…och hur blir det för galningarnas fruar, döttrar och systrar, när dom springer ut och ska döda folk hit och dit i Allahs namn? TROR dom verkligen på riktigt att det finns en slags Gud som faktiskt VILL att dom ska DÖDA i hens namn? På riktigt? Eller skyller dom bara på någon för att få utlopp för sin frustration och ilska (över något helt annat)?

Hur kan ett helt gäng män springa runt och skrika att dom dödar i ”Allahs namn” som riktiga fegisar? Stå för vad du gör, säger jag bara. Stå upp för dina gärningar och ta ditt straff. Sedan. Eller nu. Skyll inte ifrån dig. Det är INTE Guds vilja, att folk ska ta död på varandra. Helt säkert.

Jag undrar var dom hamnar, sen när dom dör, dom där som dödat andra….På riktigt alltså.

Det är så patetiskt att dom tror att dom ska flyga in i något slags Paradis och att ”72 oskulder” väntar där på dom. Vad ska dom göra med oskulderna, undrar jag? Och vad faan är det för Gud som skulle låta 72 oskulder sitta och vänta på en jävla idiot som dödat en massa människor – både barn och vuxna?

Ska han sen ha sex med dom 72 oskulderna? HerreGud! Han kommer att bli helt slut!

Får tjejer som dödat i Allahs namn också 72 oskulder, eller vad det nu heter när det är killar? Jag skulle lätt avstå ifrån det. Vem vill ha en oskuld, liksom? Då måste man ju ”lära upp” den. Och att lära upp 72 stycken….HerreGud! Nä tack!

Men ”Adam”, som ska iväg och skjuta ihjäl Västerlänningar säger i Uppdrag Granskning att han ska få 72 oskulder när han kommer till Paradiset. Han springer väl runt och är stenkåt när han skjuter till höger och vänster och skriker ”SHKchöksdjlkjsöfdjköa Allah!” och hoppas att han blir skjuten och därmed flyger iväg till Paradiset där dom 72 oskulderna rastlöst vandrar fram och tillbaka i väntan på just Honom. Tänk om dom är fula! Tänk om det inte klickar!

Fast det spelar kanske ingen roll, för dom kanske har….sån där ….eh…burka! För det vill dom väl att alla kvinnor ska ha, sen när dom tagit över hela världen?

Vad jag vet består halva världen av kvinnor. Varför skulle vi vilja stängas in och få hela vår värld begränsad för att IS vill det?

Vad vill kvinnorna??

Eller dom kanske inte ”får” vilja något?

Men en sak är säker: JAG vill inte!

Det finns ju ibland galningar här i Sverige också, som springer runt och skriker att dom ska döda folk för att ”Gud vill det”, men dom brukar vi låsa in på psyket, med hjälp av Lagen om Psykiatrisk Slutenvård (LPT). Så dom hinner aldrig organisera sej….om dom inte gör det på psyket, förstås.

Kanske det behövs ett STORT psykiatriskt sjukhus där borta, där IS håller till.

Jag vet! Vi ställer in 72 (x antal IS-anhängare) oskulder på Psyksjukhuset där borta, som lockbete, och sen lockas männen in dit….Kanske några ”västerlänningar” kan springa före, som ”morötter” (framför åsnor) och så springer alla IS-män in där, och sen låser vi!

Oskulderna får givetvis gå ut sen, efter att dom varit lockbeten.…och västerlänningarna också.

Klart!

Man kan tänka Positivt (vilket man ”ska” nuförtiden) och tänka på alla man älskar, och kanske till och med ringa upp dom, eller åtminstone SMS:a dom….eller bara säga det. Man KAN ju också besöka folk. Har jag hört. 😉

En liten blommar är ju inte fel heller. Men här köps inga blommor! En liten chokladbit kanske. Till mej själv. JAG behöver lite uppmärksamhet. Lite kärlek.

Hundarna vet inte ens om att det är Alla Hjärtans Dag. Dom ger och får ta emot kärlek hela dagarna, så det blir ingen skillnad.

Men mina söner:

Kära Äldsta Sonen, Storing, Mellan och Minsting: Jag älskar er till månen och tillbaka! Jag älskar er runt hela jordklotet – flera varv! Oändligt många varv, faktiskt. Jag älskar er så mycket så att ni inte förstår det själva, för barn förstår inte hur älskade dom är, förrän dom själva blir föräldrar. DÅ går det upp ett ljus: ”Jahaaaaaa! Är det SÅ HÄR man kan älska någon!”

Fullkomligt reservationslöst och hur ni än beter er och ser ut:

 I LOVE YOU four!

Dom sitter på en bänk vid en busshållplats. Dom är uttråkade och har inget att göra. Arga är dom också. På allt och alla. Simon ritar en kuk på bänken. En stor kuk. Som för att stryka under vad han ritat, skriver han ”KUK” bredvid. Han tittar sej omkring, skrattar och sedan skriver han ”SUG” innan ordet kuk.

Alex tittar på när Simon ritar och skriver kuk, och blir inspirerad, tar fram sin fick-kniv och ristar in ”KUK” i bänken.

Peter har varken tuschpenna eller kniv, och ber att få låna Simons tuschpenna. ”Jag har en till!” säger Simon och kastar över en röd tuschpenna till Peter. Han är inspirerad av dom andra och skriver ”kuk kuk kuk kuk” över hela ryggen på bänken. Sen ritar han en stor snopp som det sprutar ur.

Kuk kuk 

Precis när han avslutar sin sista droppen, kommer en äldre dam gående mot busshållplatsen. Killarna stoppar snabbt undan både pennor och kniv, och rusar ifrån bänken, skrattande. Dom känner sej modiga och starka och det är spännande och häftigt!

……………………………………………………………………………………………………………….

Dom sitter på en bänk vid en busshållplats. Dom är uttråkade och har inget att göra. Arga är dom också. På allt och alla. Sara ritar en fitta på bänken. En stor fitta. Som för att stryka under vad hon ritat, skriver hon ”FITTA” bredvid. Hon tittar sej omkring, skrattar och sedan skriver hon ”SLICKA” innan ordet fitta.

Anna tittar på när Sara ritar och skriver fitta, och blir inspirerad, tar fram sin fick-kniv och ristar in ”FITTA” i bänken.

FiTTa fitta

Pirjo har varken tuschpenna eller kniv, och ber att få låna Saras tuschpenna. ”Jag har en till!” säger Sara och kastar över en röd tuschpenna till Pirjo. Hon är inspirerad av dom andra och skriver ”fitta fitta fitta fitta” över hela ryggen på bänken. Sen ritar hon en stor fitta som det rinner ur.

Precis när hon avslutar sista droppen, kommer en äldre dam gående mot busshållplatsen. Tjejerna stoppar snabbt undan både pennor och kniv, och rusar ifrån bänken, skrattande. Dom känner sej modiga och starka och det är spännande och häftigt!

Jag satt nyss på mitt sista utvecklingssamtal med Minsting, hans pappa och Minstings lärare. Jag tänkte inte på det förrän Minstings pappa sa det (att det var det sista, alltså) och då kom jag på att jag varit på utvecklingssamtal minst två gånger varje år sedan 1990 och två gånger x 3 varje år sedan 2001. Plus alla utvecklingssamtal jag gått på på dagis.

Det har inte alltid hetat utvecklingssamtal. Det har hetat kvartssamtal (och dom tog aldrig en kvart!), föräldrasamtal och bara samtal, samt en massa annat som jag inte minns nu. Med åren har dom blivit mer och mer strukturerade, precis som allt annat i samhället, och mer fokuserade.

Jag minns dom första ”kvartssamtalen” som jag hade i skolan, då Äldste Sonen var i fokus. INGEN kunde vara stoltare än jag, över min son, och jag tyckte inte riktigt skolan såg och uppfattade sonens storhet. Jag tyckte inte heller skolan riktigt tog tillvara hans kreativitet och nyfikenhet. Jag struntade väl i om han var duktig i matte och svenska och naturkunskap – jag ville mest bara veta hur han hade det på rasterna och om han var en bra kompis och om han hade många att leka med! Läsa kunde han när han var 3 år, så det var ju ingen nyhet, och inte så viktigt. Det sociala tyckte jag var viktigast, och att han var en bra kompis och hade bra kompisar (!). Det tog flera år innan jag förstod att det inte var viktigast för läraren.

Läsa och skriva kan väl alla, och har man någorlunda smart hjärna kan man lära sej allt i skolan, fast kanske i olika takt och mängder – och jag har alltid tyckt att EQ är viktigare än IQ – så jag brydde mej inte så mycket om om sönerna låg i fas eller inte, faktiskt, men tyckte det var bra att dom gjorde det när dom gjorde det, men ”har han många kompisar?” och ”verkar han trivas?” och ”har han kul på rasterna?” frågade jag, och fröknarna rynkade på sina små näsor och fortsatte peka på sina fina utvecklings-kartor att sonen låg i fas och hade nått målen.

Nu kan jag äntligen koppla av. Minsting har fått ett vettigt betyg som han kan söka till gymnasiet på. Då kan jag släppa taget. Gymnasiet ska dom fixa själva, tycker jag. Det är ju liksom deras val, och en kort bit in på gymnasiet är dom myndiga och anses vuxna. När jag fyllde 18 år själv, flyttade jag hemifrån, så jag utgår ifrån att dom kan sköta sej själva ifrån den åldern.

Ja, ja, ja, jag vet att jag är försörjningsskyldig och jag lovar på heder och samvete att jag ska försörja alla söner tills dom gått ut gymnasiet. Men inte sen. Sen får dom klara sej själva. Jag vill inte ha någon slöande vuxen hemma, försörjd av mej. Never ever!

Från och med studenten ska dom klara sej själva.

Hör ni det, Mellan och Minsting!?

När man är 19 år och går ut gymnasiet ska man klara sej själv. That´s my philosophy!

Själv var jag 18 år när mamma och pappa flyttade till Botswana, Afrika. Och sen började det knepiga vuxenlivet. Utan stöd. Typ. Och det gick väl det med…..

Sen sa det SWISCH och så hade jag plötsligt fyra söner varav den minsta går ut 9:an i juni och den näst minsta går ut gymnasiet!

Wohoooo!

I´m free!

Då.

Typ.

Nästan.

Svar: Skitsvårt.

Varför?

Svar: Vet inte.

Kanske för att vi är MÄNniskor allihop, med olika uppväxter, upplevelser och intelligens – både i IQ och EQ räknat. Eller inte räknat alls.

Jag vet verkligen inte.

Och jag vill och orkar inte vara ”ute och jaga”. Jag orkar inte gå ut och sätta mej i någon jävla bar bara för att vara ”ute” och ”available”. Jag orkar inte!

Been there – done that!

För man måste ju ”visa upp sej” eller ”finnas där ute” om man ska ”hitta någon”. Liksom. Eller bli upphittad. Varför kan det inte räcka med att gå på ICA och handla? Liksom. Näe, för att när man är i min ålder så flirtar man inte på ICA. Då undrar givetvis du i vilken ålder man flirtar på ICA, eftersom du inte vet det. Jo, man kan flirta varsomhelst när man är ungefär 14 år och fram till….20-23 år. Sedan tar det stopp.

Därefter måste man ”gå ut”.

Grejen är också att det har varit så många jävla elaka tjejer som avspisat vänliga män på ett otrevligt sätt bakåt i tiden, och är kanske fortfarande (?), så att männen här i Sverige är så rädda (för oss).

Eller så vill dom så gärna vara jämlika och att bjuda ut någon är inte jämlikt. Eller? Jag vet inte. Jag kanske måste emigrera.

Emigrera eller leva ensam resten av mitt liv.

För jag orkar inte ”gå ut”.

”Jamen du kan väl testa en dejting-site!” säger då ”sålevdedomlyckligaallasinadagargiftsedan20årkompisen”. ”Jaaaa, vilken bra idé!” säger jag vänlig och berättar inte att jag testat….*räknar*….42 dejtingsiter. Funkar inte.

”Du får inte ha så höga krav”, säger ”enannansomocksålevtlyckligiallasinadagar”.

Jag har tamejfaan inga höga krav. Bara han har snopp mellan benen så räcker det. En av manlig kön, alltså. Och så har jag ett krav till: Att jag ska bli kär.

*suckar*

Förritiden blev jag alltid kär hit och dit!

Nu bah: Näe!

”Du måste ju dejta dom lite också!” säger ”honsomträffadesinmannärhonvarsextonårochnuärfyrtiosex”.

Jag HAR dejtat ”dom”.

1. Dom ser aldrig ut som på bilden.

2. Dom är så gamla (fast en del har varit yngre än jag)!

3. Hittills har jag inte ens känt ett litet pirr, utan mest bara ”…gå hem!”.

Jodå, jag har varit trevlig och det har varit trevliga fikastunder eller promenader, men….näe!

Fast en avbokade jag när han sa att hundarna inte fick följa med (på en PROMENAD) för att hans bil kunde bli smutsig och han var så rädd om den. En sån vill jag inte ha! Ingen pedant och ingen som inte tycker om hundar.

En kvinna ”somhittadeenmanutanförenbiografsexmånaderefterskilsmässa”, sa att ”det kryllar ju av män som vill ha en kvinna! Det är bara att plocka en!” Jag tittade mej omkring; Inte en enda man i sikte, kan jag säga, så jag frågade VAR man kan plocka dom. Då berättade hon att hon plockat sin utanför en biograf. Hon skulle gå på bio med en tjejkompis och då träffade dom den här mannen som kände kompisen. Och så plockade hon honom.

Jag HAR varit på bio (eller har jag?) och det fanns ingen att plocka där.

Eller vänta nu….har jag varit på bio? Utan barn? Och sett en vuxenfilm?

Näe!

Wohooo!

Bio nästa!

Vem hänger med?

Han anklagar mej för att vara rasist för att jag sa ifrån när han kallade mej ”Fitthora!” när jag gick förbi. Det kokar i mej. Jag är ingen jävla rasist! Skulle jag – moi – vara rasist?! Faan, vad arg jag blir! Sedan säger han att jag är emot hans religion. HerreGud! Jag vet ju inte ens vad han har för religion! Han står och blåljuger och hittar på! Tyyypiskt såna där.  Jävla araber!.

Hon tränger sej före mej i kön till kassan på ICA – låtsas liksom att hon inte gör det, fast hon gör det, och jag låter henne göra det, för jag har ingen lust att bråka….men fifaan! Hon har väl hela dagarna på sej att handla och stå i kö! Varför ska hon nödvändigtvis handla när alla andra handlar, och dessutom ha mage att tränga sej före! Tyyypiskt såna där. Jävla Pensionärer!

Hon har inte tagit bort luddet på filtret i torktumlaren i tvättstugan, trots att det står en stooor skylt på väggen att man måste göra det efter VARJE användning. Ska det vara så jävla svårt?! Hon kommer säkert ifrån….äh! Tyyypiskt såna där. Jävla invandrare!

Dom väller in i bussen, skrämmer upp en genom att prata högt, svära och vara allmänt röriga. Plötsligt spottar en utav dom på golvet i bussen! Tyyyypiskt såna där. Jävla ungdomar!

Dom kommer gående i bredd på trottoaren, som om dom ägde hela trottoaren! Två stycken bredvid varandra, pratande högt och obekymrat med varandra utan att se att jag kommer från andra hållet, och måste kliva ut i snömodden för att ta mej förbi dom. Mina fina och dyra mockastövlar blir alldeles blöta. Tyyyypiskt såna där. Jävla mammor med barnvagn!

Dom sitter och fikar alldeles bredvid oss, och det verkar som om dom tror att dom äger hela caféet. Dom pratar högt och gestikulerar och jag hör hur dom pratar om fiiina märken och dyyyra resor. Deras frisyrer är perfekta och deras pälsar hänger fiiint över stolsryggarna. Det är sååå irriterande att dom sitter där och är så rika och fiiina och tror att dom är bättre än alla andra. Säkert har dom aldrig varit med om ett enda problem i hela sina liv och säkert skänker dom inte en spänn till dom fattiga. Det är så tyyyypiskt såna där. Jävla miljonärer!

Programmet visar kvinnor i 50-årsåldern som åker till Gambia och raggar upp unga vackra killar, som dom använder för sin egen lust och för att få lite kärlek. Jag kan först inte bestämma mej för om jag tycker det är okey eller om det är för jävligt….sen förstår jag att mannen är som en lyxhora och försörjer sin familj på att ligga med äldre kvinnor från Norden (som inbillar sej att mannen är kär i dom på riktigt…eller nåt). Näe, me don’ t like. Det är ju tyyypiskt såna där. Jävla medelålders vita kvinnor från Norden!

….eh, va?!

Ibland, eller ofta (?), vet man inte vad man är utsatt för, eller att man är utsatt, förrän efteråt. Det kan kännas fel inuti, man känner obehag, vet inte vad man ska göra eller hur man ska reagera. Man blir kanske ledsen, arg, men tycker inte att det finns något att ”ta på” eller något riktigt att reagera på. Och ändå känns det så fel.

 Man hittar inga ord, och om man hittar ord och uttrycker dom, får man ingen respons, eller så är det ingen som ”förstår” vad man menar. Eller så får man höra att man är ”överkänslig” eller att man hittar på. Man tror till slut inte på sina egna känslor och tror att man börjar bli knäpp. Det är otroligt obehagligt och kan drabba vem som helst.

Det drabbade mej, och jag var utsatt länge. För länge. Jag försökte vända och vrida på mej själv först, ändra inställning, förändras, se saker ur ett annat perspektiv, försökte förstååå och analysera, men allt var och förblev  förvirrat och konstigt. Det var som om 1+1 blev 7, och jag förstod inte hur det kunde bli så.

Jag kämpade emot, kämpade för och med, vände och snurrade runt och försökte igen och igen. Försökte sätta ord på det hela, fast alla ord kändes fel och jag kunde inte uttrycka känslan inuti – obehaget. Det kändes inte rätt och jag visste inte vem eller vad eller varför. Under tiden ströps jag inifrån. Kvävdes. Kunde till slut varken andas, tala eller flyga. Kände mej som en fågel instängd i en bur som tvingats både sluta flyga och sjunga.

Fast flyga kunde jag inte från början, förstås, men jag menar känslan av att FÅ flyga, om jag kunde. Den känslan är viktig för mej. Den försvann.

Efter alldeles för lång tid kastade jag mej ut och bort. För det gick inte längre. JAG fanns nästan inte till slut.

Nyligen satt jag och pratade med en annan kvinna, som hamnade på samma ställe, fast långt senare, när jag för länge sedan hade slutat. Hon berättade om liknande känslor, dök snabbare och hamnade under isen direkt och kunde inte ta sej upp själv, fick hjälp och tog sej därifrån, och blev därmed inte lika urgröpt som jag blev. Men omskakad blev hon. Och förvirrad. Hon förstod inte heller vad som hände och varför. Och hon kunde inte heller sätta emot, eller säga emot eller ifrån, för det gick inte.

Orden fanns inte för henne heller. Och inga öron som kunde/ville lyssna.

Det var så skönt att prata om Det Konstiga och ”det-som-inte-gick-att-sätta-ord-på” med någon som också varit där. För hon förstod känslan, och hur det blev och hur det kändes och var. Även om jag kämpade i flera åååår, och hon gav upp efter bara några månader.

Det är för jävligt med sjuka arbetsplatser!

Saker som händer när man blir (lite – pyttelite´) äldre:

Hjärnan börjar bli full – vissa saker fastnar inte, andra rinner ut.

Håret tunnas ut.

Håret blir grått (på vissa).

Kroppsdelar växer  (vet du det?! för det är sant!) – typ näsan, öronen, fötterna (?)….

Det blir längre till marken, av någon underlig anledning, och man börjar stöna när man ska ta upp något från marken.

När man sätter sej gör man det med en duns istället för mjukt och smidigt.

Man går hellre än springer.

Tuttarna dras nedåt och blir tommare och tommare (för män också ser det ut som….).

Man måste äta mindre och mindre för att hålla vikten. Till slut sitter man där med en liten osmörad torr brödskiva och knaprar, medan dom yngre kan festa på både oxfilé och bearnaisesås (eller ”bea” som man säger nuförtiden).

Det kommer ut skäggstrån lite här och där – framför allt i ansiktet.

Plötsligt kommer det små bulor och andra konstiga grejer här och där.

Man får mörka fläckar här och där.

Man blir rynkig här och där.

Leder och muskler stelnar till, fast man för ”ett par år sedan” var fit for fight.

Allt som hände ”nyss” (i minnet) var för 10, 20 eller 30 år sedan!

Alla superkända kändisar känner inte dom ”nyvuxna” till alls och tittar på en som om man vore en idiot när man pratar om Stenmark eller Björn Borg.

Man hinner inte med.

Allt går mycket fortare, eller så har man blivit långsammare själv. Jag har inte bestämt mej än vilket som är vad….

När man blivit riktigt ihopsjunken, rynkig och trött, så dör man.

Slut.

Näe, det går inte att jobba heltid, ta hand om hem och barn och allting däromkring. Det går inte. Folk går sönder.

Och folk är oftast kvinnor.

För inte så många år sedan mättes kvinnors och mäns stressnivåer under dagen. Det visade sej att mäns stressnivåer sjönk när dom kom hem från jobbet, varefter den sedan höll sej rätt låg när dom var hemma och vilade. Kvinnors stressnivåer gick fullkomligt i taket när dom kom hem från  jobbet och sjönk sedan inte förrän dom gick och la sej. Av vad jag minns var stressnivåerna ungefär lika mellan män och kvinnor under dagarna.

Så fort man andas att vi kanske är lite omjämlika fortfarande, att vi kanske fortfarande inte delar så lika i alla sammanhang, så kastar sej 100 kvinnor över en och skriker: ”MEN VI ÄR JU JÄMLIKA NU! GUUUUD, VAD DU ÄR GAMMALDAGS!” och då är det bara att krypa bakom hörnet och gömma sej, och tänka att man kanske blivit både mossig och blind. Kanske den Nya Generationen föräldrar med småbarn och hela konkarongen är tusen gånger bättre än den förra var, och allt är nu så himla jämlikt och fint och bra.

Men jag vet inte om jag tror det.

Jag tror det inte förrän jag ser det, iallafall.

Jag tror det tar fler generationer och mer kämpande innan vi delar lika, På Riktigt.

Men oj vad många fler pappor som finns överallt och som är aktiva! Oj! Överallt ser jag dom! Toppenfina pappor, som engagerar sej och bryr sej om sina barn, och delar lämningar och hämtningar på dagis, matvaruinhandlande med en unge i handen och en i vagnen, städande med småbarn hängande i knävecken och allt annat, som tidigare varit kvinnors lott. Och oj, så mycket lättare det borde vara att vara mamma, när föräldrarna delar på jobbet hemma, utan tjaffs och bråk, och utan att man först måste gå under.

Men GÅR DET att ha småbarn, (heltids-) jobb, hem och vara familj utan att stressa ihjäl sej?

Går det verkligen?

Tyvärr är det ju fortfarande så att det finns tusen miljarder gånger fler ensamstående mammor  ( i världen) med ett gäng barn, och utan avlastning, än det finns ensamstående pappor. Men kanske det alltid kommer att vara så, med tanke på att det är kvinnorna som har barnen i magen innan dom kommer ut….

En kvinna kan inte säga; ”Nej, förresten, jag vill inte ha barn” och sticka efter en halv graviditet. A woman got to do what a woman got to do. Liksom.

Och det finns fortfarande pappor som försvinner och aldrig hör av sej igen – antingen för att dom är arga och besvikna, längtar efter något nytt och tycker att dom fastnat i ett träsk – eller för att dom inte tror, eller förstår, att dom faktiskt är jätteviktiga för barnet/barnen. En annan anledning kan vara att dom faktiskt inte vill ha barnet, FAST dom var med och gjorde det. Att kvinnor gör så är mer ovanligt. Och det är ju tur!

Men oj vad många mammor det är som kämpar, och som inte får uppskattning för det, eller någon hjälp.

Alla dessa mammor är hjältar. Nej, hjältinnor! Utan mask och mantel. Dom borde få varsin. Som pris liksom. Kanske dom skulle känna sej lite uppskattade då.

Eller inte.

Omgivningen kräver så mycket av ensamstående mammor. ”Jaha, du är ensamstående mamma?! So what?! Du ska väl ändå jobba, ta hand om barn och allt annat! Ingen bad dej skaffa barn! Det gjorde du själv! Hinner du inte? Bah! Du SKA komma på alla utvecklingssamtal, se varje barn för vem just den är, hjälpa till med läxor, finnas där när barnen är sjuka, jobba, pendla, laga mat, fixa försäkringar och elbolag och städa och tvätta och fixa mediciner och handla och köpa kläder och allt allt allt! Jobbigt? Äh! Du valde det själv!”

SÅ är inställningen till ensamstående mammor.

Men om man är ensamstående pappa: ”Oj oj oj! STACKARS honom! Och vad han är DUKTIG som är ensam med tre-fyra barn! Han måste vara Helt Fantastiskt som är så Duktig! Vi måste hjälpa honom! Behöver du barnvakt? Du måste ju komma ut ibland, och träffa kvinnor! Du har väl också behov? Jag kan städa medan du är borta, för hur ska du hinna det med både jobb och barn!? Mormor och farmor och faster och moster kan dessutom ta hand om barnen när du åker på semester! Ta två veckor du! Det behööööver du! Du är sååå duktig! Har du gått på alla utvecklingssamtal?? OJ, vad du är duktig! Jag kunde ha gått åt dej annars, för hur ska du hinna med både jobb och barn och allt?!”

Life is orättvist.

Typ.