RSS Flöde

Den sjuka arbetsgruppen /erviluca

Postat den

 

Nearly half of people felt their job had a negative impact on their health, with 20 per cent fearing their stress levels could trigger a heart attack

Ibland, eller ofta (?), vet man inte vad man är utsatt för, eller att man är utsatt, förrän efteråt. Det kan kännas fel inuti, man känner obehag, vet inte vad man ska göra eller hur man ska reagera. Man blir kanske ledsen, arg, men tycker inte att det finns något att ”ta på” eller något riktigt att reagera på. Och ändå känns det så fel.

how to lead change without the high cost of confusion

 Man hittar inga ord, och om man hittar ord och uttrycker dom, får man ingen respons, eller så är det ingen som ”förstår” vad man menar. Eller så får man höra att man är ”överkänslig” eller att man hittar på. Man tror till slut inte på sina egna känslor och tror att man börjar bli knäpp. Det är otroligt obehagligt och kan drabba vem som helst.

Confused

Det drabbade mej, och jag var utsatt länge. För länge. Jag försökte vända och vrida på mej själv först, ändra inställning, förändras, se saker ur ett annat perspektiv, försökte förstååå och analysera, men allt var och förblev  förvirrat och konstigt. Det var som om 1+1 blev 7, och jag förstod inte hur det kunde bli så.

The violence of the attack on the bus was beyond shocking. Do men in Delhi not fear anyone?

 

Jag kämpade emot, kämpade för och med, vände och snurrade runt och försökte igen och igen. Försökte sätta ord på det hela, fast alla ord kändes fel och jag kunde inte uttrycka känslan inuti – obehaget. Det kändes inte rätt och jag visste inte vem eller vad eller varför. Under tiden ströps jag inifrån. Kvävdes. Kunde till slut varken andas, tala eller flyga. Kände mej som en fågel instängd i en bur som tvingats både sluta flyga och sjunga.

Fast flyga kunde jag inte från början, förstås, men jag menar känslan av att FÅ flyga, om jag kunde. Den känslan är viktig för mej. Den försvann.

Confused

Efter alldeles för lång tid kastade jag mej ut och bort. För det gick inte längre. JAG fanns nästan inte till slut.

Nyligen satt jag och pratade med en annan kvinna, som hamnade på samma ställe, fast långt senare, när jag för länge sedan hade slutat. Hon berättade om liknande känslor, dök snabbare och hamnade under isen direkt och kunde inte ta sej upp själv, fick hjälp och tog sej därifrån, och blev därmed inte lika urgröpt som jag blev. Men omskakad blev hon. Och förvirrad. Hon förstod inte heller vad som hände och varför. Och hon kunde inte heller sätta emot, eller säga emot eller ifrån, för det gick inte.

Hear Not, See Not, Speak Not by nickmoore911

Orden fanns inte för henne heller. Och inga öron som kunde/ville lyssna.

Det var så skönt att prata om Det Konstiga och ”det-som-inte-gick-att-sätta-ord-på” med någon som också varit där. För hon förstod känslan, och hur det blev och hur det kändes och var. Även om jag kämpade i flera åååår, och hon gav upp efter bara några månader.

Det är för jävligt med sjuka arbetsplatser!

 

Annonser

Om erviluca

Positiv optimist som älskar att skriva! Mamma till fyra killar, matte till två hundar, familjeterapeut och Barnombud. Allt i en och samma kropp.

»

  1. Men gud?! Vad VAR det för fel på det där stället? Har du någon teori såhär i efterhand?
    Jag är chef på ett ställe och sliter med mina älskade medarbetare ibland. Vissa dagar känner jag att det är rena dagisnivån på känslorna och andra dagar är det offerkoftor åt höger och vänster. Jag sitter där och sliter mitt hår och undrar hur svårt det skall vara att bara göra sitt jobb (och vara glad över hur jäkla duktig man faktiskt är, för det är de!) och skita i vad andra gör eller inte…

    Gilla

    Svara
    • Jag har teorier om vad som är fel på stället. Absolut. Men vågar inte uttrycka dem här…
      Jag minns när jag för flera år sedan blev chef över min egen grupp s a s, och hur förundrad och förvånad jag blev över hur människor omkring mig förändrades, blev ”tysta” eller otroligt gnälliga. Hur jag än försökte vara jämlik och schysst mot alla osv, så var det som om några hela tiden hade behov av att gnälla och hitta fel. Jag antar att såna finns överallt….och är man chef får man…”stå ut”…? Eller inte anställa dem. Fast man vet ju inte vilka som är gnällspikar från början, för om de skulle beskriva sig själva, skulle de säga att de är ”såååååååååå positiva!”. Och tro på det. 😛

      Gilla

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: