Har det blivit bättre? frågar hon /erviluca

Hon undrar om det blivit bättre…och jag vet inte vad jag ska svara. Men frågan drar igång tusen tankar och minnen. Givetvis vet jag inte hur det ser ut överallt och i hela Sverige. Jag har inte Sanningen om hur det är överallt, eller ens någon statistik, men jag har jobbat med utsatta barn på olika sätt sedan 1988, då jag gick ut Socialhögskolan, och ”har det blivit bättre” (för barn)?

Ja, på ett sätt har det väl blivit bättre. Människor förstår och vet numera att sexuella övergrepp finns och att barn utsätts. Kända personer som varit utsatta har berättat att ”det hände mej” (alltså finns det på riktigt). #bravopatriksjöberg . Vi vet att det finns, men vem utreder det, vilka kunskaper har dom och hur ser våra lagar ut? Har lagarna förändrats? Har utbildningen/kunskapen att utreda förändrats/utvecklats? Hur ser utbildningen ut på Socialhögskolorna? Får dom numera lära sej om sexuella övergrepp, symtom, hur man utreder och hur man pratar med barn? Får dom lära sej om barns utveckling, om symtom hos barn som far illa på olika sätt? Det fick inte vi när jag gick Socialhögskolan på 80-talet (jag började 1981, fick barn 1983 och tog några sabbatsår…för att sedan fortsätta 1986 och bli färdig 1988….Man kan säga att jag gick på Socialhögskolan nästan hela 80-talet). Allt sånt fick man antingen ta reda på själv då, eller pröva sej fram när man kom ut i arbetslivet. Jag, som läst om barn och ”brann” för barn och allt kring barn (!) kunde famla mej fram rätt bra, men många andra hade ingen aning med vad dom sysslade med.

Jag minns ett av dom första hembesöken jag gjorde i en familj, som helt nyutexaminerad socionom, tillsammans med en annan helt nyutexaminerad socionom. När vi står utanför dörren tittar hon skräckslaget på mej och viskar: ”Jag kan ingenting om barn! Jag vet inte om dom mår bra eller inte genom att träffa dom. Jag vet inte ens hur man pratar med barn!”. Jag, som var fylld av att ”rädda alla barn i världen” viskade tillbaka: ”Jag kan. Lita på mej”, för att lugna oss båda (tror jag). Jag hade (?) ett enormt stort självförtroende vad gällde barn och att rädda varenda unge som for illa.

Jag hade intresserat mej för barn, barns utveckling och barnpsykologi sedan jag själv var barn. Jag läste Vi Föräldrar när jag var 8 år och gick en barnpsykologiutbildning när jag gick i åk 9, på kvällstid på Studiefrämjandet. Dom andra (vuxna) i klassen undrade ”varför?”, men jag var bara så intresserad. Jag tyckte det var spännande. Och tycker fortfarande. Jag började sitta barnvakt när jag var 10 år och har fortsatt vara med och träffa barn sedan dess, and I love it (!) och jag suger i mej kunskap om barn och allt som rör barn, då och nu. Ett tag kändes det som om jag läst ”alla böcker i hela biblioteket” – speciellt när jag var gravid med mitt första barn 1983; då jävlar ville jag lära mej ALLT!

När jag började Barn- och familjeenheten på Socialtjänsten i Solna (som första arbete som socionom 1988) fanns det ingen BBIC (= en speciell metod att utreda barn inom Socialtjänsten. Barns Behov i Centrum) och inget speciellt sätt att utreda familjer utan det var lite ”var och en gör som den tycker är bra” och vi fick kolla lite hur dom som jobbat där länge gjorde. Det fanns ingen speciell metod hur man utreder och inte heller hur man följer upp, eller hur länge. Det fanns en gräns för hur länge man fick utreda en familj, men inga förslag på hur man skulle göra, vilka man skulle träffa och intervjua och om man över huvud taget skulle träffa dom barn som eventuellt var utsatta. Vissa tyckte att det räckte om man träffade dom vuxna. Det var under dom här åren jag träffade Tuva-Li (och hennes bror) som jag skrivit om i tidigare inlägg.

Jag träffade också en liten pojke som var ca 3 år som lämnats ensam på ett hotellrum i Danmark dit hans pappa åkt och där hade han fått en psykos och försvunnit. Mamman hade rätt nyligen dött i cancer och pappan mådde verkligen inte bra. Jag tog emot pojken på Arlanda när han kom och han gick från famn till famn och höll fast i mej som en liten apa och vägrade sedan släppa. Jag åkte med honom till ett jourhem och lämnade honom där. Senare placerades han i det hem som också Tuva-Lisa senare placerades i. Jag tror han fick växa upp där, men jag vet faktiskt inte riktigt.

Jag träffade också en 12-13-årig liten, späd tjej, som kom från ett land i Afrika. Hon bodde med sin ”morbror” och jag fick väldigt konstiga vibbar när jag träffade henne och ”morbrodern”. Tjejen var deprimerad, smutsig och inåtvänd och fungerade inte i skolan. Hon sa nästan ingenting och jag såg att hon mådde riktigt dåligt. När jag träffat henne ensam några gånger och hon sagt att ”morbrodern” var ”kusin” och till och med pappa, så började jag undra hur det egentligen låg till, öppnade en utredning och träffade henne fler gånger och pratade och fick till slut veta att flickan blivit bortgift med denna man och att hon levde med honom som en ”fru” och gick samtidigt i åk 5 i skolan. Snacka om (kultur-) krock! Flickan blev placerad i fosterhem och mannen blev förstås galen för att hans ”fru” togs ifrån honom, men insåg snabbt att han inget kunde sätta emot och lät det ske.

Jag har många historier att berätta. Kanske jag ska skriva en bok om alla dessa människor.

Eller den tjejen som skolan oroade sej för som ”inte förstod att hon var gravid”, och som kom till mej och jag tänkte ”Jo, det måste hon förstå. Det går inte att inte förstå”. Hon hade stor mage och det gick inte att inte förstå. Varför hon förträngde det (eller möjligen ljög för att hon inte ville låtsas om det) förstod jag inte riktigt, men givetvis kom hon från riktigt trassliga förhållanden där föräldrarna var missbrukare och struntade i henne och hon hade blivit gravid med en äldre man, som var gift.

Hon var 18 år och visste inte var hon skulle bo. Hon kunde inte bo ”hemma” eftersom det var kaos där, så när hon blev gravid flyttade hon hem till den gifta mannen och hans fru (!), som också var gravid. Dom skulle ha barn ungefär samtidigt och även där fick jag oerhört konstiga vibbar av mannen i historien, men den unga tjejen var ”jättekär” i honom och att frun gick med på hela arrangemanget förstod jag inte….men men. Jag har ingen aning om hur det gick för den tjejen. Om jag får gissa: Inte bra.

Eller familjen med två söner (12 och 14 år) och en dotter (7 år) där 14-åringen ”lekte sexlekar” med sin bror och sin syster och vi utredde och utredde, träffade mamma, pappa och skolor och fan och hans moster och det skrek i mej att pappan utsatt 14-åringen, som agerade ut genom att utsätta sina syskon…..men det fanns inga bevis och ingen berättade något utan alla pekade på 14-åringen som att han var ”knäpp” och behövde BUP-behandling (vilket han fick).

Eller den 12-åriga flickan som via nätet kontaktade ”äckliga gubbar” som hon träffade och lät dom utsätta henne för övergrepp och när jag berättade det för mamma och pappan, la pappan kärleksfullt armen om dottern och reagerade så konstigt så att jag fick kväljningar. Tyvärr kan man inte (eller kunde inte i alla fall) skriva i utredningar att man ”fick en konstig känsla” eller att man ”känner på sej att….” etc. Never ever! Då var det otroligt fel av en socialsekreterare att prata om att man kände saker. Allt skulle bevisas och det skulle vara fakta. Dock är det väldigt lite som är fakta och/eller går att bevisa i såna här fall. Pratar ett barn så är det sedan ”ord mot ord” och vem lyssnar vuxna på : En man som har språkets gåva (och dessutom kanske fin utbildning och kan föra sej) eller en liten tjej, eller kille, som är livrädd när hen berättar något som den inte ”får berätta” och har inte ens ord för vad som hänt?

Jag tror det fortfarande är ”fel” att ”känna saker” när man utreder. Bara för några år sedan, när jag i ett gäng familjeterapeuter uttryckte: ”Kan hon vara utsatt för sexuella övergrepp?”, fick jag suckar och blickar och ord som sa ”Måste du alltid hålla på att prata om sexuella övergrepp?” (och det gjorde jag verkligen inte!), istället för att på allvar diskutera om det kan vara detta som pågår när en 11-årig flicka skruvar bort handtagen från sin sovrumsdörr på utsidan för att ”ingen ska kunna komma in”. Den familjeterapeut som då jobbade med den familjen såg det som ”tonårstrots” och att hon inte ville att mamman skulle kunna komma in och väcka henne för att gå till skolan. Så han skulle minsann se till att handtagen skruvades tillbaka. Suck.

Det ni, vanliga människor, utanför Socialtjänsten inte förstår är att Soc kan inte utreda om ingen pratar/berättar. Människor måste berätta för att man ska kunna fatta kloka beslut. Det räcker inte att anmäla och sedan hålla käften. Man måste berätta och prata och låta soc få veta vad man sett och hur man tolkat det (även om det är feltolkat). Många tror att om man bara anmäler så kommer soc att ”placera” eller ”göra något” el dyl, men får dom ingen information så kan dom inget göra. Och dom som utsätter barn berättar i princip aldrig. Personalen på skolan undrar ”varför gör dom inget på soc?” men samtidigt berättar inte personalen allt dom hört och sett. Dom tror att soc ska hitta orsaken eller problemet ändå på något sätt.

”Nej, jag super inte,” säger mamman som låg dyngrak och spydde i hallen två kvällar tidigare framför barnet. ”Hon överdriver,” säger mamman när dottern berättar.

”Vad säger hon?? Att jag skulle ha visat snoppen för henne och bett henne ta på den??! Hon är fanimej inte klok! Hon vill bara inte att jag ska bo hos dom! Hon vill ha bort mej och ha sin mamma för sej själv! Hon är så jävla uppkäftig och jobbig så det finns inte! ” fräser styvpappan.

”Vaddå att jag skruvat av dörrarna?? Det är väl klart! Man vet ju vad ungdomar gör i sina rum nuförtiden. Man måste ju ha koll!” säger en annan pappa.

”Pappa splutade mjölk ul sin nopp!” säger en 3-åring. Pappan säger skrattande att han tog ett glas mjölk när han var på väg till duschen och tappade mjölkglaset och dottern måste ha missuppfattat.

Visst finns det män(-niskor) som blir falskt anklagade. Absolut. Och det är otroligt fel och tokigt för dom. Usch, vad jobbigt för dom. Men det är inte det största problemet.

Det största problemet är att det går omkring en massa PEDOFILER OCH MISSHANDLARE SOM FÖRGRIPER SEJ PÅ BARN, och trots att vissa blir påkomna, blir dom inte dömda, för det finns inga BEVIS. Och OM det finns bevis smiter dom ur nätet som hala ålar. Slinker, slingrar sej och slipper straff, för ord står mot ord och bevisen räcker inte.

”Enligt SBU* har 1 av 10 flickor och 1 av 20 pojkar utnyttjats sexuellt. Det blir, lågt räknat, ungefär tre barn i en klass på 30 barn. Detta visar undersökningen från 2007. Enligt mer färska undersökningar via Stiftelsen Allmänna Barnhuset rör det sig snarare om 1 barn av 5, det vill säga sex barn i varje klass.”

Förstår ni hur många vi missar/som är utsatta? Nu.

………………………………………………………………………………..

”Vem ska man tro på, tro på, tro på när

Tro på när det är så här?”

………………………………………………………………………………..

Några modiga män och kvinnor berättar, sedan, när dom blivit vuxna. Heja er! Tack Patrik Sjöberg för att du vågade och för att du fortsätter kämpa mot sexuella övergrepp på barn.

Men vi borde börja tro på barnen och lära oss symtomen och bli bättre på att döma (=fixa till lagarna).

Men eftersom ”inget händer” så undrar man (jag) ju: Sitter det pedofiler ”där uppe”? Var är dom, pedofilerna? Poliser? Domare? Jurister? Vilka är ni? Sök hjälp! Sluta! Ni förstör barns hela liv! Jag förstår inte att en drift kan vara så stark att man är beredd att förstöra en liten människas hela liv?! Jag förstår det inte!

Numera finns flera Metoder hur man pratar med barn, hur man utreder, BBIC följer en mall, mallar kring hur man gör, hur man ställer frågor etc….men ibland gör dessa metoder att soc sekr mer fastnar i att ”ställa rätt fråga” än att lyssna in barnet/föräldern etc. Det kan bli lite mekaniskt och en del har svårt att ”tänka utanför mallen”.

Kanske utbildningen på Socialhögskolan bör göras om, att man behöver ta tillbaka till två praktikperioder, att det ska vara med psykologi och mer kring barns utveckling, symtom på när ett barn far illa etc. Det kanske skulle också vara krav på att man har arbetslivserfarenhet/livserfarenhet innan man går utbildningen eller att alla måste jobba på ett socialkontor det första året efter Socialhögskolan, och kanske då inte med barn och unga. Kanske. Jag vet inte. Men någon/några andra vet säkert.

Men å andra sidan har försörjningsstödssidan inom Socialtjänsten utvecklats till att vara något mekaniskt ”försöka-få-människor-att-ge-upp-önskan-att-få-pengar-utan-ansträngning” eller något sånt. När jag jobbade med försörjningsstöd träffade man sina klienter och pratade med dom, och hade ”råd-och-stöd” med dom. Man hjälpte dom med mer än bara pengar. Stöttade dom att försöka lösa sin situation. Numera skickar soc sekr brev där det står att man ska skicka kopior på faan och hans moster och hela fadderullan och fjorton saker till. Dom måste ha berg med kopior på allt allt där på socialtjänsten. För att inte tala om alla papper som kommer bort (!?), men det är en annan historia. Det är sånt jag får hjälpa till med nu, när jag är barnombud och hjälper människor som inte ens får hjälp av socialtjänsten….

Eller, jag vet inte. Jag är inte proffs på vad som behövs, men något behövs. Utvecklingen till det bättre för barn som behöver stöd och hjälp, och faktiskt bli räddade, går ju så långsamt. Barn utsätts dagligen för övergrepp och det tycks som om det blivit mer av detta nu när datorerna kommit in i våra liv. Om ni fick se bilderna som pedofilerna skickar till varandra skulle ni….dö! Bilder är ju inte ”bara bilder”, utan det är ju barn som har utsatts och fotats. Och det är för jävligt att man kan utsätta barn för Helvetet och sedan leva vidare som om ingenting.

Alla fotar ju inte heller, många bara förgriper sej, för att dom ”har det Behovet”. Kastrera dom! säger jag bara. Jamen förlåt, men det tycks inte finnas varken vilja eller metoder för att få pedofiler att sluta förgripa sej på barn.

Sen vill jag dra in alla som slår barn i det här också, eller som misshandlar barn psykiskt. Fast det är kanske en annan historia… och ännu svårare att komma åt….

Det är otroligt att människor överlever och bli någorlunda vettiga vuxna när jag tänker efter….

….eller det är kanske dom jag tänker på när jag ibland tänker att jag tycks vara ”omgiven av idioter”.

Och det bli fler och fler som behöver hjälp av psykiatrin, som inte heller fungerar.

Gör om – gör rätt!

Vem?

Ingen aning.