En liten skrutta…del 1 /erviluca

Jag såg henne som en liten skrutta, som haft det för jävligt i livet, och som reagerade på det, den första gången jag träffade henne, men På det SIS-hem hon då bodde tyckte dom att hon var ”för jävlig” och ”jobbig”.

Men skulle inte du också vara det om du varit med om följande:

Båda hennes föräldrar var blandmissbrukare – dom tog kort och gott det som fanns till hands; sprit, tabletter, droger. Hennes första år levde hon i ett kaos, i en knarkarkvart, innan Socialtjänsten uppmärksammade hur hon hade det och omhändertog henne, och hennes bror, som också hunnit födas in i skiten.

Hon var 3 år när hon omhändertogs, brodern var ca 1,5 år. Dom hade då brännmärken på kroppen, var skitiga, sår i underlivet av att ha fått gå med fulla blöjor för länge, håret var ett enda trassel, blåmärken etc. Båda var inåtvända och tysta och givetvis försenade i utvecklingen.

Barnen placerades i en fosterfamilj och ”glömdes bort”. Detta hände ”förr-i-tiden” inom Socialtjänsten då det inte var så strukturerat. På 70- och 80-talet. När barn placerades i ett fosterhem (som det hette då) hade dom fått det bra – problemet var löst – och man kunde slappna av och fokusera på barn som levde kvar i och hade det svårt i sina hem. Det var som om fosterhemmet hade adopterat barnen. Och eftersom dessa två var så pass små tänkte man att ”nu blir det bra och barnen får växa upp där som deras egna barn”.

Kanske någon socialsekreterare åkte dit någon gång om året och kollade att det var okey, kanske inte. Men på ett sånt besök träffade socialsektereraren fosterhemsföräldrarna och pratade med dom över en kopp kaffe och sa dom att allt var bra, så var det bra. Kanske socialsekreteraren tittade in i barnens rum också och såg att det såg okey ut. I bästa fall träffade socialsekreteraren barnen och pratade med dom, men hade ingen speciell teknik och ställde frågor sådär som vuxna gör: ”Har du det bra? Trivs du? Hur går det i skolan” och barnen svarade ”Ja/bra/bra” och sen var intervjun slut.

Ungefär 10 år senare uppmärksammades barnen igen, i skolan, som gjorde en soc-anmälan. Och när skolor gör anmälningar till Socialtjänsten är det riktigt illa, för skolor är ofta vääääldigt duktiga på att trixa och fixa och försöka ställa till rätta innan dom gör en anmälan. Båda barnen mådde då riktigt dåligt och var utåtagerande och bråkiga och pojken bajsade på sej. Det framkom under utredningen att båda barnen varit utsatta för misshandel och sexuella övergrepp i detta fosterhem. Betänk då att barn berättar inte sånt här på en första intervju, utan det krävs långt och tålmodigt arbete för barn att få förtroende för vuxna och berätta hur det är. Båda omplacerades i ett s k HVB-hem (Hem för Vård och Boende) – hos ett erfaret par som jobbade som familjehem på heltid. Dom hade dessutom 3 andra placerade barn boende hos sej, som inte mådde så bra.

Pojken knöt an till pappan i familjen efter en tid, men flickan rymde, stökade, drack sej full och var allmänt mycket jobbig. Båda fick samtal på BUP, men det betyder egentligen ingenting för det viktiga är ju att ett barn får förtroende för den som arbetar på BUP och vågar släppa ut sin sorg och berätta. Jag tror inte detta skedde och istället fick dom olika diagnoser.

Paret i familjehemmet hade arbetat som HVB-hem i många år och till slut orkade dom inte längre och bestämde sej för att skiljas. Flickan och pojken hann bo hos dom i drygt 1 år innan skilsmässan var ett faktum. Familjehemsmamman ville ha kvar dom två yngsta placerade barnen, familjehemspappan tog hand om pojken, men ingen av dom orkade med flickan, som agerade ut på så många olika sätt, så hon placerades på en SIS-institution. Hon var då 14 år.

Fortsättning följer…