Tjuvlyssnar/erviluca

Jag stör i deras samtal när jag slår mej ner bredvid honom, men eftersom det är så ont om platser ignorerar jag känslan deras blickar ger mej, och drar fram min iPad för att spela ett spel – eller LÅTSAS spela ett spel….he he he…. Nyfiken som jag är, och med min otroliga multitaskingtalang, lyckas jag BÅDE lyssna på samtalet OCH spela spelet!

Visserligen går jag inte vidare till nästa nivå, men det gör inget, för det brukar jag ändå inte göra….Ibland tar det uppåt två tre veckor innan jag kliver vidare till nästa nivå i det här spelet, och det är okey när nivån är rolig och spännande, men trååååkigt när banan är seg och tråkig.

Jag listar ut att paret som pratar är f d grannar, eller så är dom grannar men umgås inte till vardags. Dom kan också ha haft sina barn i samma klass…. Dom har i alla fall inte träffats på något år, och brukar inte umgås utanför ”vad-det-nu-är”…. Dom har barn i åldrarna 2 år och upp till gymnasiet och den ena träffade sin partner när hon var typ 12 år (eftersom hon hänvisar till ”…när Martin var 12 år…” och jag förstår att Martin är hennes sambo/man).

Mannen vid min sida är skild om omgift/omsambo med en kvinna och sammanlagt är dom 8 personer i den familjen numera (och de har köpt en KIA som har plats för allihop) och dom har en gemensam dotter som hunnit bli två år. Detta är dom båda chockade över: ”Hon föddes ju nyss!!” och sen pratar dom en lång stund om TIDEN och hur fort den går och så jämför dom: ”Gissa hur gammal Jocke är nu!!” Han tror att Jocke borde vara ”åtminstone FEM år vid det här laget…?”. Näe, han är 9 år! Till och med jag blir chockad över att han hunnit bli så gammal (!). Och så fortsätter dom att rabbla åldrar på barnen och chockas över att åren gått så fort och att alla barn blivit så stora/gamla. ”Jag känner mej ju fortfarande som 22!” säger han upprört. Hon håller med och säger att Martin säger samma sak.

Jag känner igen mej och känner nästan att jag också vill vara med och prata, och berätta hur gamla MINA barn har blivit. Men fortsätter spela. Inser att det skulle bli helt knäppt!

Så kommer dom in på tonåringar och hur deras respektive tonåringar beter sej…och jag blir nästan rörd över hur fint dom beskriver irriterade suckar och stönar, och hur sonen smäller igen bildörren och ”hatar” en stund, för att senare skina upp och fråga om dom ska ha fredagsmys på fredag. Och hur hon tror att dottern är kär, men när hon frågar får hon bara stönanden och suckar till svar (och himlande med ögonen).

Han beskriver hur en av sönerna inte går att ha i bilen tillsammans med dom andra eftersom han hela tiden petar på dom andra, och drar igång bråk – han kan liksom inte sitta still! Därför får han åka buss, eller tåg, istället när dom ska någonstans. Det har blivit en bra lösning för dom. Hon suckar och säger att hon ibland blir GALEN när dom alla ska åka bil ihop, för barnen fullkomligt SLÅSS i baksätet. ”Ibland får man ju bara SPEL!” suckar hon.

Även här vill jag lägga mej i och berätta om hur mina barn bråkat i bilen, att jag fick köpa en bil med ett säte på varje ledd, liksom, och att resorna ibland varit rena helvetet! Men jag spelar tappert vidare.

Sen säger han att äldsta sonen bökar lite med livet just nu och härom-månaden snattade han en kexchoklad på ICA i Centrumet. Sedan dess får han inte vara i Centrum för sina föräldrar. Det är han ändå, för ”alla andra” är ju där…och pappan förstår det…”…men NÅGOT straff måste han ju få!” Liksom.

Och hon delar med sej av att hennes äldste son knappt kommer ur sängen på mornarna när han ska till skolan och att det är ett helvete att försöka få upp honom. Men på helgerna, när han helgjobbar, flyger han upp som ingenting. ”Är det pengarna som gör det tro?” funderar hon, och han svarar: ”Säkert!”.

Dom stöttar varandra och delar sina upplevelser. Jag vill vara med! Men jag spelar, förlorar och gör om samma bana för hundrade gången…..

Det är spännande att åka kommunalt.