RSS Flöde

Straff skapar hämndkänsla /erviluca

Postat den

Faan, att jag inte kan det ”allra enklaste” i bloggvärlden, som tex att ”re-blogga” (vad nu det är/betyder….?) eller lägga in en länk här till min egen blogg. Jo så HÄR kan ju jag göra, förstås…: https://erviluca.com/2012/01/10/bagarens-barn-erviluca/

Genast får jag värsta kloka förklaringarna här längst ner där folk skriver: ”Men länka bara en blittanblättan på formens modifjong och så klickar du på raden under bladderbladen och snurrar på dutten – skitenkelt!”, lite så….och återigen inser jag att jag är född på 50-talet – alternativt är bara dum i huvet. Eller väldigt väldigt ointresserad av att lära mej grunden i dataspråket….eller….min bästa förklaring – så kan jag så JÄTTEMYCKET ANDRA SAKER så att hjärna är FULL av dessa och det får inte plats med MATEMATIK, siffror och datagrejer. Och ”hitta-sinne”. För övrigt tappar jag bort ord också. Som nyss; det heter ju inte ”hitta-sinne”….det heter ju….eeeeh…..eeeeh….

……3 timmar senare…..LOKALSINNE! Puh!

För två år sedan skrev jag ett inlägg om ”Bagarens barn….” och det handlade bl a om straff – att jag inte tror på straff. Jag överlevde i 2 år till….. och jag tror fortfarande inte på straff. Eller hämnd. Fast jag kan förstå att man VILL hämnas. Ibland. Fast inte alltid. Men ibland, som sagt.

Jag är inte så väldigt hämndlysten själv, för jag bryr mej för mycket om människor, och har för stor empati, och kan gå i andras skor för mycket. Nästan för mycket för mycket, för ibland skulle jag verkligen vilja slippa förståååå hur det känns, men tyvärr. Det går inte. Jag har jobbat med det här för länge och förståååååååår alla. Typ. Även min fiende.

Don't "Like" Companies on Facebook Or You'll Embarrass Yourself

Jag tycker riktigt illa om EN person. Jag ska inte berätta vem det är, men så är det. Säkert är det fler, och säkert borde jag analysera på djupet varför jag tycker så illa om den här personen och troligen skulle jag lära mej jättemycket och förstååå varför jag känner som jag känner och till och med kanske börja tycka om den här personen till slut. Men det vill jag inte. Jag vill inte förstå och jag vill inte tycka om Personen i fråga. Så det så. Hen finns inte i mitt liv ändå, så det spelar ingen roll. Hen fanns. Men finns inte mer. Fast finns. Men inte för mej. Puh! Ibland är det svårt att förklara.

Nåja.

Det är bara EN person. Många tycker illa om många. Och hämnas och låter en massa (ilsken) energi slösas bort, i mängder. Men sån är inte jag. Jag slösar bara på pengar, när jag har såna. När jag inte har dom är jag värsta bäst på att leva på ingenting.

Men jag skulle ju skriva om hämndens vara eller icke vara….. Nej, jag skulle skriva om straffets vara eller icke vara.

När Äldste Sonen var barn blev jag såååå fascinerad när jag hörde att han inte kunde träffa sin flickvän (när han gick i åttan) eftersom hon hade Utegångsförbud. Jag minns min Förvåning, för jag visste inte ens att det fanns föräldrar som använde sej av den gammelmodiga metoden (tyckte jag DÅ – för ca 15 år sedan), men sedan lärde jag mej att ”folk” använder den metoden och jag har förstått att den används FORTFARANDE! Både Utegångsförbud och ”Ta-mobilen-metoden”. Jag anser att dessa Straff-metoder endast skapar frustration och ilska, och en känsla av ”jag-ska-minsann-visa-dom!” (något dåligt).

När jag frågade en 14-årig tjej om hennes Utegångsförbud lärde henne att INTE göra det hon gjort (bjudit hem några kompisar utan att fråga, när föräldrarna var borta) frustade hon ”Nähääää! Jag känner mej bara ARG och tycker att dom är helt körda!” sa hon ilsket. Sen berättade hon om hela händelsen och hur ångerfull hon varit och hur mycket hon skämts när föräldrarna fått reda på det hela osv. Det hade räckt med det. Hon skämdes och ångrade sej. Och hon kände att hon svikit sina föräldrar. Men sen kom straffet: ”En månads utegångsförbud”, och då blev hon ARG! Och kände hämndbegär.

Och jag tänkte: Vad var det jag saaaaaa?!

Fast jag sa det inte högt.

 

—————————————–

Vissa straff behövs

Men sen behövs det ju fängelser för att låsa in folk som är farliga för samhället osv, förstås, men dom borde man ge all möjlig terapi och utbildning och hela fadderullan så att dom kan FUNGERA när dom kommer ut igen – OM dom kommer ut igen. Men det är en annan diskussion.

Kanske.

 

Annonser

Om erviluca

Positiv optimist som älskar att skriva! Mamma till fyra killar, matte till två hundar och familjeterapeut. Allt i en och samma kropp.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: