Så lägger vi ett år till bakom oss. Allihop. Och har förhoppningsvis en massa år kvar – en del har jättemånga, andra färre.
Mina söner kommer allihop hem till jul. En flickvän följer också med. Trevligt. ❤
Jag är inte sådär jättetraditionsbunden, utan tycker mest det är mysigt och kul att träffas och vara tillsammans, äta och dricka gott tillsammans, spela spel och umgås. Jag vet inte om jag ens orkar baxa upp julgranen från källaren i år, och klä den… Den ska ju kläs av sen nästan direkt… Vi får se vad sönerna säger. Dom kanske orkar ta upp den och klä den.
Storing kommer från Östersund i morgon och stannar i flera dygn. Det var samma sak förra julen och då passar vi på att prata och prata och prata. Sen ska han vidare nedåt för nyårsfirande. Resterande tre söner bor redan i Stockholm, så dom träffar jag ju lite då och då. Minsting bor hos mej, så honom ser jag varje dag.
Jag gillar ju inte att joxa och fixa i köket och skulle helst bara vilja beställa all mat och få hem den färdig, alternativt gå någonstans där allt stod uppdukat, men jag och sönerna delar upp inhandlande och tillverkande av mat och så fixar vi ihop allt tillsammans när dom kommer.
Inom mej skäms jag lite för att jag inte är en sån som fixar och lägger in sill och syltar och saftar och planerar och städar och pysslar och pyntar och gör jättefint och duttar och allt. Men sen tänker jag att det är väl dumt att skämmas. Jag ÄR ju inte sån och jag har aldrig gillat att laga mat och fixa och greja, så då får det vara så. Punkt.
Det ska bli jättemysigt att UMGÅS och spela spel och…och…och….
Jag var på inspelning av Hjältegalan förra veckan och den sänds på TV på fredag – se den! Det är en order. Se Hjältegalan och gråt en skvätt över människors godhet och välvilja.
På Hjältegalan kommer man bland annat att hylla en liten hund för att hon är ett så bra stöd för barn i en skola. Denna hund har en matte som är rektor. Bra gjort, matte rektor!
När jag såg Hjältegalan på inspelningen och såg hundarna som satt i publiken (ja, faktiskt!) så tänkte jag på alla år när jag försökt få människor/chefer att förstå hur bra hundar kan vara för människor i behandling, att få kontakt med, att hjälpa…. Ibland har jag kämpat för döva öron och ibland har jag kämpat i blindo… eller nåt. Eller så lät det bara fint att skriva ”i blindo”…?
I vilket fall som helst har jag på flera av mina arbetsplatser försökt övertala chefer att jag ska få använda mina hundar i behandling. Ibland har jag fått ”halva ja kanske eventuellt…” och ibland nej eller tvärnej. Ofta så har man hänvisat till stela regler om allergier, som vi tycks ha mer i Sverige än någon annanstans.
Nu vill jag berätta om ett par tillfällen då jag använt mina hundar i behandling och det har varit suveränt och superbra!
Den utslagna pappan
Det här är flera år sedan. Jag jobbade som Familjebehandlare på ett privat företag där vi åkte hem till familjer och behandlade i hemmet för det mesta. På den tiden hade jag två pudelblandningar; en storpudel+goldenretriever= Golden doodle (Fiona) och en mellanpudel+yorkshireterrier= Yorkipoo (Milton).
Jag jobbade med en familj där det fanns en 9-årig flicka (vi kan kalla henne Lina) som bodde med sin mamma och storebror och träffade sin pappa då och då – lite oregelbundet beroende på hur pappan mådde. Det pågick konflikter mellan mamman och pappan, som flickan påverkades mycket av och som gjorde henne mycket ledsen och nedstämd. Det fanns också en stor oro kring hur flickan hade det hos sin pappa när hon var där.
Jag träffade den väldigt oroliga mamman flera gånger med och utan flickan, och ville träffa pappan, men han var mycket arg och besviken och hade haft kontakt med Socialtjänsten i många år på många olika sätt etc och tyckte att Soc sög. Han ville inte träffa mej och ville inte ha några samtal och trodde inte något, eller någon, skulle kunna hjälpa honom eller mamman till flickan i den konflikt som pågått i flera år. Jag fick honom till slut att gå med på att träffa mej EN gång och frågade honom om det i så fall var okey om jag tog med mina hundar (jag hade då fått höra att han älskade djur). Han gick med på det för att han ville träffa mina hundar, ”för jag älskar hundar. Jag kommer för hundarnas skull – inte för din skull.”
Det var en mycket sliten och tärd man som kom på detta samtal, och eftersom han inte hade något fast boende, träffades vi på det kontor jag hade som utgångspunkt då. Han luktade illa, var smutsig och hade långt skitigt hår. Så fort han satt sej ner hoppade min lilla Milton upp i hans knä och började pussa/slicka honom i ansiktet. Pappan fick tårar i ögonen av rörelse och jag tänkte att det var länge sedan någon visade honom sån kärlek. ”Milton tycker om dej”, konstaterade jag. Pappan började berätta om djur han haft i sitt liv och om hur mycket dom betytt för honom. Milton la sej tillrätta i pappans knä och Fiona la sej vid pappans fötter.
Vi hade ett långt samtal om kärleken till djuren, hundar han haft, katter han älskat och vikten av att bli älskad och få/kunna älska någon. Vi pratade vidare om hans (mycket svåra) uppväxt och hur jobbigt han haft det i sitt liv över huvud taget. Till slut kom vi också in på att prata om det förhållandet han haft med Linas mamma och den kärlek han kände för sin dotter Lina.
Vi träffades vid fler tillfällen efter det – bl a åkte jag ut till det hus han bodde i ibland ute i skogen, som var fallfärdigt och såg mest ut som ett skjul, utan rinnande vatten och med utedass. Där tog jag en kopp kaffe med honom, medan hundarna först undersökte tomten omkring och därefter hoppade Milton upp i hans knä igen och gjorde så att han igen kände sej älskad och utvald.
Jag kan inte säga att mina hundar gjorde att han blev en bra pappa och fick ordning på sitt liv, MEN dom gav honom kärlek och omtanke i stunden och fick honom att vilja träffa mej och ha fina och viktiga samtal med mej. Hur relationen med dottern blev minns jag inte, men jag minns att det var mina hundar som fick denna pappa att vilja träffa mej – inte bara en gång, utan flera.
Dom ensamma tjejerna
Det här är också flera år sedan. Jag jobbade som skolkurator på en grundskola (och älskade det!). I mitt arbete träffade jag bland annat två olika tjejer som var väldigt ensamma. Den ena tjejen (vi kan kalla henne Anna) skar sej i armarna och hade en hel del ångest. Den andra grät mycket och var ofta hemma (vi kan kalla henne Stina). Anna gick i åk 8 och hade ”alltid varit mest ensam” berättade hon. Hon visste inte varför, och hon var inte direkt mobbad, men det hade bara blivit så och för att inte visa att det var jobbigt etc gick hon alltid med hörlurar i öronen och antingen låtsades hon lyssna på något eller så gjorde hon faktiskt det. Ibland hade hon sagt till lärare att hon ville vara ensam och att hon tyckte om det. ”För om jag säger att jag inte vill vara ensam är det som att det blir nåt fel på mej och jag är rädd för vad dom ska göra då…”, sa hon. Hon hade inte berättat för någon tidigare att hon faktiskt mådde dåligt av, och var ledsen över att hon gick omkring ensam på rasterna, för det var både pinsamt och ”ingen idé”.
Stina berättade en liknande berättelse, men gav inte ett lika tufft och hårt intryck som Anna gjorde, med sina svartmålade ögon och sina svarta kläder.
Anna berättade att hennes bästa vän var hennes lilla hund där hemma. ”Jag berättar allt för henne och med henne är jag inte lika ensam”, sa hon. ”När jag bliv vuxen ska jag bli djurskötare, för djur är mycket bättre än människor och låter inte någon vara ensam”, sa hon också.
Två flickor i högstadiet som var väldigt ensamma och ville egentligen inget hellre än att få en kompis, bli utvald, få höra till, men visste inte hur det skulle gå till. Det är svårt att ändra på sej själv och dom roller man fått när man gått i en skola/klass länge.
Jag frågade Stina om hon tyckte om hundar. Det gjorde hon. Hon älskade hundar och skulle vilja ha en egen, men hennes bror var allergisk så dom kunde inte ha någon där hemma. Jag frågade om hon kunde tänka sej hjälpa mej och gå ut med mina hundar någon gång ibland, på lunchen. Det ville hon gärna. ”Då slipper jag vara ensam hela lunchen…” sa hon.
Jag frågade Anna samma fråga och la också till att jag ju hade två hundar och det kunde vara svårt att gå ut med två stycken ensam, så jag frågade om hon kunde tänka sej att gå tillsammans med ”en annan tjej”? Det kunde hon. Det kunde också Stina tänka sej.
Sagt och gjort. Vi träffades utanför skolan en lunch-rast och jag delade ut mina två hundar till tjejerna. Dom kände inte varandra, men jag presenterade dom för varandra och tackade dom jättemycket för att dom ville göra mej den tjänsten. När dom kom tillbaka med hundarna, efter promenaden lyste dom båda två. Jag frågade om dom kunde tänka sej gå ut med hundarna igen. Det ville dom, ”i morgon!”. Sen blev det oftare och oftare och snart hängde dom tillsammans på rasterna också (utan hundarna) – Anna och Stina. Dom fortsatte komma och fråga då och då om dom fick gå ut med mina hundar, men det var inte det viktiga – det viktiga var att dom hade fått varsin vän och inte längre var ensamma.
Hemmasittaren.
Jag jobbade som familjebehandlare och besökte människor hemma. Den här gången var det en kille, som var 14 år som vägrade gå ut ur sitt rum och alla försöka hade misslyckats och för det mesta vägrade han också släppa in någon i sitt rum. Givetvis gick han ur rummet för att äta osv på dagarna när ingen var hemma, men för övrigt satt han i sitt rum. Föräldrarna var förstås desperata och skolan kämpade med att få dit honom, och misslyckades.
Jag kom hem till familjen och fick höra bakgrundshistorien etc. När jag frågade om jag fick träffa pojken, så fick jag det för föräldrarna, men pojken låste sin dörr och vägrade släppa in mej. Jag frågade genom dörren om han tyckte om hundar. Han svarade inte först, men mamman sa att han älskade hundar. Jag ropade genom dörren att jag skulle ta med mina hundar och att han kunde få träffa dom, om han ville, och slapp träffa mej. Då öppnade han dörren på glänt och fräste ”När kommer dom?”
Jag kom med hundarna ett par dagar senare, knackade på hans dörr och Milton gläfste till upphetsat utanför och pojken öppnade dörren. Båda hundarna skuttade in och hälsade glatt på pojken. Han kom ut ur rummet och gullade med hundarna en stund och kom sedan till vardagsrummet och satt med en stund då jag satt och fikade med mamman. Jag frågade pojken om han någon dag skulle ha lust att gå med mej med hundarna på en promenad och det kunde han tänka sej. ”Du får välja vilken hund du vill hålla i, men jag kan säga att Fiona är rätt stark”. Han bestämde sej för att hålla i Milton första gången, men ville också testa i att hålla i Fiona.
Några dagar senare kom jag och killen var beredd. Vi gick en halvlång promenad med hundarna och pratade om tv- och dataspel (mest han) och om hundar. När vi kom hem frågade jag om han skulle kunna tänka sej att gå en promenad till med oss och det ville han.
❤ ❤ ❤ ❤ ❤
Det var första gången på länge som han över huvud taget hade gått ut OCH/ELLER pratat med någon annan än sin mamma.
Sen levde dom lyckliga i alla sina dar….
…kanske inte riktigt, men att skapa Allians och komma nära och få förtroende är en jättebra början och att ha med sej hundar i detta arbete är SUVERÄNT!!
Så in med hundar i behandling, skolor, på äldreboenden etc.
Jag finner inga ord, egentligen…men ändå kommer här en mängd ord för att beskriva hur det kan vara att vara passagerare på pendel-tågen och ha månadskort (i Stockholm).
Jag är ”beroende” av SL (= Stockholms Lokaltrafik), kan man säga, och jag betalar närmare 1000 kr varje månad för att få åka med. Är det värt det?
När jag var nyinflyttad i Stockholm kostade ett SL-kort 70 kr och det kallades också ”sjuttiokort”. Det sved inte lika mycket i plånboken att köpa SL-kort på den tiden.
Jag minns heller inte att det hela tiden var stopp i trafiken, att tågen inte gick eller att det var ”signalfel” etc. Å andra sidan fick man inte information om varför eller ens att tågen stod still. Dom stod nog bara stilla och man visste inte varför. Hur kommunicerade man om detta på den tiden? Minns inte.
I alla fall…
Jag är beroende av pendeltågen och tar mej inte till jobbet om tågen inte går.
Jag måste åka pendeltåg för att ta mej till jobbet. Punkt. I morse gick jag upp 5.10 (som alla andra mornar) och stod på perrongen vid 7.10. Sen kom tåget och plötsligt stod det på den lysande skylten att det var ett kort tåg. ”Jäklar!” tänkte jag (och säkert många med mej).
Förklaring (för dom som inte åker pendeltåg): Perrongen är låååång och i rusningstrafik, när tåget är långt (antal vagnar? Hm….sex?) kan man kliva på tåget över hela perrongen och tåget blir oftast inte proppfullt.
Om tåget är kort (fyra vagnar?) kliver man på i mitten av perrongen och tåget blir smockfullt…
… och man står och flåsar varandra i nacken/under armarna/i magen…
…….det är svårt att hålla i sej och man måste böja sej över och under folks armar och kroppar för att hitta en pinne eller en vägg att hålla sej i…
… och det blir varmt för man har långkalsonger, jacka, mössa, vantar, halsduk på sej….
….och man måste stå upp (eftersom alla sittplatser blir fulla långt innan tåget kommer till ”min” station) och man kan heller inte börja krångla av sej kläderna för att man är så varm och…och…och….
Tågen är korta pga personalbrist (enligt information på dom lysande skyltarna). Vartannat tåg är inställt pga personalbrist. Men när det inte var personalbrist så var det ”signalfel”( i somras) och är det inte signalfel så är det ”obehöriga på spåret” alternativt olycka (och dom två sistnämnda kan man inte göra så mycket åt).
WTF!! Gör något åt personalbristen!! Gör något åt signalfelen!!
Kontrollanter har ni i mängder för man blir ständigt kontrollerad av 4-5 kontrollanter som går omkring på tågen och kollar att alla har biljett. Lär upp dom till lokförare istället! Eller till såna som sköter signalerna så att dom funkar.
Hur svårt kan det va?!
Och SÄNK för i helvete priset!! För 1000 kr/månad vill jag att det ska fungera och jag vill komma i tid till jobbet – alternativt komma till jobbet över huvud taget! Och jag vill inte i dessa influensatider ha någons andedräkt rätt in i örat!
WordPress (bloggplattformen) har börjat med att skriva en fråga eller ett påstående när man börjar skriva i sin blogg varje gång. I början förstod jag inte varför det redan stod en mening när jag började skriva.
IDAG gick det upp ett ljus för mej: ”Jahaaaa, det är liksom ett tips om vad man kan/ska skriva om!” Kul idé! Jag har nästan aldrig haft skrivtorka (heter det så?) utan snarare ”Har-för- många-idéer-och-tankar-i-huvudet-som-jag-vill-skriva-och-som-vill-ut”, så det blir TILT i huvudet och jag vet inte vilket av allt som snurrar i huvudet jag ska skriva här.
Detsamma gäller mina manuskript. Att det över huvud taget blivit hela ”böcker” (jag skriver inom citationstecken eftersom dom inte är utgivna – dom är dock ”färdigskrivna”, och att jag skriver det inom citationstecken är för att dom behöver rättas och fixas och donas med innan dom är färdiga, och har man inte något förlag som nappat på dom så får man betala för rättningarna och det har jag hittills inte haft råd med….) är en gåta. Men vid dom tillfällena har jag väl bara skrivit på i full fart och låtit fingrarna bara dansa över tangenterna och så – ”Viola!” – har jag skrivit en ”bok” med en början, en mitten och ett slut. Som måste rättas och fixas med. Och det är DÄR skon klämmer.
Finns det Någon som kan tänka sej fixa till och rätta mina böcker GRATIS? Om inte får jag fortsätta vänta på att bli rik. Jag trodde det skulle gå fortare, men skam den som ger sej.
Nu ska jag ändå skriva vem jag avundas. Jag avundas MÅNGA och OFTA. Det är en mycket skämmig känsla så jag håller tyst om den. Men nu ska jag blotta mej (och skämmas). Fy faan vad jag hatar min avundsjuka sida. Den är svart, geggig, grön och smakar illa. Den är klistrig och ettrig.
Jag avundas alla som fått en bok utgiven. Har dom fått flera böcker utgivna känner jag en sån svart och äcklig avundsjuka så att jag nästan kvävs och jag kan inte glädjas med dom. Sorry! Speciellt om dom har ett bokförlag i ryggen. Om dom inte har det, utan har givit ut sin bok/sina böcker själva, så är jag avundsjuk för att dom hade råd. Den avundsjukan är inte lika svart och geggig. Den är mer bara ett konstaterande.
Jag avundas alla som lever i en fin och bra relation. Dom som lever i tråkiga relationer med mycket tjafs och gnäll avundas jag inte. Dom tycker jag mest synd om.
Jag avundas alla som har gott om pengar och kan resa på semesterresor utan att känna att dom går under. Jag avundas helt enkelt en god ekonomi.
Jag avundas alla som lever och bor på landet och som har djur.
Jag avundas alla som är lagom smala och som kan klä sej i ”vad-som-helst” och se bra ut – alternativt avundas jag människor som inte bryr sej om vilken kroppshydda dom har, utan är ”bara nöjda” och bryr sej inte.
Jag avundas alla som har valpar. Jag vill ha valpar. Jag vill snusa på dom, gosa med dom, leka med dom. En av mina högsta drömmar är att få vara med en hög med valpar några timmar. Jag önskar mej det i födelsedagspresent!
Jag avundas alla som har många finkläder att välja mellan när dom ska på något festligt. Såna som kliver in i sin garderob och tittar på ”den lilla svarta” eller ”den glittriga” eller ”den röda” etc och så väljer en och känner sej sedan fina/snygga/rätt.
Viss avundsjuka är sådär att jag kan hantera den känslomässigt och den är liksom på ytan. Annan avundsjuka är djup och det ska till mycket för att jag ska kunna leeeee mot den som jag är avundsjuk på och vara glad med/åt den.
Just det här med utgiven bok….Jag läser jättemycket. Jag plöjer pocketböcker, men gillar inte deckare/thriller alls (som dom flesta, andra tydligen, gör). När jag läser en bok som är dåligt skriven eller där innehållet är ”blaha-blaha” blir jag sur och irriterad: ”Varför fick hen sin bok utgiven när jag inte fått det?? Det är fanimej ORÄTTVIST!”
Sån e jag.
Hur e du?
Skriv nu inte att du alltid gläds åt andras framgång och är sådär otroligt duktig och perfekt. För då blir jag också sur. Och avundsjuk.
Vi pratar om att alltid försöka snälltolka andra och i olika sammanhang och det slår mej vilket himla bra ord det är: Snälltolka. Det är bättre än att säga ”tänk positivt” eller ”försök gå i hens skor och förstå hur hen tänkte/tänker”. Det är enklare att tänka ”Om jag snälltolkar det här – hur blir det då?”.
Det är Äldste Sonen som berättar att han alltid försöker snälltolka människor och att det gör ens liv lättare och man behöver inte gå omkring och bli sur och arg över allt och inget (vilket varken jag eller han gör eller någonsin har gjort, men ändå!). Ibland snälltolkar jag inte, utan blir bara upprörd och arg. Och såna dagar/stunder behöver man också tillåta sej att ha. Ingen är ju perfekt.
Och OM någon tycks vara perfekt är det också jobbigt. Man vill veta att alla misslyckas ibland och att alla har svagheter och mår dåligt ibland. Då känns den människan mer…mänsklig.
Igår när det tog 3 timmar att komma hem från jobbet eftersom all tågtrafik slutade fungera så blev det långa stunder av att bara stå och…stå. Då funderade jag på allehanda saker, bland annat på dom där indierna som våldtog en kvinna så grovt på en buss för något/några år sedan….usch, jag får ont i magen av att bara tänka på det…
…och då funderade jag på vad det är som gör att vissa män(niskor) kan vara sååååå onda. Hur kan man använda en annan människa som en sak? Hur kan man plåga? Hur kan man göra illa? Hur kan man skada en människa så fruktansvärt??? Det övergår mitt förstånd. För att inte tala om att därefter förneka allt (som många gör när dom skadat/dödat någon annan).
Nåja. Nu skulle jag skriva om att snälltolka och spårade helt ur. Hur snälltolkar man en våldtäkt? Går det ens? Kan man snälltolka ett mord?
OM du fr o m idag snälltolkar ALLA situationer som du i första sekunden blir irriterad/arg på…vad händer då? Om du tänker ”STOP – snälltolka” och så tvingar du din hjärna att ta ett varv till och fundera på hur du kan få till det så att det som hände inte var menat som dumt/ont/riktat mot just dej, utan att personen i fråga kanske istället har en annan och kanske t o m god avsikt eller t o m glömde bort något (för dig) viktigt för att hen hade fullt upp i huvudet av något annat (viktigt)?
Kanske inte helt lätt, men ganska nyttigt! Att snälltolka alltså.
OCH det ger hjärnan gymnastik….
….vilket är bra om man vill ha en fungerande hjärna på ålderns höst.
Sammanfattning: Snälltolka så mycket du kan och orkar så fungerar hjärnan bättre längre och du slipper bli dement.
Jag älskar Hjältegalan. Jag har sett den varje år sedan den startade. Den är så fin och fantastisk.
Förra veckan såg jag ett Instagram-inlägg från #svenskahjältar #Aftonbladet där dom lottade ut två biljetter till inspelning av Hjältegalan. Man skulle skriva varför man ville gå på Hjältegalan och med vem man ville gå. Jag skrev att jag ville gå på Hjältegalan för att jag älskar den och att jag ville gå med min äldsta son, för att jag älskar honom. Dagen därpå fick jag ett mail om att jag vunnit dom två biljetterna. Jag blev såååå glad!
Eftersom jag var på Planeringsdagar med jobbet både när jag skrev på Instagram och när jag fick svaret ville jag omedelbart berätta – för alla! Så jag berättade lyckligt för några arbetskompisar. ”Vad är Hjältegalan?” sa den första. ”Vad är Hjältegalan?” sa den andra. ”Vad är Hjältegalan?” sa den tredje. Eeeeeh, va?!? Tittar inte alla på Hjältegalan? Borde det inte vara obligatoriskt?
Nåja, jag fick då möjlighet att berätta om Hjältegalan igen och igen och igen. Jag mailade min son och berättade att jag vunnit två biljetter till Hjältegalan och undrade om han ville och kunde gå med mej. ”Vad är Hjältegalan?” svarade han. Meh! Min son!!
När jag kom hem berättade jag för yngsta sonen (på bloggen kallad Minsting, trots att han numera är nästan 2 meter lång) att jag vunnit två biljetter till Hjältegalan och att jag skulle gå med hans storebror. ”Åh, vad kul!” sa han. ”Grattis!” Jag blev förvånad: ”Vet du vad Hjältegalan är??” ”Ja, självklart!” sa han. That´s my son (or one of them…)!
Den 5 december var alltså jag och min äldste son på inspelning på Cirkus av Hjältegalan. Vi hade fått två biljetter allra högst upp vid taket (!), men eftersom det, när galan satte igång, fanns platser längre ner klättrade vi ner och satte oss närmare. Showen hann knappt börja förrän tårarna flödade. HerreGud vad vissa människor är fantastiska och det är det man firar på denna gala.
Vi/publiken blev uppmanade att inte berätta vilka som fick pris på galan (innan den sänds) eller vilka som delade ut pris, men jag kan säga:
SE HJÄLTEGALAN SOM SÄNDS PÅ TV4 DEN 16 DECEMBER!
Man gråter. Och det spelas fin musik. Och man förundras över den positiva kraft som finns i människor.
Allt är inte skit. Det är bra att veta (om man nu tänker att allt är skit och framtiden ser dyster ut, som jag hörde några prata om på pendeltåget).
Det är vad jag fräser högt och rätt ut när Bostadsförmedlingen skickar ett mail som gör att jag ser RÖTT! Näe, jag tror t o m att jag fräser ”Jävla helvetes skit och pissråtteskit!”.
En kollega som sitter ett rum bort utbrister: ”Oj, NU blev hon arg!” och kommer gåendes och frågar: ”Vad har hänt?”.
Det här har hänt:
Jag tittade på en lägenhet förra veckan (tillsammans med 10-14 andra) och igår fick jag ett mail från Bostadsförmedlingen om att jag skulle tacka ja eller nej till den. Detta mail var lååååångt med all möjlig information samt 20 frågor som jag skulle svara på om jag tackade ja. Jag fick till nästa dag på mej att svara. ”Svara senast den 6/12” läste jag.
Hjärnan gick i 120: ”Vill jag eller vill jag inte? Hur är området? Vill jag bo där? Klarar jag den hyran (även när jag blir pensionär)? Vad är det för människor som bor där omkring?” etc
Samtidigt är jag med i Lägenhetsbyte där det just nu är på gång ett tre-parts-byte. Dock är ansökningstiden för byten väldigt låååång och värdar tar 2-3 månader på sej att svara PLUS att min erfarenhet är att dom i slutänden ändå säger ”nej”. Jag har varit inblandad 3-4 gånger och det är alltid någon värd som säger ”nej” (oftast har det varit min hyresvärd som tyckt att dom ev nya hyresgästerna ”inte duger”).
Efter ett dygns funderande och rensande av hjärnan bestämmer jag mej för att ha is i magen och tacka nej till lägenhetserbjudandet (som man ändå inte vet om man får, för sen ska det ju svaras rätt på frågor och skickas in allehanda bevis på allt och inget), vilket jag gjorde idag efter förmiddagens jobb-möte (mitt på dagen). Om man INTE tackar ja eller nej inom ett dygn (utan struntar i det) blir man ”straffad”. Förstås. Hur? Skitsamma just nu.
Nåja. Jag hade bestämt mej och kunde slappna av. Puh!
Då får jag mailet som gör att jag skriker ovanstående harang rätt ut.
Fan-i-helvetes-jävlar (kunde jag också ha skrikit).
Bostadsförmedlingsmänniskan skriver i ett mail att jag nu hamnat på ”Avhoppslistan” eftersom jag ”inte svarade”.
Eeeeeeh, va?!?
Jag mailade tillbaka att jag visst hade svarat.
Jag fick svaret att jag inte svarat inom ”utsatt tid”.
Jag kollar mitt mail NOGA igen. Läser alla 200 (!?) rader och alla frågor flera gånger…. och ser plötsligt: ”….Svara senast den 6/12 kl. 10.00.”
Jag vill svära igen. Mitt värstaste: ”Helvetes-jävla-pissråttefittkukskit!!”
Och jag kan inte låta bli att tänka på alla som läser sämre än jag, som är superstressade över att dom inte har någon lägenhet, som har 2-5 barn och är ensamstående och har det urjobbigt på alla sätt och kanske inte ens har svenska som förstaspråk – dom har fanimej ingen chans i detta samhälle!!!
För myndigheterna i detta samhälle är sååååå jävla helvetes fyrkantiga och iskalla så att jag får högt blodtryck av bara tanken på alltihop.
Jag har jobbat i såååå många år med att hjälpa människor som blir UTSATTA för Socialtjänsten (där jag faktiskt själv jobbar), Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och ibland också sjukvården plus minus en massa annat. Många av dom/er/oss är sååååå fyrkantiga och REGLIGA!
Fy i helvete! Jag fattar att man måste ha regler och att man måste följa dom. Jag fattar det.
Jag förstår inte varför kvinnor går på alla dessa trender och grejer som vi ska fixa och ha för att ”vara snygga”. Det är som om vi är värsta julgranarna som man ska hänga glittriga saker på för att blända omgivningen. För vem/vilka? ”För mej själv”, säger tjejerna och fnittrar. Sure! Jättejämställt och jättefrigjort! Tingeltangel på hela människan liksom.
Det ska vara lösögonfransar och en massa smink och fixat hår, med löshår, med någon färg och medel i så man inte kan gå ut i regn och rusk för då kan lösögonfransarna åka av och sminket rinna och håret förstöras.
Det ska sprutas in fett/silikon i läpparna också, så att dom blir hårda och stora och så att munnen putar rätt ut. Kan man ens prata normalt? Nyttigt med fillers? Kostnad? Att betala tusentals kronor på sitt utseende när vissa svälter…?
Ska man vara någon slags utställningsföremål? ”Titta på mej, vad jag ser sexig ut!”
Ursäkta men, när man ser dessa tjejer ser dom för det första ut som ”Kom och ta mej! Kom och ha sex med mej!” och för det andra ser det ut som om deras första, andra och tredje prioritet är dom själva och sitt eget utseende. Det är svårt att tänka sej att dom också kan vara läkare, studera, ha (andra) intressen (än sej själva och sitt utseende) och det är svår att förstå att dom faktiskt är både djupa och kloka och intelligenta, för hur kan man både vara djup, klok och intelligent och ägna halva sina dagar och sin energi åt sej själv och sin kropp och lägga tiotusentals kronor på sitt utseende?
Sen ska det vara silikon i tuttarna vilket innebär att kvinnor puttar in plast i sin kropp och dessutom opereras dom, vilket inte är helt ofarligt. Sen ska tuttarna masseras dagligdags för att inte stelna.
Det ska vara långa naglar som gör att kvinnor inte kan röra på händerna normalt (”Joodå det kan vi!” kvittrar alla tjejer som har långa naglar). Nej, det kan ni inte! Punkt. Det är många saker ni inte kan göra med långa naglar. ”Ge något exempel!” säger dom då. ”Eeeeeh, operera någon”.
Det ska vara högklackat så både fötterna blir hopklämda och tjejen går omkring på tårna. Det gör att dom inte kan springa fort, utan stolpar fram och får kramp i tårna, fötterna och vaderna. Men när dom vant sej kan dom ändå gå någorlunda normalt, men kom inte och säg att det är bra för fötter, ben eller rygg! Och kom inte och säg att det går att springa och röra sej normalt i dom! Tripp tripp tripp. Allt för att se sexig ut.
Sen ska kvinnorna också klämmas ihop i korta och snäva kjolar så att hon inte kan gå normalt, utan mer som om hon är kissnödig, kan inte sitta normalt eller röra sej normalt.
Kläm ihop och upp tuttarna också så att det hela tiden finns risk för att tuttarna trillar ut och då måste tjejen ha koll på det också. Samtidigt får männen inte titta på tuttarna för då är dom mansgrisar. Och trots att tjejerna ser ut som Sexobjekt vill dom bli behandlade som Drottningar (eller som prinsessor, som många skriver i sina Tinder-profiler) som aldrig skulle vilja ha sex. Typ.
Så tjejen som kommer där och har silikon-hopklämda tuttar, lösögonfransar, påklistrade långa naglar, kort snäv kjol och liten blus med tuttarna uppe vid hakan, silikonläppar och smink i hela ansiktet samt högklackade skor kan knappt gå normalt, absolut inte springa, inte gå ut i regnet och inte slappna av för två sekunder. ”Tjohoo, här ska festas!”
Wohooo, vad vi är jämlika! Wohooo, vad vi är naturliga och avslappnade och är ”bara oss själva”!
NOT. 70-talet kom tillbaka! DÅ kämpade vi för jämlikhet. Fattar inte vad som hände sen. Då var det inne med ”unisex” och vi skulle ha likadana kläder, tjejer skulle slänga bh:arna och släppa tuttarna fria och vi skulle alla gå i platta sandaler och mjuka bruna velourbyxor och blommiga lösa och mjuka tröjor. Små pojkar och små flickor skulle ha brunt och orange på sej och alla kunde ha både kort och långt hår – oavsett kön.
VAD HÄNDE SEN?
För att inte tala om när en kille går hem med en tjej med lösögonfransar, löshår, silikontuttar, putande mun, långa naglar och höga klackar. Han har ju ingen aaaaning om hur hon ser ut EGENTLIGEN. Men det ska ju inte spela någon roll ändå, för tycker han att det spelar roll är han mansgris. Punkt. Alternativt kan tjejen sova över med hela utrustningen och avstå från att klä av sej smink och hår och alltihop. Och trippa vidare i livet i högklackat och vara såååå otrooooligt jämställd.
Däremot spelar det stor roll hur en kille ser ut nuförtiden. Tjejerna säger att han ska vara vältränad, ha magrutor, vara lång, ha stora fötter och mycket och vackert hår. Gärna skägg också. Glöm inte stor snopp. Dessutom säger tjejer att ”jag vill bli behandlad som en prinsessa!”. Trams!
Om du är jämlik kan du inte vara prinsessa. Då är du jämlik och håller upp dörren av artighet, drar ut stolen för att du är snäll och hjälps åt, delar på kostnaden vid middagen och hjälps åt. Om du är jämlik kräver du inte att Han ska ta alla initiativ och att Han ska ha en Dyr bil och hämta dej i – då jobbar du ihop till din egen bil och kör honom.
Tänk om killar hade lösaxlar (för att se bredaxlade ut), löskuk (för att det ska se ut som om dom har större än dom har), skor med inlägg fram (så att skorna är större än vad fötterna egentligen är) med extratjock sula i skorna så att han blir längre än han är plus löshår. Eventuellt lite silikon i överarmarna också, så det ser ut som om han har muskler. Kanske en hård platta på magen så att man tror att han har magmuskler….
Och allt detta åker av när han följer med henne hem efter pub-kvälllen och dom hamnar sängen, och VOILA! Fram kommer Jöns-Petter! Tunnhårig, smal, flaskhalsaxlar, liten snopp och små fötter.
Och du får inte säga något för då är du sexistisk. Det är bara att bita ihop och se glad ut.
erviluca #mammatillfyrakillar 