I lördags fick jag ont i halsen. Stört-irriterande, eftersom den Finaste Fina skulle komma hem till mej – på sin födelsedag, till råga på allt. Men det var bara att bita i det sura äpplet och tala om att jag hade ont i halsen och fråga hur vi skulle göra….Vi kom överens om att vi INTE skulle träffas, för tänk om det var Covid19. Jag skulle aldrig förlåta mej själv om jag smittade honom med denna elaka sjukdom. Så det var bara att äta upp hela födelsedagsmåltiden alldeles själv…med hjälp av Minsting, förstås. Tårtan står i frysen nu. Minsting tyckte vi skulle äta upp den med, men jag var stenhård och sa ”nej”.
Cartoon taxi.
Sen har dagarna gått och från ont i halsen gick det mer och mer över till snorighet och sen till hosta. När jag hostade så det skrällde tänkte jag: ”Tyyypisk Covid19!” (har jag hört). Givetvis beställde jag test, som kom med en trevlig avståndshållande taxichaufför med munskydd (förstås!) dagen efter.
Jag gick in i köket, läste instruktionerna noga (! vilket jag brukar vara dålig på), fotade av QR-koden, tvättade händerna sjungandes ”Här kommer Pippi Långstrump” (det stod inte, utan det stod 30 sekunder), tog ut den lååånga topsen ur förpackningen, stoppade den i svalget (kräkreflexen vaknade och hörde av sej), geggade runt med den där för att sedan föra samma tops in i näsan, spottade i ett glas och doppade därefter topsen i saliven och rörde om. Sen skulle topsen ner i ett litet rör och där skulle man röra om lite grann och sen sätta på locket och ner med provröret i en liten påse och sedan ner med den påsen i en stor påse.
Därefter väntade jag en stund och så ringde Den Trevlige Taxichauffören igen och jag gick ut till porten och kastade (!) påsen i en liten låda (med långt avstånd till taxichauffören, som fortfarande hade munskydd, förstås). Sen åkte han och jag började vänta. Jag tänkte att det nog skulle ta 1-2 dygn med svaret. Jag tänkte också ”Om det inte är Covid19 blir jag arg!”. Medan alla andra säger ”Hoppas det INTE är Covid19” så tänker/känner jag tvärtom. För jag känner om jag nu ska ligga hemma med influensa och skit så kan det väl ändå få vara den där jävla Coronan så har man liksom fått det gjort sen. Få antikroppar. Kunna ”slappna av”, liksom.
Jag tänkte också att ”det MÅSTE vara Covid19, såsom jag hostar” och det var nästan som jag kände att det blev lite svårt att andas också…liiiite, liiiite….
Så idag på morgonen hade jag fått Svaret. Jag gick in och läste…..
…..vad tror du?
”Negativt”.
Faan, vad jävla onödigt! Ligga hemma och hosta helt i onödan. Fy, faan vilket slöseri!
Hon undrar om det blivit bättre…och jag vet inte vad jag ska svara. Men frågan drar igång tusen tankar och minnen. Givetvis vet jag inte hur det ser ut överallt och i hela Sverige. Jag har inte Sanningen om hur det är överallt, eller ens någon statistik, men jag har jobbat med utsatta barn på olika sätt sedan 1988, då jag gick ut Socialhögskolan, och ”har det blivit bättre” (för barn)?
Ja, på ett sätt har det väl blivit bättre. Människor förstår och vet numera att sexuella övergrepp finns och att barn utsätts. Kända personer som varit utsatta har berättat att ”det hände mej” (alltså finns det på riktigt). #bravopatriksjöberg . Vi vet att det finns, men vem utreder det, vilka kunskaper har dom och hur ser våra lagar ut? Har lagarna förändrats? Har utbildningen/kunskapen att utreda förändrats/utvecklats? Hur ser utbildningen ut på Socialhögskolorna? Får dom numera lära sej om sexuella övergrepp, symtom, hur man utreder och hur man pratar med barn? Får dom lära sej om barns utveckling, om symtom hos barn som far illa på olika sätt? Det fick inte vi när jag gick Socialhögskolan på 80-talet (jag började 1981, fick barn 1983 och tog några sabbatsår…för att sedan fortsätta 1986 och bli färdig 1988….Man kan säga att jag gick på Socialhögskolan nästan hela 80-talet). Allt sånt fick man antingen ta reda på själv då, eller pröva sej fram när man kom ut i arbetslivet. Jag, som läst om barn och ”brann” för barn och allt kring barn (!) kunde famla mej fram rätt bra, men många andra hade ingen aning med vad dom sysslade med.
Jag minns ett av dom första hembesöken jag gjorde i en familj, som helt nyutexaminerad socionom, tillsammans med en annan helt nyutexaminerad socionom. När vi står utanför dörren tittar hon skräckslaget på mej och viskar: ”Jag kan ingenting om barn! Jag vet inte om dom mår bra eller inte genom att träffa dom. Jag vet inte ens hur man pratar med barn!”. Jag, som var fylld av att ”rädda alla barn i världen” viskade tillbaka: ”Jag kan. Lita på mej”, för att lugna oss båda (tror jag). Jag hade (?) ett enormt stort självförtroende vad gällde barn och att rädda varenda unge som for illa.
Jag hade intresserat mej för barn, barns utveckling och barnpsykologi sedan jag själv var barn. Jag läste Vi Föräldrar när jag var 8 år och gick en barnpsykologiutbildning när jag gick i åk 9, på kvällstid på Studiefrämjandet. Dom andra (vuxna) i klassen undrade ”varför?”, men jag var bara så intresserad. Jag tyckte det var spännande. Och tycker fortfarande. Jag började sitta barnvakt när jag var 10 år och har fortsatt vara med och träffa barn sedan dess, and I love it (!) och jag suger i mej kunskap om barn och allt som rör barn, då och nu. Ett tag kändes det som om jag läst ”alla böcker i hela biblioteket” – speciellt när jag var gravid med mitt första barn 1983; då jävlar ville jag lära mej ALLT!
När jag började Barn- och familjeenheten på Socialtjänsten i Solna (som första arbete som socionom 1988) fanns det ingen BBIC (= en speciell metod att utreda barn inom Socialtjänsten. Barns Behov i Centrum) och inget speciellt sätt att utreda familjer utan det var lite ”var och en gör som den tycker är bra” och vi fick kolla lite hur dom som jobbat där länge gjorde. Det fanns ingen speciell metod hur man utreder och inte heller hur man följer upp, eller hur länge. Det fanns en gräns för hur länge man fick utreda en familj, men inga förslag på hur man skulle göra, vilka man skulle träffa och intervjua och om man över huvud taget skulle träffa dom barn som eventuellt var utsatta. Vissa tyckte att det räckte om man träffade dom vuxna. Det var under dom här åren jag träffade Tuva-Li (och hennes bror) som jag skrivit om i tidigare inlägg.
Jag träffade också en liten pojke som var ca 3 år som lämnats ensam på ett hotellrum i Danmark dit hans pappa åkt och där hade han fått en psykos och försvunnit. Mamman hade rätt nyligen dött i cancer och pappan mådde verkligen inte bra. Jag tog emot pojken på Arlanda när han kom och han gick från famn till famn och höll fast i mej som en liten apa och vägrade sedan släppa. Jag åkte med honom till ett jourhem och lämnade honom där. Senare placerades han i det hem som också Tuva-Lisa senare placerades i. Jag tror han fick växa upp där, men jag vet faktiskt inte riktigt.
Jag träffade också en 12-13-årig liten, späd tjej, som kom från ett land i Afrika. Hon bodde med sin ”morbror” och jag fick väldigt konstiga vibbar när jag träffade henne och ”morbrodern”. Tjejen var deprimerad, smutsig och inåtvänd och fungerade inte i skolan. Hon sa nästan ingenting och jag såg att hon mådde riktigt dåligt. När jag träffat henne ensam några gånger och hon sagt att ”morbrodern” var ”kusin” och till och med pappa, så började jag undra hur det egentligen låg till, öppnade en utredning och träffade henne fler gånger och pratade och fick till slut veta att flickan blivit bortgift med denna man och att hon levde med honom som en ”fru” och gick samtidigt i åk 5 i skolan. Snacka om (kultur-) krock! Flickan blev placerad i fosterhem och mannen blev förstås galen för att hans ”fru” togs ifrån honom, men insåg snabbt att han inget kunde sätta emot och lät det ske.
Jag har många historier att berätta. Kanske jag ska skriva en bok om alla dessa människor.
Eller den tjejen som skolan oroade sej för som ”inte förstod att hon var gravid”, och som kom till mej och jag tänkte ”Jo, det måste hon förstå. Det går inte att inte förstå”. Hon hade stor mage och det gick inte att inte förstå. Varför hon förträngde det (eller möjligen ljög för att hon inte ville låtsas om det) förstod jag inte riktigt, men givetvis kom hon från riktigt trassliga förhållanden där föräldrarna var missbrukare och struntade i henne och hon hade blivit gravid med en äldre man, som var gift.
Hon var 18 år och visste inte var hon skulle bo. Hon kunde inte bo ”hemma” eftersom det var kaos där, så när hon blev gravid flyttade hon hem till den gifta mannen och hans fru (!), som också var gravid. Dom skulle ha barn ungefär samtidigt och även där fick jag oerhört konstiga vibbar av mannen i historien, men den unga tjejen var ”jättekär” i honom och att frun gick med på hela arrangemanget förstod jag inte….men men. Jag har ingen aning om hur det gick för den tjejen. Om jag får gissa: Inte bra.
Eller familjen med två söner (12 och 14 år) och en dotter (7 år) där 14-åringen ”lekte sexlekar” med sin bror och sin syster och vi utredde och utredde, träffade mamma, pappa och skolor och fan och hans moster och det skrek i mej att pappan utsatt 14-åringen, som agerade ut genom att utsätta sina syskon…..men det fanns inga bevis och ingen berättade något utan alla pekade på 14-åringen som att han var ”knäpp” och behövde BUP-behandling (vilket han fick).
Eller den 12-åriga flickan som via nätet kontaktade ”äckliga gubbar” som hon träffade och lät dom utsätta henne för övergrepp och när jag berättade det för mamma och pappan, la pappan kärleksfullt armen om dottern och reagerade så konstigt så att jag fick kväljningar. Tyvärr kan man inte (eller kunde inte i alla fall) skriva i utredningar att man ”fick en konstig känsla” eller att man ”känner på sej att….” etc. Never ever! Då var det otroligt fel av en socialsekreterare att prata om att man kände saker.Allt skulle bevisas och det skulle vara fakta. Dock är det väldigt lite som är fakta och/eller går att bevisa i såna här fall. Pratar ett barn så är det sedan ”ord mot ord” och vem lyssnar vuxna på : En man som har språkets gåva (och dessutom kanske fin utbildning och kan föra sej) eller en liten tjej, eller kille, som är livrädd när hen berättar något som den inte ”får berätta” och har inte ens ord för vad som hänt?
Jag tror det fortfarande är ”fel” att ”känna saker” när man utreder. Bara för några år sedan, när jag i ett gäng familjeterapeuter uttryckte: ”Kan hon vara utsatt för sexuella övergrepp?”, fick jag suckar och blickar och ord som sa ”Måste du alltid hålla på att prata om sexuella övergrepp?” (och det gjorde jag verkligen inte!), istället för att på allvar diskutera om det kan vara detta som pågår när en 11-årig flicka skruvar bort handtagen från sin sovrumsdörr på utsidan för att ”ingen ska kunna komma in”. Den familjeterapeut som då jobbade med den familjen såg det som ”tonårstrots” och att hon inte ville att mamman skulle kunna komma in och väcka henne för att gå till skolan. Så han skulle minsann se till att handtagen skruvades tillbaka. Suck.
Det ni, vanliga människor, utanför Socialtjänsten inte förstår är att Soc kan inte utreda om ingen pratar/berättar. Människor måste berätta för att man ska kunna fatta kloka beslut. Det räcker inte att anmäla och sedan hålla käften. Man måste berätta och prata och låta soc få veta vad man sett och hur man tolkat det (även om det är feltolkat). Många tror att om man bara anmäler så kommer soc att ”placera” eller ”göra något” el dyl, men får dom ingen information så kan dom inget göra. Och dom som utsätter barn berättar i princip aldrig. Personalen på skolan undrar ”varför gör dom inget på soc?” men samtidigt berättar inte personalen allt dom hört och sett. Dom tror att soc ska hitta orsaken eller problemet ändå på något sätt.
”Nej, jag super inte,” säger mamman som låg dyngrak och spydde i hallen två kvällar tidigare framför barnet. ”Hon överdriver,” säger mamman när dottern berättar.
”Vad säger hon?? Att jag skulle ha visat snoppen för henne och bett henne ta på den??! Hon är fanimej inte klok! Hon vill bara inte att jag ska bo hos dom! Hon vill ha bort mej och ha sin mamma för sej själv! Hon är så jävla uppkäftig och jobbig så det finns inte! ” fräser styvpappan.
”Vaddå att jag skruvat av dörrarna?? Det är väl klart! Man vet ju vad ungdomar gör i sina rum nuförtiden. Man måste ju ha koll!” säger en annan pappa.
”Pappa splutade mjölk ul sin nopp!” säger en 3-åring. Pappan säger skrattande att han tog ett glas mjölk när han var på väg till duschen och tappade mjölkglaset och dottern måste ha missuppfattat.
Visst finns det män(-niskor) som blir falskt anklagade. Absolut. Och det är otroligt fel och tokigt för dom. Usch, vad jobbigt för dom. Men det är inte det största problemet.
Det största problemet är att det går omkring en massa PEDOFILER OCH MISSHANDLARE SOM FÖRGRIPER SEJ PÅ BARN, och trots att vissa blir påkomna, blir dom inte dömda, för det finns inga BEVIS. Och OM det finns bevis smiter dom ur nätet som hala ålar. Slinker, slingrar sej och slipper straff, för ord står mot ord och bevisen räcker inte.
”Enligt SBU* har 1 av 10 flickor och 1 av 20 pojkar utnyttjats sexuellt. Det blir, lågt räknat, ungefär tre barn i en klass på 30 barn. Detta visar undersökningen från 2007. Enligt mer färska undersökningar via Stiftelsen Allmänna Barnhuset rör det sig snarare om 1 barn av 5, det vill säga sex barn i varje klass.”
Förstår ni hur många vi missar/som är utsatta? Nu.
………………………………………………………………………………..
”Vem ska man tro på, tro på, tro på när
Tro på när det är så här?”
………………………………………………………………………………..
Några modiga män och kvinnor berättar, sedan, när dom blivit vuxna. Heja er! Tack Patrik Sjöberg för att du vågade och för att du fortsätter kämpa mot sexuella övergrepp på barn.
Men vi borde börja tro på barnen och lära oss symtomen och bli bättre på att döma (=fixa till lagarna).
Men eftersom ”inget händer” så undrar man (jag) ju: Sitter det pedofiler ”där uppe”? Var är dom, pedofilerna? Poliser? Domare? Jurister? Vilka är ni? Sök hjälp! Sluta! Ni förstör barns hela liv! Jag förstår inte att en drift kan vara så stark att man är beredd att förstöra en liten människas hela liv?! Jag förstår det inte!
Numera finns flera Metoder hur man pratar med barn, hur man utreder, BBIC följer en mall, mallar kring hur man gör, hur man ställer frågor etc….men ibland gör dessa metoder att soc sekr mer fastnar i att ”ställa rätt fråga” än att lyssna in barnet/föräldern etc. Det kan bli lite mekaniskt och en del har svårt att ”tänka utanför mallen”.
Kanske utbildningen på Socialhögskolan bör göras om, att man behöver ta tillbaka till två praktikperioder, att det ska vara med psykologi och mer kring barns utveckling, symtom på när ett barn far illa etc. Det kanske skulle också vara krav på att man har arbetslivserfarenhet/livserfarenhet innan man går utbildningen eller att alla måste jobba på ett socialkontor det första året efter Socialhögskolan, och kanske då inte med barn och unga. Kanske. Jag vet inte. Men någon/några andra vet säkert.
Men å andra sidan har försörjningsstödssidan inom Socialtjänsten utvecklats till att vara något mekaniskt ”försöka-få-människor-att-ge-upp-önskan-att-få-pengar-utan-ansträngning” eller något sånt. När jag jobbade med försörjningsstöd träffade man sina klienter och pratade med dom, och hade ”råd-och-stöd” med dom. Man hjälpte dom med mer än bara pengar. Stöttade dom att försöka lösa sin situation. Numera skickar soc sekr brev där det står att man ska skicka kopior på faan och hans moster och hela fadderullan och fjorton saker till. Dom måste ha berg med kopior på allt allt där på socialtjänsten. För att inte tala om alla papper som kommer bort (!?), men det är en annan historia. Det är sånt jag får hjälpa till med nu, när jag är barnombud och hjälper människor som inte ens får hjälp av socialtjänsten….
Eller, jag vet inte. Jag är inte proffs på vad som behövs, men något behövs. Utvecklingen till det bättre för barn som behöver stöd och hjälp, och faktiskt bli räddade, går ju så långsamt. Barn utsätts dagligen för övergrepp och det tycks som om det blivit mer av detta nu när datorerna kommit in i våra liv. Om ni fick se bilderna som pedofilerna skickar till varandra skulle ni….dö! Bilder är ju inte ”bara bilder”, utan det är ju barn som har utsatts och fotats. Och det är för jävligt att man kan utsätta barn för Helvetet och sedan leva vidare som om ingenting.
Alla fotar ju inte heller, många bara förgriper sej, för att dom ”har det Behovet”. Kastrera dom! säger jag bara. Jamen förlåt, men det tycks inte finnas varken vilja eller metoder för att få pedofiler att sluta förgripa sej på barn.
Sen vill jag dra in alla som slår barn i det här också, eller som misshandlar barn psykiskt. Fast det är kanske en annan historia… och ännu svårare att komma åt….
Det är otroligt att människor överlever och bli någorlunda vettiga vuxna när jag tänker efter….
….eller det är kanske dom jag tänker på när jag ibland tänker att jag tycks vara ”omgiven av idioter”.
Och det bli fler och fler som behöver hjälp av psykiatrin, som inte heller fungerar.
Jag träffar Tova-Li flera gånger det året jag jobbar på Barn-och Familjeenheten inom Socialtjänsten och hon är verkligen en liten in i själen skadad tjej, men jag gillar henne verkligen och önskar att någon ska orka genomleva hennes utbrott, ilska och se hennes sorg och ge henne det hon inte fått tidigare så att hon lappas ihop inuti och kan bli en någorlunda hel människa.
Hon tänder eld på sin madrass på SIS-institutionen och när jag efteråt frågar varför säger hon att hon blivit utskälld för att hon haft på sej handduk på håret vid frukosten (fast det är ”förbud” mot det) och blivit utskälld och kränkt av en manlig personal, rusat in på rummet och gråtit och känt sej som den ensammaste lilla tjejen i världen och ”utan att tänka” tänt eld på madrassen, både för att hon ville dö/elda upp sej själv, och för att hon var arg och ville skada och förstöra. Men hon blir rädd över eldens förlopp och springer ut ur rummet och sen blir det kaos.
Personalen ringer mej och är upprörd och vet inte om dom kan ha kvar henne. Dom säger att hon måste straffas och därför sitta på ”isoleringen” och jag tänker att det är det sista hon behöver och att straff aldrig hjälper, men vad är jag mot SIS-världen. En ”flummig/töntig/mesig” liten socialsekreterare. ”Jaha…”, säger väl jag och bokar en tid för att träffa henne igen.
Jag träffar henne både en och två och tre gånger och hon vill bara därifrån och pratar varje gång om knäpp personal och att det inte finns någon att prata med och hennes frustration, sorg och ilska. Lilla skruttan som livet behandlat så jävligt.
Så hör kvinnan på det gamla HVB-hemmet av sej och frågar om hur det gått för Tova-Li för hon kan inte sluta tänka på henne. Det är ju egentligen Sekretess (huvvaligen) men eftersom vi behöver en placering för henne och alla familjehem och HVB-hem hittills sagt ”Nej, inte en tjej som skär sej, rymmer och sätter eld på inredningen!”, så berättar jag lite grann och familjehemsmamman säger att hon nu har ork och utrymme för att ta emot Tova-Li igen och jag vet ju att T-L gillade den här kvinnan.
Så Tova-Li får flytta till den ”gamla” familjehemsmamman. Det går ”sådär”…. Tova-Li hittar snart en missbrukande pojkvän och börjar rymma och röka på och snorta kokain och….
….och jag slutar som socialsekreterare och går vidare på min väg framåt i livet som socionom.
Men jag kan inte sluta tänka på Tova-Li och hennes bror.
Många (säkert 10) år senare träffar jag en gammal kollega från den tiden – en som jobbade kvar när jag slutade. Vi pratar om allt möjligt, men så frågar jag: ”Hur gick det för Tova-Li?”
”Hon blev missbrukare och när hon var 20 år tog hon en överdos och dog.” ”Brodern då?” ”Samma, fast lite tidigare…”.
En sån liten skrutta har ofta en väldigt mörk framtid, om hon inte är ett maskrosbarn, som klarar sej trots allt. Men Tova-Li var inget maskrosbarn.
Jag hade läst hennes ”journal” på Socialkontoret och blivit rätt tagen av hennes bakgrund. Socialsekreteraren som haft henne som klient innan hade ”gått in i väggen/blivit utbränd” och hade otroligt dåligt samvete för att hon övergav den här tjejen och pratade mycket med mej om hur eländigt hon haft det och hur Socialtjänsten misslyckats med sin placering. Hur skulle vi kunna rätta till det? Den socialsekreteraren hade kopplat in BUP och försökt få tjejen att PRATA, men det hade inte gått. Och nu var hon placerad på en SIS-institution.
Ärligt talat visste jag inte då helt säkert vad en sådan var, annat än att jag visste att det det var en institution där ungdomar bodde och där dom fick stöd och hjälp (trodde jag – ha!).
Så ska jag då träffa henne för första gången, lilla Tova-Li. Jag sitter redan i besöksrummet när två personal kommer in med henne. Hon har grå mjukisbyxor och en hoodie med luva på sej och luvan har hon över på huvudet och håret hänger framför hela ansiktet. Hon släntrar in och slänger sej i en fåtölj. Jag ser på hela hennes kropp att hon är både ovillig och nervös och jag vill så gärna att hon ska förstå att jag är snäll och vill henne väl.
Jag hejar och presenterar mej för henne och hon muttrar ett lågt ”hej” bakom håret. Jag tycker det är stort nog, så jag är nöjd, men personalen fräser åt henne ”Ta av dej luvan, Tova-Li och ta bort håret från ansiktet! Och hälsa ordentligt!”. Jag tycker inte det känns bra och är nöjd med hur vi har börjat, men personalen fräser återigen åt henne att ta av luvan och bete sej som folk och att hon ska skärpa sej.
Jag tror jag säger att ”det gör inget – hon behöver inte hälsa mer än så”, men jag minns inte säkert om jag bara tänkte det eller om jag verkligen vågade säga ifrån. Det var mitt första möte med SIS-världen och jag var helt nykläckt som socialsekreterare. Jag hoppas jag sa ifrån. Idag hade jag med all säkerhet ifrågasatt personalen. Men då…. vet inte. Jag kände bara ett enormt obehag inuti. Jag tänkte på allt Tova-Li varit utsatt för och hur hon faktiskt inte träffat speciellt många kloka och snälla vuxna, utan att antingen hade dom utnyttjat henne eller så hade dom svikit henne eller försvunnit ur hennes liv.
Efter en stund går personalen ut ur rummet och jag sitter ensam med Tova-Li. Puh, tänker jag. Jag berättar lite om mej och säger till henne att jag förstår om hon är misstänksam och trött på alla vuxna som vill bestämma och att jag har full förståelse för om hon vill gömma sej bakom håret och i luvan. ”Det skulle jag också göra om jag var du.” Luvan som slets av av personalen åker på igen och sitter på en stund, men åker sedan av igen. Och jag ler inuti.
Vi går en promenad på området och hon berättar om hur det är att bo där och jag blir både förskräckt och ledsen/besviken. Det är Regler på Regler på Regler och vuxna som skäller och skriker och Uppfostrar. Hon säger att hon känner sej ensam och att hon längtar efter sin mamma.
Jag blir förvånad eftersom jag vet att hennes mamma är en grav alkoholist, och att hon inte bott med henne sedan hon var liten, men Tova-Li berättar om några korta fina minnen hon har av sin mamma för att understryka att ”mamma är okey” för mej.
Hon vet inte hur länge hon ska bo på Sis-institutionen och det är upp till mej att bestämma det. Helst vill jag ta hem henne till mej direkt, men självklart kan jag inte göra så. Hon ska ”utredas” och sedan flytta till ett boende som passar henne bättre. Och det är jag som ska komma fram till vad som är det bästa för henne.
Just i stunden är det den institution hon är på som troligen är ”bäst” ändå, eftersom hon skadar sej själv och andra i förtvivlan över allt! Hon har ångest och skär sej, rymmer och super när hon kan. Det är symtomen på en Eländig uppväxt.
Jag såg henne som en liten skrutta, som haft det för jävligt i livet, och som reagerade på det, den första gången jag träffade henne, men På det SIS-hem hon då bodde tyckte dom att hon var ”för jävlig” och ”jobbig”.
Men skulle inte du också vara det om du varit med om följande:
Båda hennes föräldrar var blandmissbrukare – dom tog kort och gott det som fanns till hands; sprit, tabletter, droger. Hennes första år levde hon i ett kaos, i en knarkarkvart, innan Socialtjänsten uppmärksammade hur hon hade det och omhändertog henne, och hennes bror, som också hunnit födas in i skiten.
Hon var 3 år när hon omhändertogs, brodern var ca 1,5 år. Dom hade då brännmärken på kroppen, var skitiga, sår i underlivet av att ha fått gå med fulla blöjor för länge, håret var ett enda trassel, blåmärken etc. Båda var inåtvända och tysta och givetvis försenade i utvecklingen.
Barnen placerades i en fosterfamilj och ”glömdes bort”. Detta hände ”förr-i-tiden” inom Socialtjänsten då det inte var så strukturerat. På 70- och 80-talet. När barn placerades i ett fosterhem (som det hette då) hade dom fått det bra – problemet var löst – och man kunde slappna av och fokusera på barn som levde kvar i och hade det svårt i sina hem. Det var som om fosterhemmet hade adopterat barnen. Och eftersom dessa två var så pass små tänkte man att ”nu blir det bra och barnen får växa upp där som deras egna barn”.
Kanske någon socialsekreterare åkte dit någon gång om året och kollade att det var okey, kanske inte. Men på ett sånt besök träffade socialsektereraren fosterhemsföräldrarna och pratade med dom över en kopp kaffe och sa dom att allt var bra, så var det bra. Kanske socialsekreteraren tittade in i barnens rum också och såg att det såg okey ut. I bästa fall träffade socialsekreteraren barnen och pratade med dom, men hade ingen speciell teknik och ställde frågor sådär som vuxna gör: ”Har du det bra? Trivs du? Hur går det i skolan” och barnen svarade ”Ja/bra/bra” och sen var intervjun slut.
Ungefär 10 år senare uppmärksammades barnen igen, i skolan, som gjorde en soc-anmälan. Och när skolor gör anmälningar till Socialtjänsten är det riktigt illa, för skolor är ofta vääääldigt duktiga på att trixa och fixa och försöka ställa till rätta innan dom gör en anmälan. Båda barnen mådde då riktigt dåligt och var utåtagerande och bråkiga och pojken bajsade på sej. Det framkom under utredningen att båda barnen varit utsatta för misshandel och sexuella övergrepp i detta fosterhem. Betänk då att barn berättar inte sånt här på en första intervju, utan det krävs långt och tålmodigt arbete för barn att få förtroende för vuxna och berätta hur det är. Båda omplacerades i ett s k HVB-hem (Hem för Vård och Boende) – hos ett erfaret par som jobbade som familjehem på heltid. Dom hade dessutom 3 andra placerade barn boende hos sej, som inte mådde så bra.
Pojken knöt an till pappan i familjen efter en tid, men flickan rymde, stökade, drack sej full och var allmänt mycket jobbig. Båda fick samtal på BUP, men det betyder egentligen ingenting för det viktiga är ju att ett barn får förtroende för den som arbetar på BUP och vågar släppa ut sin sorg och berätta. Jag tror inte detta skedde och istället fick dom olika diagnoser.
Paret i familjehemmet hade arbetat som HVB-hem i många år och till slut orkade dom inte längre och bestämde sej för att skiljas. Flickan och pojken hann bo hos dom i drygt 1 år innan skilsmässan var ett faktum. Familjehemsmamman ville ha kvar dom två yngsta placerade barnen, familjehemspappan tog hand om pojken, men ingen av dom orkade med flickan, som agerade ut på så många olika sätt, så hon placerades på en SIS-institution. Hon var då 14 år.
Du är ihop med en tjej, troligen förälskad. Tjejen blir gravid. Du vill inte ha barn, men tjejen är gravid. Punkt. Du och tjejen har skapat ett nytt liv och vad du än tänker om det så är det så. Ni är liksom 50/50 av Skapandet av en Ny Individ. En helt ny människa. Om ni använt skydd är det ju ”OJ!” och ni har gjort vad ni kunnat för att hon inte ska bli gravid, men om ni inte skyddat er så…. Hur tänkte du??
Om hon sagt att hon använder skydd fast hon inte gör det så ljög hon och då är hon ”dum” – ”Dumma dej!” – men du kan samtidigt inte som kille enbart förlita dej på att hon skyddar sej. Om du absolut inte vill ha barn – använd skydd själv.
Och så finns det ju abort. Självklart kan vem som helst göra abort, men varken du eller hon vet hur hon kommer att reagera om hon blir gravid. Så fort ett barn blir till händer det en massa grejer i kroppen på kvinnan. Dessutom vet hon inte hur hon psykologiskt kommer att reagera på vetskapen att det finns ett nytt liv i hennes kropp, plus att det är en hormonrusch som sköljer runt i kroppen.
Du vill att hon gör abort. Du vill inte ha barn. Hon gör inte abort. Hon kan inte/vill inte/klarar det inte. Det är hennes rätt att välja vad hon vill utsätta sin kropp för. Här har du ingen rätt och det kan du sura över resten av ditt liv, men mitt tips är att du istället växer upp och beter dej som en man – en vuxen människa, som förstår att ”shit happens” i livet och då tar man ”tjuren vid hornen” gillar läget.
Ett nytt liv har skapats. Ett nytt liv föds. Detta lilla liv är 50% du. Femtio procent du. Dina gener finns nu i denna lilla människa och hans liv startar nu. Han kommer att gå på denna jord i kanske 90 år.
Mamman tar i princip alltid ansvar. Hon hade (troligen, men inte i alla fall) inte heller tänkt bli gravid, men nu blev det så och hon kunde inte ta bort det nya livet och nu finns han. Han finns, får ett namn, äter, skriker, sover och behöver henne dygnet runt. Dygnet runt. Hon gör vad som krävs, kanske helt ensam. Ibland nästan utan pengar och ibland under rätt jobbiga och svåra förhållanden. Har hon tur har hon andra vuxna omkring sej som hjälper till. Men många kvinnor får klara sej själva – skylla sej själva: ”Det skulle du tänkt på innan du skaffade barn…”.
Men ett nytt liv finns på vår jord, en liten pojke eller flicka som så småningom undrar var pappa är. ”Vem är min pappa? Varför ville inte pappa ha mej? Kommer pappa att hälsa på mej nån gång?” En människa som om tio, tjugo eller kanske trettio år kommer att vilja söka upp dej.
Nej, du förstår, lille vän, pappa var sur för att du skapades. Pappa blev arg för att din mamma inte gjorde abort. Pappa ville inte betala för dej. Pappa ville inte att du skulle finnas.
Jag tycker synd om dej, pappan, för du går miste om ditt barn. Du går miste om en liten avbild, din avkomma bara för att du ser så kortsiktigt och för att du är…..
Nu när det är så kallt och det har kommit en massa snö tänker jag på alla som fryser. Alla som inte har vantar eller vettiga vinterskor. Alla som inte har mössor (fast många VÄLJER att inte ha det och då är det en annan sak).
När jag ser en Väldigt Gammal Man komma gående emot mej med rollator framför sej, med gamla slitna sneakers på fötterna – och jag tänker ”halka inte!” – och utan vantar när det är MINUS 12 grader gör det ONT i mej.
Eller när jag hör en lärare ropa till en pojke: ”Har du inga vantar??” när hon tagit ut eleverna för att leka i snön, och pojken ropar tillbaka: ”Nej, jag behöver inga!”….och vem som helst kan räkna ut att han inte kan ropa tillbaka: ”Nej, för mamma har inte råd att köpa vantar till mej och mina syskon!”. Och vem som helst kan räkna ut att hans händer måste vara ISKALLA!
Kan man inte ställa en låda vid varje pendeltågstation, eller utanför varje ICA eller COOP – eller Någonstans i varje stadsdel/stad, och fylla den med vantar som ”blivit över”. Många utav oss har FLERA par vantar hemma i skåpen/lådorna. Kan vi inte skänka dom till ”dom-som-behöver”?
Och kanske också vinterjackor/kappor, stövlar etc som vi inte behöver. Visst kan vi skänka allt detta till second hand affärer också, men även där kostar det och det finns dom som måste låta varje krona gå till mat.
”Just nu ska jag resa runt, men sen, i Framtiden hade jag tänkt att….”
”Sen, när jag får barn, i Framtiden, då…..”
”När barnen blir äldre, i Framtiden, då ska vi….”
”När jag är färdig med min utbildning, i Framtiden, då ska jag….”
”När jag träffar ”Den Rätte/Rätta”, i Framtiden, då….”
”Jag trivs inte på mitt jobb, men sen, i Framtiden ska jag jobba med….”
”Just nu kanske det inte är så bra, men sen, i framtiden, när jag sparat ihop pengar/hittat en lägenhet/har en man/fru, har rest färdigt, när barnen är stora….då ska jag….”
….börja leva??
Det sägs att man ska fånga dagen -Carpe Diem- men man kanske inte vill fånga alla dagar…Vissa vill man bara kasta bort, glömma – inte ens minnas att dom fanns – andra dagar går till historien som rätt trista bara.
Men VISSA dagar vill man behålla, ha kvar, aldrig glömma – stoppa i fickan och ta fram när dom trista dagarna kommer, eller när livet helt enkelt suger.
Jag skäms så att jag vill krypa ur skinnet när Verksamhetsdirektör Malin Östling pratar goja i Uppdrag Granskning om SIS-hemmet Björkbacken. Varför jag skäms är nog för att hon ser ut att vara i liknande ålder som jag och jag tänker att hon möjligen har liknande utbildning också. Eller inte. Jag vet inte. Men jag skäms verkligen när en vuxen människa svamlar bort så viktiga ämnen, och pratar runt och tar inget ansvar alls över att det är massor av småtjejer som varit utsatta för övergrepp på detta ”behandlingshem”.
Varför erkänner aldrig chefer att dom misslyckats och säger att dom är tacksamma över att någon tar upp ämnet och gräver i det? Varför skyller dom ALLTID ifrån sej? Eller som den här Malin Östling: ”Det kan inte ha hänt. Det har inte hänt! Inte nu. Det har inte hänt!” och därefter förneka att hon sagt så. ”Nej, så har jag inte sagt. Det är jag säker på.” #SKÄMSMALINÖSTLING #skäms. Att försöka ha ryggen fri när små tjejer far illa är inget annat är oerhört lågt och oempatiskt.
När MASSOR av tjejer utsatts för övergrepp (tänker på alla som INTE vågat berätta/anmäla också) på ett s k behandlingshem, så MÅSTE någon/några ta ansvar och personal MÅSTE förflyttas/anmälas/polisanmälas och man MÅSTE göra om och göra om och göra rätt. Har någon polisanmält personal som begått övergrepp? Får flickorna skadestånd, eller åtminstone ett ”förlåt”? Det är inte bara tjejerna som anmält, det är utredare och socialtjänst och föräldrar också. Och ändå fick det fortgå. Un-be- fucking-livable!
Det är tjejer som haft det svårt under uppväxten som placerats där och deras symtom har troligen varit att dom varit utåtagerande, kanske självskadat sej och kanske varit kriminella/drogmissbrukare (=symtom på dålig uppväxt/övergrepp), för många som utsätts för övergrepp i hemmet som barn reagerar/agerar ut. En del vänder frustrationen/sorgen/ilskan inåt och ”kommer undan” att placeras i något ”behandlingshem”, men får kanske istället ångest, blir psykiskt sjuka och får en massa diagnoser (och eventuellt mediciner).
Det är för jävligt att det har fått pågå så länge. Det är mer än för jävligt! Och jag VET att det har pågått, och kanske pågår, även på andra SIS-hem. I have been there. Jag har sett några av dom och jag har hört från ledsna och arga småskruttor hur dom behandlats av personalen. För många år sedan, när jag jobbade inom Socialtjänsten, hjälpte jag några tjejer skriva brev och klaga om hur dom behandlats på SIS-hem. Men givetvis väger deras ord otroligt lätt, när ”välutbildad personal” säger att ”så var det inte alls – hon ljuger och hittar på”.
Det är personal som varken vet, eller förstår, att tjejernas (och killarnas) taggiga attityd/aggressioner är symtom och att det blivit deras sätt att visa sorg, frustration och ilska för att dom varit utsatta för olika övergrepp så länge så att dom till slut ”slår och skriker INNAN dom blir slagna och utsatta” och för att dom tappat tron på vuxna (och människor över huvud taget).
Dom här ungdomarna behöver vuxna som är vuxna På Riktigt, som SER dom och FÖRSTÅR varifrån ilskan och sorgen kommer och som är så pass trygga i sej själva att dom inte ”går igång” på fula ord och explosioner utan som står stadigt och visar värme och omtanke tills ungdomen lägger ner sina vapen och vågar lita på den vuxne och öppna upp om det som känns tungt och svårt, öppna upp om sin besvikelse över hur det varit och blev.
Sån personal behövs.
Inte sån som spottar tillbaka, skriker, hotar, ska UPPFOSTRA, såna som lägger ner, tar polisgrepp och utsätter dom för sexuella anspelningar/kränkningar och övergrepp eller såna som ”minsann ska lära dom veta hut” eller tycker att dom behöver ”ett kok stryk”. Såna ska inte jobba där. Såna machotyper (finns både kvinnliga och manliga) som egentligen ville bli poliser, men dom kom inte in på polishögskolan, eller orkade inte söka… DOM ska göra något annat. Absolut inte jobba med aggressiva (=ledsna) ungdomar.
Ta ert ansvar chefer och gör om – gör rätt inom hela SIS-världen! Jag utgår ifrån att ni har löner som gör att ni borde och kan. Ni har i alla fall ett ANSVAR för att göra om – göra rätt.
Varför blir vissa chefer….? Det är en fundering jag får ta i ett annat blogg-inlägg.
Ofta säger människor att dom ”säger som det är” eller dom ”säger sanningen”, men sanningen finns inte. Det finns bara olika upplevelser av vad som hänt plus att hjärnor gör om minnen i våra hjärnor så att vi ”minns fel”. Alltså: Lita inte på din hjärna.
Jag tittade på: https://www.svtplay.se/video/29761322/din-hjarna/din-hjarna-sasong-2-dina-minnen?start=auto igår, dvs programmet ”Din hjärna” på SVT som handlar om minnet. Och jag tänker ”jag visste det!!”. För när mina barn berättar om vissa saker dom minns så har jag tänkt: ”Näe! Så var det INTE!” men så har jag också tänkt att ”…fast så minns HAN det och då får det vara så. Han var barn då – jag var vuxen då och är vuxen nu.” Jag minns något annat och i det stora hela spelar det ingen roll.
Som tex när någon av sönerna sa: ”Kommer du ihåg när vi ALLTID gick till skogen och plockade blåbär tillsammans och sen gick vi hem och du gjorde blåbärspaj” och jag är (nästan) helt säker på att vi gick till skogen och plockade blåbär EN gång och att jag gjorde paj just den gången och typ aldrig mer. Men jag låter sonen ha det minnet, för det var ett väldigt bra minne. Keep it! liksom.
Men för övrigt, när folk skriver sina memoarer, eller som nu när Norén dött och han har skrivit dagböcker och berättar om sina barndomsminnen och allt möjligt. Det betyder alltså inte att allt är SANT, utan mer att det är hans MINNEN och dessutom tolkat utifrån vem han var då OCH icke att förglömma; Hjärnan gör om minnen.
JAG minns 70-talet och alla svenska Norén-pjäser på TV…och hur FRUKTANSVÄRDA jag tyckte dom var, med vuxna människor som slogs och bråkade, svor och söp och var allmänt ELAKA mot varandra. För att inte tala om filmerna som Ingmar Bergman gjort – i princip samma Eländes Elände.
Kan det ha varit dom som var födda på 30- och 40-talet som då blivit vuxna och som tyckte att allt var så förljuget om dom haft föräldrar som bråkade och slogs, söp och betedde sej som idioter i hemmet, men som låtsades vara fiiiina människor utanför, och att dom då ville visa hur det minsann ÄR?!
Och så växte jag själv upp i en rätt lugn och trevlig familj utan bråk och fylla och tyckte att dom där pjäserna endast var jobbiga att se och jag kände inte igen mej alls.
På den tiden, kära unga läsare, fanns det bara EN kanal på TV och man tittade på det som sändes. Punkt. Man kunde heller inte välja att sitta på sitt rum och kolla på mobilen, för DET FANNS INGA. Så isåfall satt man på sitt rum och stirrade i väggen, för om man tex ville lyssna på musik, så fanns skivspelaren i vardagsrummet där TV:n var så…. life was hard.
Såja, nu gick jag från Minnet/Hjärnan/barndomsupplevelse till Noren, Bergman till hur det var ”förr-i-tiden”.
erviluca #mammatillfyrakillar 