom vi visste att han var gift med gymnastikläraren, som var en otroligt spinkig gammal torr trist ”speta”, så var vi lite äcklade sen när vi hade gympa och tänkte på honom och henne, och sex. Uäck! Gympa med henne var booooooring! Zzzznark!
I historia hade vi en Manlig Man som hade värsta karisman och en mörk röst som HÖRDES! Ingen vågade säga buh de lektionerna. HAN kunde undervisa! Och gjorde det intressant! Och krävde saker av oss. Bara hans uppenbarelse gjorde att vi satt som ljus.
I fysik hade vi Den Bästa Läraren. Han var såååå glad och såååå intresserad av OSS, och sååååå rolig och såååå tokig. Han tycktes ÄLSKA sitt ämne, alla elever och livet! Han skuttade runt i klassrummet och VAR atomer som krockade, eller neutroner eller vad han skulle förklara, och man MINDES det han sa eftersom man såg honom framför sej skuttandes runt som atom etc.
I matte hade vi Sherlock Holmes. Ja, faktiskt. Han hade sån hatt på sej och rutig väst. Han var liten och torr och jag fick en känsla av att han ”hatade” barn. Han hade gnällig röst och var urdålig på att förklara. Om man sa att man inte förstod, suckade han och sa att man var ”dum i huvet”…. Ni förstår varifrån min mattenegativitet kommer, va?
Lärare är VIKTIGA. Man minns dom hela livet. Man minns om dom ”hjälpte en” eller ”stjälpte en”. Man minns om dom ”väckte ett intresse” eller ”släckte ett intresse”. Man minns om dom tittade på en med snälla, nyfikna ögon, eller om dom såg irriterade ut. Man minns deras gnälliga eller deras glada röster.
Lärare är verkligen viktiga!
Inte lika viktiga som föräldrar, men nästintill….
Kan hjärtat ta skada av att ”skutta till av kärlek” flera gånger varje dag, tro? 
