Jag tror att det är när jag blir väckt ”mitt i” som jag minns så tydligt, ELLER så är det drömmar som ”säger något” – som vill tala om något viktigt för mej – som jag minns.
Jag skulle åka på semester med min uppväxtfamilj: Mamma, pappa, två systrar, 3 hundar. Vi åkte i en STOR vit husbilsliknande bil, och det var min lillasyster som körde. Semestern skulle tillbringas på en slags ”camping” men istället för tält och husvagnar fanns det fullt av små små trä”hyddor”, som stod tätt-tätt (som i indiska kåk-städer), och där skulle vi installera oss. Vi hade varit där året innan också, och då haft det jättebra.
När vi kom fram parkerades bilen på en p-plats utanför, varefter vi packade ur bilen och gick med alla väskor till vår lilla lilla trähydda/stuga. Vi gick i små små gränder mellan alla dessa trähyddor, som låg otroligt tätt och huller-om-buller. Det var människor överallt, pratandes, skrattandes, lekandes osv. Det var rörigt och hög ljudnivå.
När vi kom fram till vår hydda, och började packa upp våra grejer, hörde jag genom ”bullret” ett brandlarm. Jag frågade dom andra i familjen om dom hörde det. Alla stannade upp med sina sysslor och lyssnade. Jo, det var ett brandlarm. Och det var På Riktigt. Allvar, liksom. Mamma, pappa och systrarna började springa, bort – iväg! Jag fångade in hundarna, kopplade dom och började springa efter dom andra, men det var svårt eftersom hundarna var stressade och ”röriga” och det var saker och grejer ivägen och hus, och rörigt, överallt. Jag kom längre och längre ifrån resten av familjen. Jag ropade på dom – att jag behövde hjälp med hundarna, men dom hörde inte. Dom bara sprang. Jag stannade upp och tittade noga om dom tittade efter mej – om dom vände sej om – men ingen gjorde det. Dom bara sprang.
Då blev jag arg, besviken och ledsen, och tänkte att jag skulle kolla om dom överhuvudtaget märkte att jag inte hann med. Så jag sprang till en helt annan uppsamlingsplats, där jag efter en ganska lång stund fick veta att det inte var någon fara och att man kunde gå tillbaka till stugan. Faran var över, liksom. Jag var väldigt arg, upprörd och besviken på att resten av familjen inte ens vänt sej om när dom sprang, för att kolla om jag/alla var med.
På vägen tillbaka till hyddan/stugan, var jag hungrig och skulle köpa en korv i en korvkiosk. Jag grävde i plånboken, och fick tag på ett gäng kronor som jag la i handen på tjejen i korvkiosken (utan att räkna dom). Hon räknade pengarna och sa sedan att det var en krona för lite, men la samtidigt till att jag kunde få korven ändå eftersom det var just JAG, eftersom hon gillade mej. Jag minns inte varför. Jag rotade lite mer i plånboken, för jag trodde att det låg mer småpengar där, men hittade bara en massa andra saker. Bl a ett hjärta av guld, som var lite snett och vint, som såg handgjort ut, och med en fin inskription.
Det hade jag hittat/köpt billigt på en loppmarknad, och jag önskade få veta vem som hade tillverkat det och vad inskriptionen betydde. Hjärtat var betydelsefullt för mej, och skulle bli ännu mer betydelsefullt om jag fick veta vem det tillhört och vad inskriptionen betydde. Jag hoppades dock att den som ägt hjärtat var död (!) eftersom jag ville behålla det. Jag tänkte att OM ägaren till hjärtat levde, skulle jag vara tvungen att lämna tillbaka det. Jag frågade korvkiosktjejen om hon ville ha hjärtat (som betalning), men hon tyckte att jag skulle behålla det, och samtidigt kände jag att jag hoppats att hon skulle säga ”nej”, och OM hon sagt ”jatack” hade hon inte fått det ändå (!).
När jag kom tillbaka till huset vi skulle bo i, satt mamma och pappa och mina systrar där, ”som om inget hänt”, och pratade. Dom tittade knappt upp och sa ”hej”, när jag kom. Inte för att dom var sura eller något, utan bara för att dom tyckte att allt ”var som vanligt”. Jag tänkte på att det faktiskt hade varit KRIS nyss och ATT jag hade kunnat brinna upp, utan att dom hade brytt sej, så jag berättade hur upprörd jag blev när alla bara sprang iväg och att ingen vände sej om för att kolla om jag var med, och att ingen hjälpte mej med hundarna.
Jag sa att vi måste ha en plan för hur vi ska göra nästa gång vi måste fly – hur vi skulle dela upp ansvaret, och se till så att alla var med. Ingen var speciellt intresserad av det. Alla menade att det hade ju gått bra – vad var PROBLEMET, liksom?!
Jag sa till mamma att jag tyckte det var konstigt att hon bara sprang, utan att vända sej om, och kolla om jag var med (!) och att hon inte ens verkade upprörd nu, när jag faktiskt varit borta en lång stund utan att någon av dom visste var jag var (eller om jag blivit skadad eller brunnit upp!). Jag kunde ju faktiskt ligga död eller skadad någonstans!
Ingen förstod min upprördhet och alla ryckte bara på axlarna och tyckte att jag gjorde ”en höna av en fjäder”. Jag kände mej otroligt ledsen och betydelselös och oälskad. Och ensam.
Jag kom sedan på att jag inte tagit med någon tjocktröja eller filt, utan bara ett tunt linne, och tänkte på hur nätterna skulle bli – att dom skulle bli jättekalla. Jag är ju van att ha flera täcken och filtar på natten! Hur kunde jag välja bort att ta med filt och tjocktröja, tänkte jag. För jag hade VALT mellan att ta ett linne eller en tjocktröja. Och jag hade TÄNKT att jag inte behövde någon filt, eftersom jag trodde att det skulle bli varmt. Jag förstod inte hur jag kunnat tänka så fel.
Sen vaknade jag.
Omtumlande dröm, kan jag säga.
