RSS Flöde

Dagsarkiv: 14 december, 2022

Hundar som hjälp och stöd /erviluca

Postat den

Jag var på inspelning av Hjältegalan förra veckan och den sänds på TV på fredag – se den! Det är en order. Se Hjältegalan och gråt en skvätt över människors godhet och välvilja.

På Hjältegalan kommer man bland annat att hylla en liten hund för att hon är ett så bra stöd för barn i en skola. Denna hund har en matte som är rektor. Bra gjort, matte rektor!

När jag såg Hjältegalan på inspelningen och såg hundarna som satt i publiken (ja, faktiskt!) så tänkte jag på alla år när jag försökt få människor/chefer att förstå hur bra hundar kan vara för människor i behandling, att få kontakt med, att hjälpa…. Ibland har jag kämpat för döva öron och ibland har jag kämpat i blindo… eller nåt. Eller så lät det bara fint att skriva ”i blindo”…?

I vilket fall som helst har jag på flera av mina arbetsplatser försökt övertala chefer att jag ska få använda mina hundar i behandling. Ibland har jag fått ”halva ja kanske eventuellt…” och ibland nej eller tvärnej. Ofta så har man hänvisat till stela regler om allergier, som vi tycks ha mer i Sverige än någon annanstans.

Nu vill jag berätta om ett par tillfällen då jag använt mina hundar i behandling och det har varit suveränt och superbra!

Den utslagna pappan

Det här är flera år sedan. Jag jobbade som Familjebehandlare på ett privat företag där vi åkte hem till familjer och behandlade i hemmet för det mesta. På den tiden hade jag två pudelblandningar; en storpudel+goldenretriever= Golden doodle (Fiona) och en mellanpudel+yorkshireterrier= Yorkipoo (Milton).

Jag jobbade med en familj där det fanns en 9-årig flicka (vi kan kalla henne Lina) som bodde med sin mamma och storebror och träffade sin pappa då och då – lite oregelbundet beroende på hur pappan mådde. Det pågick konflikter mellan mamman och pappan, som flickan påverkades mycket av och som gjorde henne mycket ledsen och nedstämd. Det fanns också en stor oro kring hur flickan hade det hos sin pappa när hon var där.

Jag träffade den väldigt oroliga mamman flera gånger med och utan flickan, och ville träffa pappan, men han var mycket arg och besviken och hade haft kontakt med Socialtjänsten i många år på många olika sätt etc och tyckte att Soc sög. Han ville inte träffa mej och ville inte ha några samtal och trodde inte något, eller någon, skulle kunna hjälpa honom eller mamman till flickan i den konflikt som pågått i flera år. Jag fick honom till slut att gå med på att träffa mej EN gång och frågade honom om det i så fall var okey om jag tog med mina hundar (jag hade då fått höra att han älskade djur). Han gick med på det för att han ville träffa mina hundar, ”för jag älskar hundar. Jag kommer för hundarnas skull – inte för din skull.”

Det var en mycket sliten och tärd man som kom på detta samtal, och eftersom han inte hade något fast boende, träffades vi på det kontor jag hade som utgångspunkt då. Han luktade illa, var smutsig och hade långt skitigt hår. Så fort han satt sej ner hoppade min lilla Milton upp i hans knä och började pussa/slicka honom i ansiktet. Pappan fick tårar i ögonen av rörelse och jag tänkte att det var länge sedan någon visade honom sån kärlek. ”Milton tycker om dej”, konstaterade jag. Pappan började berätta om djur han haft i sitt liv och om hur mycket dom betytt för honom. Milton la sej tillrätta i pappans knä och Fiona la sej vid pappans fötter.

Vi hade ett långt samtal om kärleken till djuren, hundar han haft, katter han älskat och vikten av att bli älskad och få/kunna älska någon. Vi pratade vidare om hans (mycket svåra) uppväxt och hur jobbigt han haft det i sitt liv över huvud taget. Till slut kom vi också in på att prata om det förhållandet han haft med Linas mamma och den kärlek han kände för sin dotter Lina.

Vi träffades vid fler tillfällen efter det – bl a åkte jag ut till det hus han bodde i ibland ute i skogen, som var fallfärdigt och såg mest ut som ett skjul, utan rinnande vatten och med utedass. Där tog jag en kopp kaffe med honom, medan hundarna först undersökte tomten omkring och därefter hoppade Milton upp i hans knä igen och gjorde så att han igen kände sej älskad och utvald.

Jag kan inte säga att mina hundar gjorde att han blev en bra pappa och fick ordning på sitt liv, MEN dom gav honom kärlek och omtanke i stunden och fick honom att vilja träffa mej och ha fina och viktiga samtal med mej. Hur relationen med dottern blev minns jag inte, men jag minns att det var mina hundar som fick denna pappa att vilja träffa mej – inte bara en gång, utan flera.

Dom ensamma tjejerna

Det här är också flera år sedan. Jag jobbade som skolkurator på en grundskola (och älskade det!). I mitt arbete träffade jag bland annat två olika tjejer som var väldigt ensamma. Den ena tjejen (vi kan kalla henne Anna) skar sej i armarna och hade en hel del ångest. Den andra grät mycket och var ofta hemma (vi kan kalla henne Stina). Anna gick i åk 8 och hade ”alltid varit mest ensam” berättade hon. Hon visste inte varför, och hon var inte direkt mobbad, men det hade bara blivit så och för att inte visa att det var jobbigt etc gick hon alltid med hörlurar i öronen och antingen låtsades hon lyssna på något eller så gjorde hon faktiskt det. Ibland hade hon sagt till lärare att hon ville vara ensam och att hon tyckte om det. ”För om jag säger att jag inte vill vara ensam är det som att det blir nåt fel på mej och jag är rädd för vad dom ska göra då…”, sa hon. Hon hade inte berättat för någon tidigare att hon faktiskt mådde dåligt av, och var ledsen över att hon gick omkring ensam på rasterna, för det var både pinsamt och ”ingen idé”.

Stina berättade en liknande berättelse, men gav inte ett lika tufft och hårt intryck som Anna gjorde, med sina svartmålade ögon och sina svarta kläder.

Anna berättade att hennes bästa vän var hennes lilla hund där hemma. ”Jag berättar allt för henne och med henne är jag inte lika ensam”, sa hon. ”När jag bliv vuxen ska jag bli djurskötare, för djur är mycket bättre än människor och låter inte någon vara ensam”, sa hon också.

Två flickor i högstadiet som var väldigt ensamma och ville egentligen inget hellre än att få en kompis, bli utvald, få höra till, men visste inte hur det skulle gå till. Det är svårt att ändra på sej själv och dom roller man fått när man gått i en skola/klass länge.

Jag frågade Stina om hon tyckte om hundar. Det gjorde hon. Hon älskade hundar och skulle vilja ha en egen, men hennes bror var allergisk så dom kunde inte ha någon där hemma. Jag frågade om hon kunde tänka sej hjälpa mej och gå ut med mina hundar någon gång ibland, på lunchen. Det ville hon gärna. ”Då slipper jag vara ensam hela lunchen…” sa hon.

Jag frågade Anna samma fråga och la också till att jag ju hade två hundar och det kunde vara svårt att gå ut med två stycken ensam, så jag frågade om hon kunde tänka sej att gå tillsammans med ”en annan tjej”? Det kunde hon. Det kunde också Stina tänka sej.

Sagt och gjort. Vi träffades utanför skolan en lunch-rast och jag delade ut mina två hundar till tjejerna. Dom kände inte varandra, men jag presenterade dom för varandra och tackade dom jättemycket för att dom ville göra mej den tjänsten. När dom kom tillbaka med hundarna, efter promenaden lyste dom båda två. Jag frågade om dom kunde tänka sej gå ut med hundarna igen. Det ville dom, ”i morgon!”. Sen blev det oftare och oftare och snart hängde dom tillsammans på rasterna också (utan hundarna) – Anna och Stina. Dom fortsatte komma och fråga då och då om dom fick gå ut med mina hundar, men det var inte det viktiga – det viktiga var att dom hade fått varsin vän och inte längre var ensamma.

Hemmasittaren.

Jag jobbade som familjebehandlare och besökte människor hemma. Den här gången var det en kille, som var 14 år som vägrade gå ut ur sitt rum och alla försöka hade misslyckats och för det mesta vägrade han också släppa in någon i sitt rum. Givetvis gick han ur rummet för att äta osv på dagarna när ingen var hemma, men för övrigt satt han i sitt rum. Föräldrarna var förstås desperata och skolan kämpade med att få dit honom, och misslyckades.

Jag kom hem till familjen och fick höra bakgrundshistorien etc. När jag frågade om jag fick träffa pojken, så fick jag det för föräldrarna, men pojken låste sin dörr och vägrade släppa in mej. Jag frågade genom dörren om han tyckte om hundar. Han svarade inte först, men mamman sa att han älskade hundar. Jag ropade genom dörren att jag skulle ta med mina hundar och att han kunde få träffa dom, om han ville, och slapp träffa mej. Då öppnade han dörren på glänt och fräste ”När kommer dom?”

Jag kom med hundarna ett par dagar senare, knackade på hans dörr och Milton gläfste till upphetsat utanför och pojken öppnade dörren. Båda hundarna skuttade in och hälsade glatt på pojken. Han kom ut ur rummet och gullade med hundarna en stund och kom sedan till vardagsrummet och satt med en stund då jag satt och fikade med mamman. Jag frågade pojken om han någon dag skulle ha lust att gå med mej med hundarna på en promenad och det kunde han tänka sej. ”Du får välja vilken hund du vill hålla i, men jag kan säga att Fiona är rätt stark”. Han bestämde sej för att hålla i Milton första gången, men ville också testa i att hålla i Fiona.

Några dagar senare kom jag och killen var beredd. Vi gick en halvlång promenad med hundarna och pratade om tv- och dataspel (mest han) och om hundar. När vi kom hem frågade jag om han skulle kunna tänka sej att gå en promenad till med oss och det ville han.

❤ ❤ ❤ ❤ ❤

Det var första gången på länge som han över huvud taget hade gått ut OCH/ELLER pratat med någon annan än sin mamma.

Sen levde dom lyckliga i alla sina dar….

…kanske inte riktigt, men att skapa Allians och komma nära och få förtroende är en jättebra början och att ha med sej hundar i detta arbete är SUVERÄNT!!

Så in med hundar i behandling, skolor, på äldreboenden etc.

——————————————————————————————————————————————-

#hjältegalan #svenskahjältar #hjältehund #hundarsomhjältar #hundhjälte #jobbamedhundar #hundar #blandras #pudelblandning #skolkurator #skolan #familjebehandlare #familjebehandling #hemmasittare #aggressivpappa #papporochmammor #föräldrar #samtal