Dagboksanteckning från maj 2016
Mobilen ringde klockan 6. Jag hade sovit oroligt. Saknade min skedliggarkompis Milton. Jag gick upp och duschade och gjorde mig i ordning. Upptäckte att jag glömt kam/borste. Min huskompis hade heller ingen, för hon använder ingen. Jag sms:ade Vilma och frågade om hon hade någon, men innan jag fick svar kom jag på att jag kunde använda min stora hårklämma att kamma med, så det löste sig.
Sminkade mig och satte på mig ”dejtklänningen” och tog med rullväskan. Efter frukosten skulle vi filmas när vi kom och skulle därför ha med väskan. Frukost och sedan samling i receptionen. Vi hämtades därefter några i taget för att filmas när vi kom gående på en grusgång etc. Vi skulle dra våra väskor och prata naturligt. Det gjorde vi. Det funkade jättebra! Sen fick vi göra om det. Och igen. Sen skulle vi filmas i närbild när vi gick på grusgången och prata ”naturligt” igen. Hej och hå, vad naturligt det blev!
Därefter blev vi intervjuade en och en, där vi fick svara på frågor som ”Vem är du och varför sökte du till just Per?” etc. Det gick rätt bra. Tror jag. Det kändes lite underligt och konstigt, men det är ju inte så konstigt med tanke på att jag aldrig varit i den här situationen tidigare.
Därefter var det dags för ”Bönderna kommer ut och träffar alla sina brevskrivare”. Vi fick ställa oss runt små höga bord i grupper. Därefter skulle det filmas från ”det hållet och det hållet” och ”låtsas att ni tittar på bonden” och ”låtsas att…..” osv från olika vinklar och håll.
Solen strålade och det fläktade härligt. Benen och ryggen blev trötta.
Sen kom Linda och bönderna ut På Riktigt. Vi applåderade och olika personer fick svara på några frågor, samt att bönderna fick svara på frågor. Per såg jättefin ut! Det pirrade lite inuti. Han är verkligen fin. De andra är också fina, för den delen!
Sen gjordes utgången av bönderna och ingången av desamma om tre gånger för att kamerorna skulle filma från olika håll.
När det var färdigt var det korttagning. Alla i vår tant-grupp fotograferades, där på gräsmattan. Sen var det lunch; Köttfärslimpa, potatis, sylt och sallad. Gott!
Direkt efter lunchen gick vi till Receptionen där vi samlades ihop och gick vidare till Slottet. I Slottet var det pressinformation. Jättebra! Man måste vara lite beredd på att pressen hör av sig och man fick information vem man ska vända sig till om man blir osäker och hur man kan svara på olika frågor, samt att vi inte ska svara på några frågor innan avsnitten sänts. Vi ska inte ge ut information innan alltså.
Efter press-informationen gick vi till receptionen igen. Där skulle vi sitta och vänta på att träffa psykolog. Jag fick vänta till nästan sist så det blev en lång väntan. Jag kände mig helt slut i huvudet och drack vatten och kaffe för att få tiden att gå. Jag träffade en psykolog och vi pratade om det som var viktigt. Bra upplägg, tycker jag!
Nu sitter jag i stugan och slappar en stund och nästa moment på dagordningen är att äta middag klockan 16.30. Därefter är det dejt och den fortsätter fram till kl. 22 i kväll. Jag vet inte riktigt hur en femminutersdejt kan vara i 5 timmar, men det lär jag väl bli varse.
Det är spännande och roligt det här! Jag är glad över att jag bestämde mig för att åka hit! Jag lär mig massor och det är kul att träffa alla människor.
Jag kanske också blir kär, men det får framtiden utvisa. Vi är ju i 10 tanter som tävlar om hans gunst.
……………………………………………………………………………..
Senare:
Det var alltså middag klockan 16.30 och den intogs i ”valvet”, som är i källaren av slottet. Det var någon pasta med någon gegga på. Vatten eller lättöl till. Därefter skulle vi träffas i receptionen, vilket vi gjorde. Där var det väntan på att allt skulle fixas/riggas osv. Sen skulle vi gå till baksidan av slottet och vänta där sittande på stolar. Vi fick gå iväg två och två eller tre och bli intervjuade, sitta i gräset och prata om våra bönder och ge varandra tips osv, och varje grej vi gjorde skulle filmas från höger och vänster och mittemellan.
Efter dessa grejer skulle vi tillbaka till baksidan av slottet och vänta. Och vänta och vänta och vänta. Dejten skulle nu utföras. Vi gick i turordning och jag fick gå NÄST SIST. Detta innebar att folk gick iväg och kom tillbaka med otrooooligt långa mellanrum och jag satt där och väntade och väntade.
Brevskrivare efter brevskrivare blev ivägskickade och kom sedan tillbaka efter dejten och många var såååå lyckliga när de kom tillbaka, och hade blivit ”förälskade”. En tjej var så förälskad, efter att hon träffat Per, att hon inte kunde prata – hon bara strålade! Det kändes lite som om det blev ”för sent” för mig, för om den tjejen/kvinnan blivit så kär, och känt gensvar (sa hon) så fanns det ju inget att hämta för mig, liksom. Det hade ju redan ”klickat”. Men förhoppningen var väl att de hade uppfattat fel, och att det fanns klick kvar. Liksom.
ALLA satt där och väntade, för när dejten var över fick de återvända till baksidan av slottet och vänta där. Det blev kallare och kallare och jag började till slut frysa. Trots att jag fick en filt om mig blev jag helt genomfrusen. En stund skulle vi sitta på ett annat ställe och filmas och ta emot de som kom tillbaka från dejterna, och då skulle vi helt naturligt prata med den och ställa frågor hur det gick osv. Jag kände att jag babblade på och skämtade lite väl mycket, men men….
Till slut var det min tur att gå in på dejt till Per och då var jag helt genomfrusen och helt slut. Det var TOMT i huvudet och jag hade ingen geist alls. Jag gick iväg och fick sitta på en soffa utanför Rummet och vänta och vänta (igen) varefter jag blev jag ”mickad” och så fick jag en liten genomgång av en kille om hur jag skulle gå in i rummet och ”inte bry dig om kamerorna” osv. Så var det äntligen dags (!): Jag öppnade dörren, som var TUNG, gick in och sa ”hej” och kramade om Per, tappade glasögonen och sa något töntigt – minns inte vad, vara att det var ett sånt där ”osäkerhetsuttalande” som bara blev dumt. Därefter skulle vi prata. Mitt huvud var tomt och det var som om röda lampor lyste inuti: TILT:
Per såg oerhört trött ut. Han hade alltså då suttit i ett VARMT rum (av alla varma strålkastare och ett helt gäng människor som stod där bakom kameror och ljus) i säkert 5-6 timmar och tagit emot tant efter tant och pratat och pratat fem minuter här och fem minuter där, och därefter filmats då han kommenterade varje dejt, samt all denna väntan däremellan (troligen).
Jag, i min tur, hade suttit ute och väntat och väntat och däremellan filmats i olika ”naturliga sammanhang” och väntat igen och var genomfrusen. Samtalet blev konstigt och krystat och det kändes mer som om jag hamnat i en intervju till, än att jag faktiskt träffade Per. Det var TOMT i skallen och jag kände ingenting.
Direkt efteråt blev jag förd iväg för att bli intervjuad igen. Jag sa då vad jag kände; att jag kände att det inte gått bra alls och att jag varit för nervös och att det kändes mer som en intervju än en dejt. Jag tror också att jag sa att det var mitt eget fel. Men minns inte säkert.
Jag gick därefter tillbaka till bakom slottet och satte mig igen. Det skulle vara en omgång kramar till, som skulle filmas. Så vi fick vänta. Nu frös vi rejält.
Alla fördes till Herrgården igen och där fick vi ställa oss i kö. Och vänta. Oj, vad vi frös! Sen fördes vi in en och en till Per där vi skulle säga ”hej” kramas och sätta oss och sedan kramas igen och gå ut. Jag gick in (som nr 9) sa ”hej”, tappade glasögonen (igen!), satte mej och frågade vad jag skulle göra nu då. Sen reste jag mig och sa ”shit happens!” och så kramade jag Per igen och gick ut. Det kändes otroligt fånigt. Eller snarare så kände jag mig fånig. När jag blir osäker säger jag så dumma saker!
Sen fick alla (utom bönderna, förstås) gå upp till receptionen och gå in i ett rum där vi fick kaffe/the och mackor. Jag kände mig helt slut och misslyckad. Vi satt där några stycken och pratade en stund, köpte ett glas vin och pratade lite till. Sen gick jag till rummet och la mig. Då var klockan ca 23.
Sen ramlade jag ner i sängen och sooooooov.
…………………………………………………………
#bondesökerfru
erviluca #mammatillfyrakillar 