Den sjuka arbetsgruppen /erviluca

Ibland, eller ofta (?), vet man inte vad man är utsatt för, eller att man är utsatt, förrän efteråt. Det kan kännas fel inuti, man känner obehag, vet inte vad man ska göra eller hur man ska reagera. Man blir kanske ledsen, arg, men tycker inte att det finns något att ”ta på” eller något riktigt att reagera på. Och ändå känns det så fel.

 Man hittar inga ord, och om man hittar ord och uttrycker dom, får man ingen respons, eller så är det ingen som ”förstår” vad man menar. Eller så får man höra att man är ”överkänslig” eller att man hittar på. Man tror till slut inte på sina egna känslor och tror att man börjar bli knäpp. Det är otroligt obehagligt och kan drabba vem som helst.

Det drabbade mej, och jag var utsatt länge. För länge. Jag försökte vända och vrida på mej själv först, ändra inställning, förändras, se saker ur ett annat perspektiv, försökte förstååå och analysera, men allt var och förblev  förvirrat och konstigt. Det var som om 1+1 blev 7, och jag förstod inte hur det kunde bli så.

Jag kämpade emot, kämpade för och med, vände och snurrade runt och försökte igen och igen. Försökte sätta ord på det hela, fast alla ord kändes fel och jag kunde inte uttrycka känslan inuti – obehaget. Det kändes inte rätt och jag visste inte vem eller vad eller varför. Under tiden ströps jag inifrån. Kvävdes. Kunde till slut varken andas, tala eller flyga. Kände mej som en fågel instängd i en bur som tvingats både sluta flyga och sjunga.

Fast flyga kunde jag inte från början, förstås, men jag menar känslan av att FÅ flyga, om jag kunde. Den känslan är viktig för mej. Den försvann.

Efter alldeles för lång tid kastade jag mej ut och bort. För det gick inte längre. JAG fanns nästan inte till slut.

Nyligen satt jag och pratade med en annan kvinna, som hamnade på samma ställe, fast långt senare, när jag för länge sedan hade slutat. Hon berättade om liknande känslor, dök snabbare och hamnade under isen direkt och kunde inte ta sej upp själv, fick hjälp och tog sej därifrån, och blev därmed inte lika urgröpt som jag blev. Men omskakad blev hon. Och förvirrad. Hon förstod inte heller vad som hände och varför. Och hon kunde inte heller sätta emot, eller säga emot eller ifrån, för det gick inte.

Orden fanns inte för henne heller. Och inga öron som kunde/ville lyssna.

Det var så skönt att prata om Det Konstiga och ”det-som-inte-gick-att-sätta-ord-på” med någon som också varit där. För hon förstod känslan, och hur det blev och hur det kändes och var. Även om jag kämpade i flera åååår, och hon gav upp efter bara några månader.

Det är för jävligt med sjuka arbetsplatser!