Jag hade läst hennes ”journal” på Socialkontoret och blivit rätt tagen av hennes bakgrund. Socialsekreteraren som haft henne som klient innan hade ”gått in i väggen/blivit utbränd” och hade otroligt dåligt samvete för att hon övergav den här tjejen och pratade mycket med mej om hur eländigt hon haft det och hur Socialtjänsten misslyckats med sin placering. Hur skulle vi kunna rätta till det? Den socialsekreteraren hade kopplat in BUP och försökt få tjejen att PRATA, men det hade inte gått. Och nu var hon placerad på en SIS-institution.
Ärligt talat visste jag inte då helt säkert vad en sådan var, annat än att jag visste att det det var en institution där ungdomar bodde och där dom fick stöd och hjälp (trodde jag – ha!).
Så ska jag då träffa henne för första gången, lilla Tova-Li. Jag sitter redan i besöksrummet när två personal kommer in med henne. Hon har grå mjukisbyxor och en hoodie med luva på sej och luvan har hon över på huvudet och håret hänger framför hela ansiktet. Hon släntrar in och slänger sej i en fåtölj. Jag ser på hela hennes kropp att hon är både ovillig och nervös och jag vill så gärna att hon ska förstå att jag är snäll och vill henne väl.
Jag hejar och presenterar mej för henne och hon muttrar ett lågt ”hej” bakom håret. Jag tycker det är stort nog, så jag är nöjd, men personalen fräser åt henne ”Ta av dej luvan, Tova-Li och ta bort håret från ansiktet! Och hälsa ordentligt!”. Jag tycker inte det känns bra och är nöjd med hur vi har börjat, men personalen fräser återigen åt henne att ta av luvan och bete sej som folk och att hon ska skärpa sej.
Jag tror jag säger att ”det gör inget – hon behöver inte hälsa mer än så”, men jag minns inte säkert om jag bara tänkte det eller om jag verkligen vågade säga ifrån. Det var mitt första möte med SIS-världen och jag var helt nykläckt som socialsekreterare. Jag hoppas jag sa ifrån. Idag hade jag med all säkerhet ifrågasatt personalen. Men då…. vet inte. Jag kände bara ett enormt obehag inuti. Jag tänkte på allt Tova-Li varit utsatt för och hur hon faktiskt inte träffat speciellt många kloka och snälla vuxna, utan att antingen hade dom utnyttjat henne eller så hade dom svikit henne eller försvunnit ur hennes liv.
Efter en stund går personalen ut ur rummet och jag sitter ensam med Tova-Li. Puh, tänker jag. Jag berättar lite om mej och säger till henne att jag förstår om hon är misstänksam och trött på alla vuxna som vill bestämma och att jag har full förståelse för om hon vill gömma sej bakom håret och i luvan. ”Det skulle jag också göra om jag var du.” Luvan som slets av av personalen åker på igen och sitter på en stund, men åker sedan av igen. Och jag ler inuti.
Vi går en promenad på området och hon berättar om hur det är att bo där och jag blir både förskräckt och ledsen/besviken. Det är Regler på Regler på Regler och vuxna som skäller och skriker och Uppfostrar. Hon säger att hon känner sej ensam och att hon längtar efter sin mamma.
Jag blir förvånad eftersom jag vet att hennes mamma är en grav alkoholist, och att hon inte bott med henne sedan hon var liten, men Tova-Li berättar om några korta fina minnen hon har av sin mamma för att understryka att ”mamma är okey” för mej.
Hon vet inte hur länge hon ska bo på Sis-institutionen och det är upp till mej att bestämma det. Helst vill jag ta hem henne till mej direkt, men självklart kan jag inte göra så. Hon ska ”utredas” och sedan flytta till ett boende som passar henne bättre. Och det är jag som ska komma fram till vad som är det bästa för henne.
Just i stunden är det den institution hon är på som troligen är ”bäst” ändå, eftersom hon skadar sej själv och andra i förtvivlan över allt! Hon har ångest och skär sej, rymmer och super när hon kan. Det är symtomen på en Eländig uppväxt.
Hur ska vi kunna lappa ihop henne?
Fortsättning följer…
erviluca #mammatillfyrakillar 