Du är Hemma
det trygga varma
otryggt kalla
osäkert bortkomna
Du är Marken
den säkra stadiga
vågiga böljande
gungande kvicksand
Du är Grunden
den fasta starka
osäkert grundade
vickande svajjiga
Du är Kärleken
den trygga spirande
bubblande kokande
nervigt taggiga
Jag saknar dig
Eller inte
Jag tror jag ska skriva ett gåtfullt inlägg, för ibland kan man inte ropa ut till ”hela världen” vad som är på gång, för ibland är man lite bakbunden….
…och det är så svårt att skriva med händerna bakom ryggen.
Eller så är man sekretessbelagd, och funderar på om sekretessen gäller i skrift eller bara i prat….
Eller så kan man fundera på Ödet, och typ liksom tänka att ”OM jag berättar det här för någon alla så blir det inte så”, och då är det viktigt att hålla tyst, eftersom man riskerar att förstöra allt om man berättar…..
…..trots att det bubblar av lust att berätta inuti.
Då gäller det att tejpa över munnen med ducktape duct tape och sitta på händerna (eller bakbinda sej själv….hur man nu gör det?)….
….och då går det ju inte ens att jobba!
Så nu sitter jag här bakbunden och med tejp över munnen och ser dum ut, och kan inget annat.
En del nya hus nuförtiden är som akvarium. Man kan se rätt in när man går förbi! Man ser hur dom har möblerat, om dom har stökigt eller inte (fast det kan man väl inte ha när man valt ett sådant hus?!) och hur dom går och står och lever:
”Jahaaa, nu äter dom frukost! Jasså, pappan sitter i soffan och äter, och där går lillebror upp för trappan!”
”Jahaaa, dom har en 60 tums plasma-TV fastsatt på väggen, och där ligger en laptop på köksbordet….Oj, nu ska visst mamman betala lite räkningar, mitt i frukosten! Så tokigt! Ska hon inte duka av först? Näe, tydligen inte!”
Jag kan förstå att man vill ”ha in naturen” och att man vill ha ”ljust och luftigt”, men vill man verkligen ha in blickarna från alla som går utanför och stirrar in? Eller tänkte dom inte på det när dom köpte (det dyra) huset?
Jag kan INTE låta bli att stirra in. Så är det bara. Jag ser att dom planterat en häck runtom, men barnen kommer att vara vuxna när häcken gör att man inte ser in. Om man inte ska titta in måste man vrida huvudet åt helt andra hållet, och då kanske man krockar med en lyktstolpe eller nåt, och det känns inte ens naturligt! Om man går igenom ett nybyggt område med en massa nybyggda villor, så vill man ju titta på dom! Och jag kan väl inte hjälpa att hela väggar är gjorda av glas!
Skyll er själva, liksom!
En sak till: Lycka till med att putsa fönstrerna!
Idag blir Mellan 19 år.
Tyvärr försov jag mej, så när jag väl vaknade med ett ryck, stod Mellan redan i köket och hade börjat göra frukost. Säkert undrade han om jag glömt bort hans födelsedag, för jag brukar ALLTID komma in på morgonen med paket och SJUNGA för mina födelsedagsbarn.
Men jag skuttade upp och ställde mej i köket och sjöng istället. Det borde vara rätt okey när man fyller 19 år.
Mellan föddes alltså 1996 – den tredje sonen av fyra. Förlossningen var ”underlig”, men det har ju alla mina förlossningar varit….nej, förresten – inte den första. Jag åkte in till Danderyds sjukhus/förlossningen för att det kändes ”konstigt” i hela kroppen. Barnmorskorna hade lovat mig att få komma in, och stanna kvar, hur jag än kände mig, eftersom man kunnat konstatera att min kropp var lite ”knasig”.
Väl inne blev jag undersökt. Jag var inte öppnad alls i princip och nästan inga värkar – bara en ”konstighetskänsla”. Men jag fick stanna kvar, eftersom jag blivit lovad det. Jag gick och duschade och i duschen fick jag en sjuhelvetes jävla supervärk, som höll i sej lääääääääääääänge. När jag sedan hade torkat mej och skulle bli undersökt igen, så hade jag öppnats 9 cm! Snacka om knasig kropp!
För att göra en lång historia kort, så föddes son nr 3 – vacker som en dag, och med ögon fulla av Klokhet. Jag var så lycklig så att hjärtat slog både dubbelslag och trippelslag och jag bara låg och stirrade på detta fantastiska underverk de dagar jag fick vara kvar på sjukhushotellet, eller vad det nu hette.
Idag fyller han alltså 19 år! Fast han föddes ”alldeles nyss”! Och han kan både gå, stå och tänka alldeles själv!
Det är helt otroligt vad tiden går fort!
Jag kan fortfarande känna den där känslan av Förunderlighet; att jag skapat liv, att sönerna fungerar, är vuxna eller nästanvuxna, och att ”I did it!”, liksom.
Och jag älskar dom – till månen och tillbaka – och sen ett varv till!
=
Är det någon annan som ser Fredrik Johansson i Filippa Bark, eller är det bara jag?
Det är så många kvinnor som kämpar och sliter out there. Det är så många kvinnor som plågas och som har det svårt, bara på grund av att dom är just kvinnor.
Kvinnor dör, kvinnor blir slagna, kvinnor blir brända och råkar ut för syraattacker, våldtas och omskärs. Kvinnor stängs in, blir ensamma, övergivna, föder barn och dör vid svåra förlossningar. Kvinnor får inte gå utanför sina hem utan någon man som följer dom, kvinnor utsätts för övergrepp, kvinnor kränks och är i många länder andra klassens medborgare.
Ändå är det vi kvinnor som ger liv, som både väntar, föder och ammar nästa generation.
Ofta tänker jag på att jag, när jag föddes som kvinna, hade sagolik tur att jag föddes just i detta land!
Man kan säga att jag, när jag föddes, vann högsta vinsten på födelselotteriet: Jag föddes i Sverige av en kärleksfull och god mamma, som hade en klok och man vid sin sida, som försörjde oss alla. Kan man ha det bättre?
Grattis till mej, men framförallt är det Alla Kvinnors Dag idag, och speciellt vill jag skicka ut kärlek till alla som har det svårt, runtom i världen:
I veckan fick jag ett SMS ifrån Minstings lärare: ”Var är Minsting?”.
Jag är på jobbet så jag ringer till Minstings mobil. Inget svar.
Flera av mina söner är (tyvärr) precis som jag, dvs svarar inte alltid i telefonen. Jag kan inte klaga på det eftersom jag är likadan själv. Jag låter aldrig mobilen komma före andra aktivieter så att säga, och ibland har jag helt enkelt inte lust att svara.
Jag SMS:ar Minsting en gång, två gånger, tre gånger, fyra gånger:
”Minsting! Ho ho!”
”Ho hooooooo!!!”
”Miiiinstiiiiing! HO HOOOOO!”
Till slut svarar han. Jag ringer upp och frågar var han är.
”Hemma….jag somnade i fåtöljen” (han har en fåtölj framför skrivbordet).
Jag vet inte om jag tror honom, så jag säger det. Jag får lite svävande svar, och jag får en känsla av att han ljuger men, vet ändå inte om han faktiskt somnade till i fåtöljen eller inte. I vilket fall som helst är han inte i skolan och klockan är så mycket att det inte är någon idé att gå dit nu.
Jag bestämmer mej för att straffa honom:
”Som straff måste du följa med mej på min långpromenad med hundarna i eftermiddag!” säger jag.
”Okey!” säger han och det låter som om han tycker att ett straff gör hela alltihopet ”legalt”, liksom, så jag ångrar nästan straffet. Jag kanske borde ha skrikit och skällt lite….
….fast jag känner mej inte speciellt arg – bara lite ”suckig” (det som man känner sej innan man blir uppgiven).
När jag kommer hem efter jobbet går jag in till Minsting och säger:
”Kom nu! Långpromenad!”
”Inte jättejättelång, va?!” säger han och börjar klä på sej. Ja, han måste klä på sej, för han har alltid kortbyxor hemma.
”Jo, jättejättelång!” säger jag, för nu ska här STRAFFAS, så det KÄNNS!
Sen går vi min långpromenadväg x 2, och trots att det regnar och slaskar och är lite halvmörkt och eländigt, så märker vi inte det, för det är såååååååååååå trevligt! Vi snackar från första steget till sista, om allt allt!
Vi snackar om allt ifrån atomer till Universum, till hundar, skolan, kompisar….allt! Vi snackar så att jag nästan känner mej hes när vi kommer hem igen.
Nej, det är inte bara jag som snackar – det är vi båda! Han är otroligt duktig på att snacka också! Han har så mycket tankar i sitt huvud. Om allt! Precis som jag. Sådan mor – sådan son.
Fiona är överlycklig! Hon älskar Minsting och det är sååååå sällan någon mer är med på vår promenad, så hon skuttar runt fram och tillbaka hela promenaden och liksom säger med hela sin kropp: ”Vad KUL att Minsting är med!!”
Jag tror jag måste straffa Minsting oftare…..
Jag blev vuxen under det avslappnade ”Flower-power-sjuttiotalet” där vi klädde oss i blommor och en massa färger och tänkte på FRED och såg demonstrationer där ung-vuxna gick med plakat som skrek ut ord som ”PEACE” och ”MAKE LOVE – NOT WAR”. Människor levde i kollektiv, där allt skulle vara naturligt och självklart. Män skulle inte vara män och kvinnor inte kvinnor, utan alla skulle vara LIKA. Jämställda.
Små babytjejer skulle absolut inte ha rosa på sej, och små babypojkar skulle inte ha ljusblått. Alla skulle vara jämlika från början. Alla skulle älska alla och överallt. P-pillret hade kommit och tjejer kunde börja älska med vem som helst, närsomhelst, och frågan var om tjejer ens ”fick” säga nej, för det fanns ju ingen anledning, egentligen. Sex var Naturligt och nyttigt, och INTE längre syndigt. HIV fanns inte.
I skolan hade vi betyg, från första året i skolan till sista (1-5), men det kändes inte så livsviktigt. Jag fick mina 3:or och 4:or och kanske någon 5:a i alla år, men ”vem bryr sej?”, liksom…. Jag minns inte att jag kände någon press eller stress, och att komma in på gymnasiet var bara SJÄLVKLART.
Alla som hade 1:or i betyg gick också vidare, från år till år. Dom som hade streck i betygen kanske hamnade i OBS-klassen – vet inte. Men vidare gick dom, till nästa årskurs, för det mesta. Tror jag. En del gick om, men inte många (som jag visste iallafall).
Jag fortsatte få mina 3:or även i gymnasiet, som jag tyckte var otrooooligt tråkigt och segt. Det var som att gå i 9:an två år till. Vilken TUR att det fanns två-åriga linjer (numera heter det program) då! Annars hade jag dött av tristess!
När jag gick på Socialhögskolan började skolsystemet ”stramas åt” lite lite grann. Det berättades om att man inte haft skriftliga tentor på Socialhögskolan på flera år, utan studenterna hade diskuterat och diskuterat i grupptentor TILLSAMMANS, iförda näbbstövlar och palestinasjalar och med ett glas rött i handen. Kanske en cigarett också… Så gick iallafall ryktena, och jag kan tänka mej att en del av det stämde, för det var under ”det glada 70-talet”.
Jag gick Socialhögskolan på 80-talet och det var då alla kostymnissar började dyka upp överallt. På Socialhögskolan var näbbstövlarna nästan helt borta, och endast några få palestinasjalar fanns kvar. Tentorna var skriftliga och vi satt en och en i bänkarna och SKREV svaren. Grupparbetena fanns, men var inte så många. Vi skulle nu BEVISA att vi kunde och man kunde få Godkänt eller Icke Godkänt. Fick man Icke Godkänt skulle man göra om.
Därefter tycker jag att det fortsatt så i skolan, och överallt, faktiskt. Det ska BEVISAS och UNDERSÖKAS och SÄTTAS BETYG och RAMAS IN.
Överallt och hela tiden.
Varenda samtal man har ska numera skrivas ner och bevisas att det gjorts och lite vad som sades och vad som BESLUTADES. Att skriva ner och BEVISA har blivit viktigare än vad man verkligen gör.
Och jag undrar; Är det 70-talisternas barn som vuxit upp och som under uppväxten blev allergiska mot allt som handlar om Frihet, och Oinramade och Obevisade saker. They really don´t like ”let go”.
För nu ska allt bevisas och skrivas ner och ramas in i små fina paket med fina ord och fina rubriker. Allt allt ska bevisas och dokumenteras och puttas in i datorer så att man sedan kan gå tillbaka och titta på exakt vad man gjorde. Och sa. Och bestämde. Inget ska göras utan att det dokumenteras, och allt ska följas upp.
Det finns dessutom mallar som man kan följa vid olika problem, plus att man kan sätta en diagnos på människan som man anser har problem. Och sedan kanske ge medicin. Praktiskt.
Men är inte det viktigaste att man ger rätt hjälp, så att människan man hjälper förändras eller gör rätt eller saken man lagar fungerar, kan man undra ibland? Nej, faktiskt inte. Det viktiga är att man har bevis på att man gjort rätt sak vid rätt tillfälle. Sen om man verkligen gjort det eller inte, och hur, tycks inte spela lika stor roll. Det viktiga är att man dokumenterat det snyggt och med dom rätta orden, utefter dom rätta mallarna och inlagt i det rätta systemet.
Man kan vara en dålig psykolog/lärare/terapeut/läkare men har man skrivit ner det man gjort, snyggt och perfekt i rätt dokument, så ÄR man bra. TIO poäng.
Man kan vara en skitbra psykolog/lärare/terapeut/läkare, men har man inte dokumenterat det man gjort på rätt sätt, lagt in det i rätt system och följt rätt mall, så är man dålig. Punkt. Noll poäng.
SÅ har det blivit.
Ibland önskar jag att det var ”lite mer 70-taligt”….
Ondskan skrämmer mej. Jag har alltid trott på Godhet och Medmänsklighet och Kärlek. Alltid. När jag någon gång vacklat har det gjort ont inuti, och sådana känslor skrämmer skiten ur mej.
Jag är född optimist – en något naiv sådan (tycker en del) – men jag måste få vara sådan. Jag passar inte som pessimist och jag klarar inte av att vara negativ. That´s not me! Många ÄR sådana, och det behövs sådana också, har jag insett, för om alla var som jag skulle det inte fungera. Dom pessimistiska och misstänksamma behövs. Realisterna behövs. Om alla var som jag skulle vi ”köra rätt in i väggen”, troligen. Men såna som jag behövs också! Givetvis.
”Sånasomjag” är såna som genomgående och in i benmärgen tror på Godhet och Kärlek. ”Sånasomjag” tror att alla föds goda, men barndomen och uppfostran skapar elakhet i vissa människor. Jag trodde länge att den elakheten går att behandla bort, men med åren har jag förstått att det kanske inte alltid går – det finns människor som aldrig blir goda i slutänden, utan dom fortsätter vara onda – no matter what. Jag tror dock inte dom är så många.
Sen finns det psykopater, men dom har ju förändringar i hjärnan, så ”det onda” är fysisk – i hjärnan – och dom tror jag inte man kan ”bota”. Det bästa vore ju om dom låstes in, troligen, för att inte göra för stor skada i världen och med medmänniskorna.
Men alla andra! Alla andra vill i själ och hjärta väl! Tror jag.
Det är därför jag älskar barn så mycket – dom har fortfarande kvar det där ÄKTA och GODA i sina själar och hjärtan. Dom är liksom ”rena” inuti (om vuxenvärlden inte lyckats skada dom alltför tidigt)….
Nåja.
Jag skulle egentligen skriva om min rädsla, som dyker upp titt som tätt nuförtiden. En rädsla för Galningarna ”där-borta” – och till viss del här också, för den delen. Dom där som är med i IS, samt alla deras anhängare. Alla som dom lurar med, och alla som vuxit upp i hat och därför hittar någon slags Gemensamhet med IS, samt alla som blir hjärntvättade. Jag inkluderar dom ignoranta och dom korkade, vilka är alla dom som tror att vissa ”människoraser” är bättre än andra – dom som tror att hudfärg, religion och kön har olika värden.
Ibland blir jag rädd för att ondskan ska ta över. Och jag gillar inte den känslan – den rädslan. Jag vill inte att mina framtida barn och barnbarn ska växa upp i ett tredje världskrig där Ondskan slåss mot Godheten.
För tänk om Ondskan vinner! Ondskan använder vilka vapen som helst, har inga gränser eller stopp, har inget samvete och detta gör dom så starka.
Ondskan har ”svarta ögon” (och då menar jag inte färgen utan att ondska och ilska ger ”svarta ögon”) och inga begränsningar. Ondskan torterar och slår ihjäl. Ondskan har inget samvete.
EN gång i mitt liv som terapeut har jag träffat en människa utan samvete. Han var född utan samvete. Det var en hjärnskada som han fått när han föddes. Det var otroligt fascinerande att prata med denna kille, för när samvetet saknas är det såååå mycket som blir Annorlunda. Jag tänkte att han skulle kunna bli livsfarlig, men just då älskade han sin mamma så mycket att han avstod från att göra för mycket dumheter för att mamma sagt att han inte skulle göra det. Men mammor kan inte stoppa allt, och mammor kan inte räkna ut (innan) vad en son kan hitta på, och stoppa i tid.
Men nu ska jag inte spåra ur igen.
Jag är rädd för ondskan.
Ondskan provocerar Världen. Nu slår dom sönder värdefulla statyer, och vi blir upprörda. Det räckte inte med att dom slog ihjäl en massa oskyldiga kvinnor, män och barn – att dom våldtog och torterade – nu förstör dom materiella värden också….vilket inte borde vara värre….men….
Jag förstår inte varför Resten av Världen inte kan stoppa dom, och jag förstår det samtidigt. För OM man skulle ”sätta in allt” kanske det skulle bli ett tredje världskrig, och det är det som skrämmer mej just nu.
Idag.
Vad tänker du?
För att fånga en dag
tar jag en håv
slår ett slag
frågar inte om lov
Fångar en stund
den flyger bort
gör den rund
håller den kort
Fångar en timme
av dygnets tjugofyra
förvaras i ett minne
litet som en myra
Fångar en minut
rätt upp i min knopp
slår en knut
trycker till med en propp
Fångar i ett kort
säger mer än många ord
tiden går fort
obarmhärtigt snurrar vår jord
