Kategoriarkiv: Uncategorized

Ibland ställer jag så tråkiga och dumma och fåniga frågor så att Världen nästintill faller samman! Pust. Hur orkar man ens vara i Närheten av en sådan Korkad och Jobbig mamma, som ställer urfåniga frågor! ”Värsta töntfrågorna”, typ. Eller ”Värsta tantfrågorna”.

HUUUUUR kan man tex fråga VEM som är starkast av Mellan och hans kompis Simon?!? Va?! Och HUUUUR kan man fråga en så dum fråga som om dom tränar tillsammans jämt!?! Men ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH!

DESSUTOM är jag hörselskadad, som Värsta Gamlingen. Typ döv, kan man säga, för jag hööööör ju ingenting!

Först ställer jag Världens Mest Korkade Fråga, och sen när Mellan hittat andan igen, efter att ha tappat både den och hakan, av CHOCK över att hans Moder kan ställa så idiotiska frågor, så svarar han: *mummelmummelmummel* och då Hööör inte fanskapet (= jag)! Meh!

Och så kräver hon (nästan) att Han (Mellan) ska behöva svara på frågan igen!! Det vill säga Röra På Läpparna IGEN!!! Han är ju TRÖTT, ungstackarn! Han går ju både i skolan och STUDERAR samt TRÄNAR sina muskler, varje dag. Typ.

Huuuur kunde STACKARS Mellan få en så urbota jobbig mamma!?!

Hur gick det till liksom??

Ställa frågor!  Och dessutom KORKADE!

Pust!

Dessutom har jag Värsta Gettobilen, som han får skämmas över när han måste åka i den, stackarn.

Livet är hårt (sa bonden).

GRYMT (sa grisen).

För vissa.

Bättre begagnad – eller bara begagnad (?). Begagnad av Livet!

Inuti är det rätt okey….Rätt okey på utsidan också, om man jämför med Andra Begagnade, i samma ålder.

Håret sitter kvar, har möjligen tunnats ut, men är fortfarande blont och lite lockigt. Inga grå hårstrån har upptäckts än.

Blå ögon. Ser dåligt på nära håll. Behöver läsglasögon. Har haft två par ganska länge nu, utan att tappa bort dom (*ger-mej-själv- en-guldstjärna* : ”Åååååh! Tack!”).

Tänderna är också kvar. Iallafall dom flesta….Ja ja ja, ett par har dragits ut, men bara längst bak, så det syns och märks inte. Tyvärr är två plomber tappade, och pga tandläkarskräck förblir det stora tomma hål där, så tandpetare behövs användas efter varje måltid. Men detta görs dock lite fint, i skymundan.

Lite av Uppfostran, som var gedigen, sitter kvar, och används Vid Behov.

Huden är lite torr och kliig, men ”om du kliar mej så kliar jag dej”. Gärna på ryggen.

Mittendelen av kroppen har använts vid skapandet, och uppfödandet, av Fyra Nya Människor. Kroppen kan inte Användas till Avel igen. Där är det Stop och Finito.

Lite värk här och där, i leder och på allehanda underliga ställen ingår. Dock utan så mycket klagomål.

Positiv Livsinställning medföljer. Likaså ett Livligt Barnasinne och förmågan att ”prata med barn”. Kan nästan prata med hundar också. Optimist, nästintill naivistgränsen. Har pga denna livsinställning sprungit in i ett par väggar för mycket, med medföljande platt näsa (not!).

Tycker om naturen, utomhus. Den naturliga naturen. Skogen, typ. Och stora öppna ytor.

Har ingen erfarenhet av Liv på Vatten. Vet att (vissa) båtar flyter, men det är nog också allt.

Har ”festat” färdigt. Kräver ingen ”utegång” i form av ”gå på dans” eller ”kan vi inte gå ut?”. Tycker om att Vara Hemma.

Tycker om närhet och kramar och annat gott och blandat.

MUMS!

Och salt lakrits.

Och mint/mentol.

KAN dricka alkohol, men kan lika gärna avstå.

Kan gå väldigt långa promenader.

Har åkt skidor på både längden och tvären – mest på längden – men det var ett tag sedan. Måste troligen tränas upp innan full aktivitet  nöjdhet tillfredsställelse uppnås.

Älskar att sjunga. Gärna i duschen, eller vid matlagande, eller städande. Tycker mycket om att dansa. Utför gärna dessa aktiviteter hemma, i köket eller vardagsrummet, till Hög Härlig Musik. Visslar snyggt och tonsäkert.

Är  inte förtjust i Ulf Lundell, varken på engelska ( Bruce Springsteen) eller svenska. Gillar inte hårdrock.

Är ganska, för att inte säga väldigt, snäll. Vill VÄL. Har mycket tålamod. Nästan för mycket ibland. Och nästan inget tålamod vid andra tillfällen. Är ganska tydlig. Och rak, och ärlig. För det mesta.

Vid gräl uttrycks inga elaka ord, eller slag under bältet. Detta beteende krävs även tillbaka.

Envis, när det gäller viktiga saker.

Otroligt Förstående. Kan gå i allas skor.

Utom högklackat.

Gillar sköna kläder, framför fiiiiiiiiiiiiiiina kläder, och föredrar rött framför vitt. Vin.

Förlåt ”En-dum-en”, men jag har ännu inte fattat vad # är. Jag VET att det heter hashtag, men jag vet inte vad det ÄR. Varför ”hashtagar” man ord? Vad händer, liksom?

Jag veeeet att jag är ”född på 50-talet” och är ”värsta 70-talaren”, typ, men ändå.! Det är ju sant. Jag hänger, och hinner inte, med. Jag har ju fullt upp med Allt Annat, och orkar inte ägna mej  åt ”det där”, men nu hashtagas ”allt”, men nu börjar jag undra om jag missar något.

Och om 1 år (eller ”imorgon”) kommer jag att skämmas över att jag inte ”idag” visste vad det menas med att hashtagga saker. Men so be it.

ALLA tycks veta ALLT ”från början”, liksom. ”Alla” bara VET, men det måste ju komma någonstans ifrån, allting, och hur hinner man dit, och var är det någonstans? Hur ”bara VET”man allt – från början, liksom?

Jag är nog lite ”insnöad”, men det är väl ”åldern” eller intresset eller orken eller att jag kan så mycket om ANNAT, och det gör att det är lite för fullt där inne….

…och just detta har jag skrivit om förut (hur fullt det är därinne.) Det behövs en rejäl rensning av hjärnminnet, tror jag.

Tex det där starka minnet jag har om när jag blev knuffad ner för en JÄTTELÅNG och STOR trappa när jag var liten – DET är ett STORT minne, som jag borde kunna suga ut.

I verkligheten var det TVÅ trappsteg, och jag blev knuffad av en jämnårig tjej, på min 2-årsdag, när hon skulle gå hem med sin mamma, och vi båda var trötta och gnälliga….

Det minnet är ju faktiskt inte så viktigt….så det kan offras.

Vad mer?

När den nyinflyttade tjejen (ca 13 år gammal) satt i fönstret på Berggatan och blev uppvaktad av ALLA killar i hela kvarteret, för att hon var så otroligt snygg och flirtig, och jag cyklade förbi och blev svartsjuk så det ångade ifrån hela kroppen….DET minnet kan offras. Det är ju helt onödigt!

Eller när jag gick och plingade på dörren en trappa upp på Berggatan 9C och frågade om dom hade något barn i min ålder jag kunde leka med, och det hade dom: Torbjörn. Och vi lekte saker jag ALDRIG förut tidigare lekt; med små tennsoldater och sånt ”killigt”….

Eller när jag efter en kväll, och natt, på Chappau Claque trippade hem i tunna pumps i -10 grader och snöstorm, och inga taxibilar var lediga, jag var ensam och kvällen hade varit ”sådär”….tårarna rann, fötterna blev isbitar och jag önskade att jag skulle falla död ner och frysa ihjäl i någon snöhög, för ”då får dom minsann se….”…. DET minnet är ju helt värdelöst!

*sätter på Minnesrensaren*

Såja.

*TOMT*

NU vill jag veta vad hashtag är!

Att Kevin vann bevisar att vi människor gillar en GENUIN, ödmjuk, varm och kärleksfull människa mer än någon som är Bäst på Något.

Det spelar i förlängningen ingen roll om man ha A i alla ämnen i skolan, om man inte är en God och Klok och Ödmjuk människa. Visserligen kommer man in på vilket program som helst i vilken skola som helst, men sen då? Om man inte har goda relationer och är omtyckt, och tycker om andra, blir det mest bara ensamt.

Och ensamhet gör ont.

Att Se Tuff Ut hjälper inte, Elin!

Elin verkar vara en liten tjej ”med krut i” och hon är hur duktig som helst på att sjunga, rappa och dansa på scenen, men när det kommer till att gå igenom kameran och in i våra vardagsrum, så vann Kevin klart.

Erik var bäst rent sångmässigt, men oj vad tomt det kändes. Känslolöst. Jag är rätt övertygad om att alla dessa tre är fina människor och gör så gott dom kan, men i slutänden är det Kevins utstrålning och otroliga leende som fått oss hemma i sofforna att smälta.

Jag lyfte aldrig luren och röstade, men jag förstår alla tjejer och killar som gjorde det, och som röstade på Kevin.

Det kändes som om man ville ha honom bredvid sej i soffan På Riktigt, för han verkar vara en sådan helgenuin, varm och rakryggad kille, och trots att ”folk” skrivit elaka saker om hans röst, hur han sjunger och kanske t o m om honom som person (?), så har han stått där varje lördag med sitt fantastiska leende och strålat genom våra TV-apparater.

Världen behöver flera sådana som Kevin Walker!

Och att han vann visar att det är inte Perfektionismen som vinner, det är ödmjukheten och kärleken.

Tack för det.

En gång i tiden var det jättekul och spännande! En gång i tiden gjorde jag allt det som jag kände för, och ville, nästan. En gång i tiden tyckte jag det var toppen och hade all kraft i världen!

Men det var DÅ.

Nu är NU.

Nu vill jag knappt gå utanför dörren.

Jag trivs så bra hemma, med mina hundar, och av och till diverse tonåringar.

Det skulle vara rätt mysigt att ha en man att gosa med också, men man kan väl inte få allt här i världen. Har jag hört.

Så fort jag går ut och ”tar en öl” eller gör något annat ”inte-hemma”, så längtar jag hem. Det är verkligen inte klokt!

Jag är väl inte riktigt klok.

Men det är som om mina FEST-perioder verkligen gjorde så att jag fick Festa Färdigt.

Jag hade en fest-period rätt tidigt, från 16-17 årsåldern och uppåt….till ungefär….35, med en dipp när jag fick Äldste Sonen, men den dippen varade inte så länge.

Det går att gå ut festa OCH ha barn, om man gör var sak för sej.

Sen blev det man och fler barn och hela fadderullan. Och så skilsmässa. Och ingen festvilja eller festkänsla kvar. För den tog slut 1995. Typ.

Min tidigare festkänsla var rätt så intensiv, och jag var så HUNGRIG på att Träffa Folk och DANSA och ha KUL och lära känna nya människor.

Men nu….

Pust, liksom.

Jag tänkte på det ikväll, när jag gick ut och tog en After Work-öl på Public med ett par kollegor.

Trevligt? Javisst, men Borta bra och HEMMA BÄST.

Man kan bli väldigt väldigt lycklig av ganska små och enkla saker ibland. Som när en elev har stoppat en lapp i min egen brevlåda på jobbet, och när det står på den:

”Hej E! Jag glömde säga att jag rökt en gång och att  jag snusat och att jag en gång rökte ett papper. Jag vill vara ärlig mot dig men jag vågade inte säga det när vi träffades.”

Då bubblar det i bröstet av lycka och jag vill bara PUSSA på den lilla skruttan som visar mej ett sådant förtroende.

Barn är Underbara!

ALLA barn är underbara, om man bara tycker om dom lite, och lyssnar på dom ordentligt och seriöst.

För EN gångs skull är jag ute i Rätt Tid för att sätta upp adventsljusen och stjärnorna! Trodde jag! Glad och stolt åker jag hissen ner för att hämta grejerna i källaren – tänker: ”Wohoooo! I år sätter jag upp grejerna på Rätt Dag!! Give myself five!”

Jag öppnar källardörren och tänker: Brukar inte ljuset tändas av sej själv? Näe, det tänds inte. Jag sticker in handen i mörkret och famlar efter strömbrytaren. Huuuu, jag är mörkrädd och tycker det är skitläskigt! Och så tänker jag ALLTID:  Tänk om det sitter en spindel på strömbrytaren…då döööör jag!  Näe, det sitter ingen spindel på strömbrytaren OCH det går INTE att tända. Jag tittar mej omkring; det är faktiskt mörkt i hela källarutrymmet, även i trapphuset där jag står (fast det kommer ljus ifrån hissens fönster). Hm…..Listig som jag är räknar jag ut att en propp troligen gått.

Vart den gått vet jag inte, och skiter jag i, men jag tänker: Tyyyyyyypiskt! Just det år när jag är ute  i god tid, kan jag inte hämta grejerna pga att en propp gått. Livet är hårt.

Näe, jag kan INTE ta en ficklampa och gå ner, för det är LÄSKIGT! Vågar inte! Jag skulle våga om hundarna var med, MEN hur ska jag kunna hålla i hundarna, hålla i en ficklampa, öppna tunga dörrar med nycklar OCH sen bära julgrejerna?? Tell me that, om du kan! Det är för jävligt att vara singel!

”Kan inte dina söner hjälpa dej?”

1. Jag har bara en son hemma.

2. Han är lite handikappad.

3. På vilket sätt handikappad?

4. Mentalt.

5. Tillfälligt.

6. Det kallas TEENAGER, på engelska. På svenska vet jag inte…Kanske….knäpp!?

NOT Mellan! Men samma typ...

Bevis:

Mellan har KLAGAT på att  han är för långhårig – inte en gång, inte två gånger, men 267 ggr! Och varje gång har han lagt till att det är MITT fel (!), pga att jag ”aldrig” kör honom till en frisör. Jag har föreslagit honom att åka till en frisör – inte en gång, inte två gånger, utan 267 ggr!! Den senaste tiden har ”tjatet” om att jag ”aldrig” kör honom, och för långt hår, också handlat om en vinterjacka.

Jag har erbjudit mej att köra/följa honom till en frisör – inte en gång, inte två gånger, utan 267 ggr! Jag har stått färdig med jackan på och plånboken i väskan och bilmotorn på – inte en gång, inte två gånger, utan 267 ggr – senast igår! Så igår sa han: ”Men kan vi inte åka IMORGON! Jag LOOOVAR att vi ska åka i morgon, för jag har tänkt att gå upp tidigt i morgon och då är jag liksom mer beredd, typ….”. ”Okey”, säger jag och gör ”mina grejer” istället för att köra son till Täby Centrum.

Och så idag förberedde jag mej. Jag hoppade över att tvätta golven på morgonen (som jag inte gjorde igår), duschade, för att vara fräsch i Täby Centrum – man vet aldrig – den Rätte kan ju komma galopperande på en vit häst (!) mitt i Centrum liksom – och så åker jag till skogen och går en långpromenad med hundarna, varefter jag ringer till Mellan och säger: ”Kom nu då!!!” ”Vaddå???” ”Barnprogram i TVtvååååååååå!”…..

Näe, nu ljuger jag – så säger jag inte. Jag säger ”Kom! Nu står jag utanför med bilen!”.

”Men näääää…..nuuuu?…..Näe…..meh!”

”Men du LOVADE ju!”

”Meh, vafaan! Vad du gör stor grej av det här!!”

”JAG??!?! Det är ju duuu som tjatar på MEJ mellan helgerna!! Det är ju DU som säger att det är MITT FEL att du är långhårig, och fryser!”

”Jamen om jag lovar att inte tjata mer på dej då….”.

”Javisst! Vi kan skita i att åka. Vi gör det ju inte för MIN skull!”

Så bestämmer vi att vi INTE ska åka till Täby Centrum idag, och det är DÅ det blir tid över att gå ner i källaren…..Men så kommer mina Mamma-oroliga-tankar igång:

Varför drar han sej alltid ur när vi väl ska åka? Är han deprimerad? Har jag inte lyssnat på honom tillräckligt? Vi pratar ju liksom aldrig På Riktigt….kanske han är deppad eller ledsen över något? Eller tänk om han har fått någon slags social fobi!

Jag går in i hans rum.

”Meh! Vad gör DU här?? GÅÅÅÅÅÅ!!” hälsar Mellan oglatt.

”Jamen, jag tänkte att du kanske är ledsen över nåt eller så….att jag kanske inte lyssnar på dej tillräckligt….för vad är det som gör att du alltid dra dej ur när vi ska åka till Täby Centrum?” svarar jag.

”Meh! GÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ!!” fullföljer han tidigare önskan.

”Jamen, säkert? Är du ledsen eller orolig över något eller behöver du prata?” försöker jag.

”Äh, du beter dej ju som värsta PRÄSTEN juh!” fräser han irriterat.

…och då blir jag faktiskt full i skratt, och får hålla mej…för att inte brista ut i värsta gapskrattet, men innan hinner jag svara:

”Näe, jag beter mej faktiskt som Värsta Mamman, och Familjeterapeuten!” säger jag och går….

Med Hälsningar från mej på Första Advent!

= knulla av??

Alla dessa könsord! Och alla andra otäcka uttryck och sätt att avreagera sig på….Varifrån kommer de? USA? Andra länder? ”Jag ska KNULLA DIN MAMMA!” I vårt språk blir det så FEL och ÄCKLIGT. På andra språk kanske det låter mer…”normalt”?

”Jag ska kutta dig!” var det en kille som sa för några år sedan.

”EEeeeeeh….du ska VAD??”.

”Kutta dig!”

”EEEeeeeeh….?”.

”Meh: sticka dig med kniv!!”

”Jahaaaa….cut….cut…cutta! Typ…Jahaaaa, ska du SKÄRA MIG med kniv??” *förvånad* ”Här? Nu?”

”Meh! Det är ju bara sånt man SÄGER juh!”

Men hur vet man att det bara är något som någon SÄGER??? Hur vet man när det är ett HOT, som är på riktigt?? Vi svenskar har ju som TRADITION att vara så ÄRLIGA som vi bara kan. Ärliga och kanske lite naiva (men det är ett fint drag, så det så!).

”Jag ska knulla din mamma!” säger en SNYGG kille ilsket till en av mina söner (låtsas vi)

”Okey….Jag ska höra med henne…?Menar du nu? Här?” svarar sonen

”……………?” *mållös*

”Maaammmaaaa! Du sa att jag skulle säga till när…..”

*mamman kommer* *mamman tittar på Arge Mannen* ;

”Ja tack!”

🙂

I natt sjöng jag i den svenska uttagningen till Melodifestivalen.

Det var en plats kvar/över, precis innan Melodifestivalen skulle sändas, så jag ”ställde upp”, för att vara schysst liksom, men hade varken tid eller pengar att fixa med klänning och sånt, så jag tog en gammal kjol och satte på mej, hittade ingen blus så jag tänkte sjunga med bar överkropp (!). ”Det spelar väl ingen roll”…tänkte jag.

Sen hade jag bestämt att sjunga en sång av någon känd grupp, typ Beatles eller nåt…(minns inte), och jag trodde att jag kunde sången ”rätt bra”, men precis innan jag skulle in och sjunga, kom jag  på att jag nog inte kunde den så bra ändå…. Jag sa det till en kvinna, som jobbade där (bakom scenen), som nästan gick i taket av frustration (!), så hon sprang iväg och fixade texten via någon dator, och så sa hon att jag skulle lägga pappret med texten så att tittarna inte såg att jag inte kunde texten.

Precis innan jag gick in tänkte jag att det kanske inte var så bra att sjunga med bar överkropp, för folk kunde bli upprörda, så då tog jag en rosa sjal som jag hade med mej, och virade om brösten! Sen gick jag in och sjöng.

Jag var ganska nervös och osäker och stod där inför miljontals tittare + publik och sjöng sången lite halvtaskigt sådär, och jag sjöng med svag och osäker röst, med gammal ful kjol och rosa sjal virad runt brösten.

Efteråt insåg jag att jag inte borde ha ställt upp alls, och jag skämdes och kände mej dum, men samtidigt kände jag att ”gjort är gjort” och kan inte göras ”ogjort”.

Sen gick jag och satte mej i publiken för att se resten av föreställningen. När jag kom in försökte jag att inte titta på någon och jag försökte ”låtsas som om det regnade”, för jag ville inte veta vad folk tyckte om min insats. Jag förstod ju att den varit helt misslyckad.

Jag satte mej tillrätta i publiken, och då kom Anders Do(en gammal klasskompis som jag var förälskad i i åk 4)  och kramade om mej och sa att det jag gjort varit ”för jävligt dåligt”, och att han inte fattade att jag kunde sätta på mej så otroligt fula kläder, ”….med en SJAL runt brösten! Brösten såg ju helt fyrkantiga ut i den!”, men att det ändå inte spelade någon roll för han tyckte om mej ändå.

Min Storasyster sjöng också, men hon var mycket mer förberedd och hade en väldigt snygg vit-beige klänning på sej och sjöng rätt bra, men hon vann inte (heller).

En kille i publiken (någon kompis´kompis från ungdomsåren: Rolle) hällde ett godisregn över mej när jag satt där i publiken, som för att visa att jag var rätt okey ändå, fast jag gjort ett uselt uppträdande.

Sen sjöng en stor kör  en sång om cancer, och alla i kören hade, eller hade haft, cancer, och då insåg jag att mitt problem (att ha gjort bort mej) var pyttelitet jämfört med alla som kämpade med cancer.

Sen vaknade jag. Och kände mej dum: Jag borde inte ha uppträtt alls! Skäms nästan fortfarande…..

😛

Hon kommer för att prata med mej, för att hon känner sej så otroligt stressad. Hon känner sej deppig och ”tänker negativa tankar” och ”det blir som en negativ spiral och till slut orkar jag nästan inte leva”, säger hon. Framförallt är det läxorna som skapar stressen. ”Hur ska jag hinna? Hur ska jag orkar? Jag är ju dödstrött när jag kommer hem från skolan!”

Jävla läxor!

Det är klart att man kan lära sej precis lika mycket UTAN läxor!

Of course! Och självklart!

Det första jag säger till den lilla skruttan när hon berättat färdigt, är ”Dessa JÄVLA läxor!!”. Hon tittar förvånat på mej, som om hon inte tror på vad hon hört riktigt.

”Ja, jag menar det! Läxor förstör mer än bygger upp – det är jag helt säker på!”.

Hon ser lite lättad ut. Det är som om det plötsligt är okey att tycka illa om läxor, och att hon FÅR säga att hon ”hatar läxor”.

Läxor skapar enorm stress i många hem. Föräldrar måste tjata tjata tjata. De blir osams med barnen, som känner sig pressade, och som helst vill vara lediga på sin FRIA TID. Och så sätter dom sej till slut, efter 1 timmes tjat, med läxorna och så fattar dom inte, eller så har dom glömt vad läraren sa, eller så orkar dom helt enkelt inte och lägger sej över boken och ”dööööör” lite grann….och så blir mamma/pappa SKITARG och så blir barnet ledset och känner sej misslyckat. Och föräldrarna kan inte förklara läxan – antingen för att dom inte KAN, eller för att dom inte FÖRSTÅR eller för att dom är URUSLA på att förklara (för föräldrar är inte PEDAGOGER).

För att inte tala om alla singelföräldrar, med fler än ett barn….som springer som små lämlar mellan barnens rum och försöker få alla barn att göra läxan, ELLER sitter med alla vid köksbordet och försöker hjälpa alla tre/fyra/fem samtidigt, och alla stör alla och det blir bara kaos av alltihop, fast föräldern kanske helst ville diska, eller sitta en stund framför TV:n eller andas ut en stund efter en lång arbetsdag, gå till affären, hämta barn på fritids och sen laga mat…..Puh!

Kanske hade föräldern helst velat sitta en stund med någon, eller alla barnen, i soffan och gosa en stund och prata om hur dagen var….eller nåt. Men DET GÅR INTE, för läxor SKA göras! Blä!

Jag minns PRESSEN och STRESSEN som hängde över en jämt jämt när man var barn och ALDRIG ”ledig”. Jag minns hur jobbigt det var att vilja gå på dansen/handbollen/fotbollen/kören/sången (ja, jag hade massor av intressen!), men känna att jag måste VÄLJA mellan läxan och fritidssysslan. Man hinner inte båda! Jag valde fritidssysslan. Jämt. Mina föräldrar tjatade inte om läxan. Det gick rätt bra ändå. Jag var en ”medelmåttig elev”. Typ.

Jag såg ett tv-program för läääääääääääänge sen, där en FORSKARE som forskat i läxans vara eller icke vara, och han sa att skolor som är LÄXFRIA kommer precis lika långt och har precis lika duktiga elever som dom skolor som har mycket läxor. DESSUTOM mår läxfria skolors barn bättre, för dom är inte lika stressade och ser mer POSITIVT på sin skola.

Punkt.

Så:     BORT MED LÄXORNA!

Plugga själv lär man sej ändå. I skolan.

Och kanske det är roligare att plugga hemma sen, på Universitetet/Högskolan, eftersom man inte krääääks på det.

Är det någon som startat en ”Vi-som-är-emot-läxor-grupp”, så säg till!

I´m in!