Jag satt nyss på mitt sista utvecklingssamtal med Minsting, hans pappa och Minstings lärare. Jag tänkte inte på det förrän Minstings pappa sa det (att det var det sista, alltså) och då kom jag på att jag varit på utvecklingssamtal minst två gånger varje år sedan 1990 och två gånger x 3 varje år sedan 2001. Plus alla utvecklingssamtal jag gått på på dagis.
Det har inte alltid hetat utvecklingssamtal. Det har hetat kvartssamtal (och dom tog aldrig en kvart!), föräldrasamtal och bara samtal, samt en massa annat som jag inte minns nu. Med åren har dom blivit mer och mer strukturerade, precis som allt annat i samhället, och mer fokuserade.
Jag minns dom första ”kvartssamtalen” som jag hade i skolan, då Äldste Sonen var i fokus. INGEN kunde vara stoltare än jag, över min son, och jag tyckte inte riktigt skolan såg och uppfattade sonens storhet. Jag tyckte inte heller skolan riktigt tog tillvara hans kreativitet och nyfikenhet. Jag struntade väl i om han var duktig i matte och svenska och naturkunskap – jag ville mest bara veta hur han hade det på rasterna och om han var en bra kompis och om han hade många att leka med! Läsa kunde han när han var 3 år, så det var ju ingen nyhet, och inte så viktigt. Det sociala tyckte jag var viktigast, och att han var en bra kompis och hade bra kompisar (!). Det tog flera år innan jag förstod att det inte var viktigast för läraren.
Läsa och skriva kan väl alla, och har man någorlunda smart hjärna kan man lära sej allt i skolan, fast kanske i olika takt och mängder – och jag har alltid tyckt att EQ är viktigare än IQ – så jag brydde mej inte så mycket om om sönerna låg i fas eller inte, faktiskt, men tyckte det var bra att dom gjorde det när dom gjorde det, men ”har han många kompisar?” och ”verkar han trivas?” och ”har han kul på rasterna?” frågade jag, och fröknarna rynkade på sina små näsor och fortsatte peka på sina fina utvecklings-kartor att sonen låg i fas och hade nått målen.
Nu kan jag äntligen koppla av. Minsting har fått ett vettigt betyg som han kan söka till gymnasiet på. Då kan jag släppa taget. Gymnasiet ska dom fixa själva, tycker jag. Det är ju liksom deras val, och en kort bit in på gymnasiet är dom myndiga och anses vuxna. När jag fyllde 18 år själv, flyttade jag hemifrån, så jag utgår ifrån att dom kan sköta sej själva ifrån den åldern.
Ja, ja, ja, jag vet att jag är försörjningsskyldig och jag lovar på heder och samvete att jag ska försörja alla söner tills dom gått ut gymnasiet. Men inte sen. Sen får dom klara sej själva. Jag vill inte ha någon slöande vuxen hemma, försörjd av mej. Never ever!
Från och med studenten ska dom klara sej själva.
Hör ni det, Mellan och Minsting!?
När man är 19 år och går ut gymnasiet ska man klara sej själv. That´s my philosophy!
Själv var jag 18 år när mamma och pappa flyttade till Botswana, Afrika. Och sen började det knepiga vuxenlivet. Utan stöd. Typ. Och det gick väl det med…..
Sen sa det SWISCH och så hade jag plötsligt fyra söner varav den minsta går ut 9:an i juni och den näst minsta går ut gymnasiet!
Wohoooo!
I´m free!
Då.
Typ.
Nästan.
erviluca #mammatillfyrakillar 